"Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen!"
"Kan du kolla om det finns en större storlek?" Jag kämpar för att dölja att jag snörvlar. Hör hur hon går iväg från draperiet och ut i butiken. Jag stryker bort en av många tårar som tvingar sig ur mina ögon och stirrar på min kropp. Klämmer lite för hårt om mitt lår och min mage med händerna. Som att det skulle hjälpa. Det kommer ändå inte att gå.
"Linda?" Mamma är tillbaka. Jag hör hur hon tvekar innan hon drar draperiet lite åt sidan och tittar in. Det lilla hopp som fanns kvar dör när jag ser hennes blick reflekteras i provrummets alldeles för många speglar.
"Linda?" Mamma är tillbaka. Jag hör hur hon tvekar innan hon drar draperiet lite åt sidan och tittar in. Det lilla hopp som fanns kvar dör när jag ser hennes blick reflekteras i provrummets alldeles för många speglar.
"Det fanns inga fler, va?" Mamma skakar på huvudet. Mina tårar kryper ur ögonen och rinner ner över mina kinder. Jag tittar på min storlek 44-kropp. Hatar den. Jag hänger tillbaka den fina klänningen i storlek 42 på sin galge. Klär på mig igen. Mamma väntar utanför provrummet. Mitt huvud, som jag hållit högt när jag glatt gått in i provrummet, hänger nu.
Den där scenen skulle kunna ha varit tagen från förra året. Eller förra igen. Eller för fem år sedan. För jag vet inte hur många tusen tårar jag desperat försökt stryka bort i olika provrum genom mitt liv. Och det är inte för att jag hatar min kropp. Det är inte för att jag ser på mig själv i en provrumsspegel och tänker "för i helvete, vad är detta?". Det är för att kläder, fina kläder som tittar ner på mig från provdockor och galgar och ler uppfordrande "prova mig", inte passar.
I somras stod jag i röd bikini och försökte skrika till världen att man är fin som man är. Att jag är nöjd. Att ideal är skit och att alla ska trivas i just sin kropp, oavsett hur den ser ut. Så länge man mår bra. Men det är fan inte lätt.
Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när världen hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Jag kan leva med retuscherade kroppar på tidningsomslag. Jag kan klara att de skrangliga skyltdockorna inte ser ut som jag. Men att snart behöva gå runt naken för att man är något så hemskt som EN STORLEK 44 är inte klokt. Jag har alltid haft svårt att hitta kläder. Det finns självklart kläder i min storlek - men inte alltid de kläder jag vill ha. De görs ibland bara i storlek upp till 40, kanske 42 om man har tur. Och det som gör mig arg är att någon annan då tar sig rätten att bestämma mitt värde. Vad jag får ha på mig. Var jag ens är välkommen att titta in med min kropp.
Den där scenen skulle kunna ha varit tagen från förra året. Eller förra igen. Eller för fem år sedan. För jag vet inte hur många tusen tårar jag desperat försökt stryka bort i olika provrum genom mitt liv. Och det är inte för att jag hatar min kropp. Det är inte för att jag ser på mig själv i en provrumsspegel och tänker "för i helvete, vad är detta?". Det är för att kläder, fina kläder som tittar ner på mig från provdockor och galgar och ler uppfordrande "prova mig", inte passar.
I somras stod jag i röd bikini och försökte skrika till världen att man är fin som man är. Att jag är nöjd. Att ideal är skit och att alla ska trivas i just sin kropp, oavsett hur den ser ut. Så länge man mår bra. Men det är fan inte lätt.
Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när världen hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Jag kan leva med retuscherade kroppar på tidningsomslag. Jag kan klara att de skrangliga skyltdockorna inte ser ut som jag. Men att snart behöva gå runt naken för att man är något så hemskt som EN STORLEK 44 är inte klokt. Jag har alltid haft svårt att hitta kläder. Det finns självklart kläder i min storlek - men inte alltid de kläder jag vill ha. De görs ibland bara i storlek upp till 40, kanske 42 om man har tur. Och det som gör mig arg är att någon annan då tar sig rätten att bestämma mitt värde. Vad jag får ha på mig. Var jag ens är välkommen att titta in med min kropp.
"Hur satt den?" Hon försöker kika in, men jag håller fast den lilla dörren. Försöker få loss tröjan från min alldeles för stora kropp. Fast min kropp egentligen inte är så stor, så är det just så jag känner. Den är stor och fel och ful och jag borde ändra på den. För då skulle jag kunna ha den där tröjan. Jag sneglar på den där den ligger på provrumsgolvet. Det svider bakom ögonlocken.
"Den var inte så fin på. Jag ska inte ha den." Jag tittar på min mage en sista gång. Sen tar jag på mig min urtvättade t-shirt och min jacka. Blinkar bort den envisa sorgen ur ögonen och går ut till min kompis. Om jag bara inte vore så fel. Om bara.
"Den var inte så fin på. Jag ska inte ha den." Jag tittar på min mage en sista gång. Sen tar jag på mig min urtvättade t-shirt och min jacka. Blinkar bort den envisa sorgen ur ögonen och går ut till min kompis. Om jag bara inte vore så fel. Om bara.
I helgen var jag ute och shoppade. Och jag noterade, precis som La Lindas i sitt spridda blogginlägg igår, att exempelvis H&M har valt att göra sina vårkläder endast upp till storlek 40/42. Alltså. Ursäkta, men vad är det? Vad sänder det för signaler till tjejer som råkar vara något så hemskt som en storlek 44 eller 46? "Hej, kvinna. Du är tyvärr fel och onormal och inte välkommen som kund här. Men vet du? Om du bantar lite är du ju välkommen åter! Bra va?".
Att H&M då hänvisar (se kommentar här) till H&M+, för oss "storvuxna", är också sämst. Varför skulle jag, för att jag råkar vara en storlek 44 istället för 38, plötsligt vara sugen på helt andra plagg? Varför ska jag bli ivägputtad till en avdelning för oss som tydligen inte passar in? Varför, H&M, varför ska jag diskrimineras på det här sättet och förminskas till att bli en kropp ni inte välkomnar?
Och detta: Varför gör man inte kläderna i alla storlekar? Jag skulle absolut förstå om det hade någonting med marknaden att göra - men efterfrågan finns ju. Jag vill kunna ha likadana, fina kläder från ert sortiment som mina vänner kan. Varför ska jag behöva ha ett helt annat plagg, från en helt annan avdelning, för att jag råkar ha en annan kroppsform än de? Varför ska någon annan tala om för mig att jag ska förändra mig?
Bara för att jag är storlek 44 ropar inte hela min kropp helt plötsligt med ivrig stämma: "Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen istället!". Nej, H&M, det kan jag tala om för er att det gör den inte. Däremot kan jag berätta detta: Jag vill inte bli exkluderad. Jag vill inte att någon annan - ni - meddelar mig att jag är fel, att jag är onormal, och skickar iväg mig till något ni tycker är "bättre lämpat" för mig. Jag vill inte bli värderad efter min kroppstorlek. Men det blir jag, och andra i min storlek, konstant och hela tiden.
Det är så enkelt för folk att kommentera "MEN BANTA DÅ SÅ PASSAR DE JU!". Men jag vill inte det. Jag vill inte att ett idiotiskt sätt att diskriminera klädstorlekar ska tvinga mig att ändra hela mitt liv och utseende. Ett utseende och liv som jag råkar tycka om som det är. Men för H&M är jag alltså bara en kropp, en kropp som är fel och som inte är välkommen.
Att H&M då hänvisar (se kommentar här) till H&M+, för oss "storvuxna", är också sämst. Varför skulle jag, för att jag råkar vara en storlek 44 istället för 38, plötsligt vara sugen på helt andra plagg? Varför ska jag bli ivägputtad till en avdelning för oss som tydligen inte passar in? Varför, H&M, varför ska jag diskrimineras på det här sättet och förminskas till att bli en kropp ni inte välkomnar?
Och detta: Varför gör man inte kläderna i alla storlekar? Jag skulle absolut förstå om det hade någonting med marknaden att göra - men efterfrågan finns ju. Jag vill kunna ha likadana, fina kläder från ert sortiment som mina vänner kan. Varför ska jag behöva ha ett helt annat plagg, från en helt annan avdelning, för att jag råkar ha en annan kroppsform än de? Varför ska någon annan tala om för mig att jag ska förändra mig?
Bara för att jag är storlek 44 ropar inte hela min kropp helt plötsligt med ivrig stämma: "Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen istället!". Nej, H&M, det kan jag tala om för er att det gör den inte. Däremot kan jag berätta detta: Jag vill inte bli exkluderad. Jag vill inte att någon annan - ni - meddelar mig att jag är fel, att jag är onormal, och skickar iväg mig till något ni tycker är "bättre lämpat" för mig. Jag vill inte bli värderad efter min kroppstorlek. Men det blir jag, och andra i min storlek, konstant och hela tiden.
Det är så enkelt för folk att kommentera "MEN BANTA DÅ SÅ PASSAR DE JU!". Men jag vill inte det. Jag vill inte att ett idiotiskt sätt att diskriminera klädstorlekar ska tvinga mig att ändra hela mitt liv och utseende. Ett utseende och liv som jag råkar tycka om som det är. Men för H&M är jag alltså bara en kropp, en kropp som är fel och som inte är välkommen.
Här är ett utdrag ur La Lindas blogg om H&Ms nya kollektion:
"Jag har länge varit medveten om att många av era kollektioner endast funnits upp till storlek 44, något som jag ibland kunnat ha, åtminstone överdelar. Men att ni väljer att sänka utbudet för oss storvuxna och kapa ut oss ännu mer ur er kundkrets blir jag oerhört provocerad av. Ni säger till våra unga och barn att om du råkar hamna över storlek 42, då är du inte värd att klä dig som du vill. Det är en oerhört dålig signal ni väljer att sända ut till ett samhälle där unga kvinnors bild av sig själva redan är nog skev som den är. Det är så jag känner mig nu. Diskriminerad. Utanför. Fel."
"Jag har länge varit medveten om att många av era kollektioner endast funnits upp till storlek 44, något som jag ibland kunnat ha, åtminstone överdelar. Men att ni väljer att sänka utbudet för oss storvuxna och kapa ut oss ännu mer ur er kundkrets blir jag oerhört provocerad av. Ni säger till våra unga och barn att om du råkar hamna över storlek 42, då är du inte värd att klä dig som du vill. Det är en oerhört dålig signal ni väljer att sända ut till ett samhälle där unga kvinnors bild av sig själva redan är nog skev som den är. Det är så jag känner mig nu. Diskriminerad. Utanför. Fel."
Jag vet precis hur La Lindas känner sig. För jag gör det också. Jag har hatat min kropp och jag har mobbats för den. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till familjen satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp med avsmak. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och hur allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var.
Det är svårt nog som det är att inte passa in i idealmallen världen målat upp och så ihärdigt kämpar för att behålla. Att inte passa in. Att då, som en av världens största klädkedjor, minska och helt ta bort fullt normala storlekar är bara hånfullt. Etiketterna skrattar oss i större storlekar i ansiktet när vi tveksamt kikar efter storleken och inser att vi inte får vara med här. Vi är inte välkomna. Vi har inte samma värde som andra kunder. Hur, HUR, ska man någonsin kunna se sitt eget värde när någon annan gång på gång bestämmer att ens kropp inte har det?
Jag tycker om hur jag ser ut idag. Men varje gång jag står i ett provrum har jag lika svårt att se på min kropp med glädje, eftersom jag tvingas pressa in mitt stora jag i för små kläder. Annars blir jag helt utan. Men vet ni, H&M och liknande butiker? Jag vill inte hata min kropp bara för att ni råkar göra det. Jag tänker inte förändra mig bara för att ni tycker att jag är fel. Jag kommer inte att gråta fler tårar in era provrum. Det enda jag hoppas är att ni en dag ska ta vett till er och, istället för att uppmuntra till självhat, göra det enklare för mig att älska mig själv.
"Ska vi gå in här med?". Mamma lägger sin hand på min arm och nickar mot en ny, välkänd butik. Jag skakar desperat på huvudet. Jag orkar inte mer. Hon tittar på mig och hennes varmbruna ögon är oroliga.
Det är svårt nog som det är att inte passa in i idealmallen världen målat upp och så ihärdigt kämpar för att behålla. Att inte passa in. Att då, som en av världens största klädkedjor, minska och helt ta bort fullt normala storlekar är bara hånfullt. Etiketterna skrattar oss i större storlekar i ansiktet när vi tveksamt kikar efter storleken och inser att vi inte får vara med här. Vi är inte välkomna. Vi har inte samma värde som andra kunder. Hur, HUR, ska man någonsin kunna se sitt eget värde när någon annan gång på gång bestämmer att ens kropp inte har det?
Jag tycker om hur jag ser ut idag. Men varje gång jag står i ett provrum har jag lika svårt att se på min kropp med glädje, eftersom jag tvingas pressa in mitt stora jag i för små kläder. Annars blir jag helt utan. Men vet ni, H&M och liknande butiker? Jag vill inte hata min kropp bara för att ni råkar göra det. Jag tänker inte förändra mig bara för att ni tycker att jag är fel. Jag kommer inte att gråta fler tårar in era provrum. Det enda jag hoppas är att ni en dag ska ta vett till er och, istället för att uppmuntra till självhat, göra det enklare för mig att älska mig själv.
"Ska vi gå in här med?". Mamma lägger sin hand på min arm och nickar mot en ny, välkänd butik. Jag skakar desperat på huvudet. Jag orkar inte mer. Hon tittar på mig och hennes varmbruna ögon är oroliga.
"Jag vill inte mer. Det kommer inte hjälpa." Jag skakar på huvudet och ser ner mot mina fötter. Blinkar hårt. Vi går ut och mot bilen på parkeringen utanför köpcentrumet. Inte en enda påse dinglar från min tonårshand.
Valborg i Uppsala
... var att gå upp klockan sju, ta pendeltåget till Uppsala med en fin vän på sätet mittemot och hänga i HumC-parken med massa twittrare, gamla vänner, nya vänner från tio till två.
... var att äta kebabtallrik på tusen sammanflätade, roséfläckiga filtar, tillsammans med massor av vårjacketäckta armbågar och axlar som trängdes om platsen på den överfulla gräsmattan.
... var att gå på en fest hos någon som hette Frans och hade uppstoppade djur och tusen gröna krukväxter i sitt hem. Jag vet fortfarande inte vem Frans var, men i hans lägenhet träffade jag en tjej (hej Zusanna!) som jag tydligen träffat en gång i Laholm för två år sedan. Fantastiskt! Oddsen på det, Unibet?
... var att ensam gå vilse från gänget på tjugo personer, inte ha telefonnät att kunna nå dem och att inte hitta dem igen på fyra timmar.
... var att adoptera in sig på tre andra fester de fyra timmar föregående punkt varade. Det var fantastiskt. Fick mat och sånt.
... var att helt plötsligt befinna sig ute i något Flogsta, med Lucas som gick i min klass förra året, i jakt på tequila?
... var att åka pakethållare från Folkes Livs till centralen över kullersten med solen gick ner och sittbenet mot den rostiga metallen gjorde precis så ont som det gjorde när man var elva. Och ändå kände jag mig precis lika fri och sockerdricksbubblande i benen som jag mindes det.
... var att bli serenerad av Ellens pojkvän Viktors band (A purple mile! Ja! Spotifya dem!) bland de vita blomrabatterna vid Uppsala centralstation sent på kvällen. Och att dansa med Ellen till deras akustiska covers på Storgatan för att dra in pengar i det kalla gitarrfodralet på asfalten.
... var att köpa sex donuts med Sanna på torget och hysa in oss på Sandy's i väntan på pendeltågen vid midnatt. Sanna kommenterade glatt Dortmund - Real Madrid-matchen med några entusiaster på storbildskärmen medan jag sippade bubbelvatten och gladdes åt att för första gången på fjorton timmar ha access till mobilnät (jag säger bara i n s t a g r a m).
... var att försöka omvända några tågpassagerare till, öh, blinkliebers? Kämpade med allt från First date till All the small things, men ingenting bet på dessa tvivelaktiga, hårdhudade personer. LM blev ledsen. Men i övrigt var dagen fantastisk på varje litet sätt möjligt.
I'll pretend my heart's still beating
Säsongsinvigning av Gröna Lund
Jodå, en hade det ju RÄTT SÅ trevligt på Gröna Lund igår, det hade en ju. Topp tio bra saker som hände mellan chokladhjul och slänggungor:
1. Det var jävligt fint väder.
2. Jag fick spendera sex timmar med fina Pearl. Vilken människa, den! Fast vi inte setts så många gånger känner jag att jag kan berätta typ halva mitt liv för henne? Och så är hon från Hässleholm. Alla rätt från start, alltså!
3. Man fick gratis Kinderägg. Av en människa utklädd till ett stort Kinderägg.
4. Pearl fick en jättefin, glad plastsnigel i sitt ägg. Jag fick ett jättekomplicerat ihopbygge med instruktionsmanual i mitt. Det skär fortfarande lite i hjärtat när jag tänker på hur jag med avund såg på Pearls fina snigel när mina små, tvivelaktiga plastbitar inte ens ville passa ihop.
5. TRÄFFADE OLA RAPACE! På bryggan vid slänggungorna! Medan jag åt mjukglass!
6. Jag fick doppa i Pearls tacotallrik.
7. Övriga kändisar som gick lösa bland Loka Old School-stånd och Eclipse-köer: "Sveriges Mästerkock"-domaren Markus Aujalay, Christer Fuglesang, Cimon Lundberg (fast han går väl på ALLT, så han räknas kanske snarare som inventarie än gäst på röda mattan?), Sanna Bråding, Bea Szenfeld, Peter Jihde och Maria Montazami.
8. Jag var SÅ NÄRA att vinna storvinsten i Marabouhjulet! Kände mig fattig efter misslyckade spel på Tobleronehjulet och ville inte lägga pengar på en hel bricka, utan tog bara ett enda nummer. Så vinner såklart numret bredvid mitt! På min bricka! Som kunde blivit min för 23 kronor till! Kommer gråta mig till sömns över detta i flera veckor.
9. Sa jag att vädret var fint?
10. TRÄFFADE MIKAEL PERSBRANDT! Framför Malacohjulet! I "Tre solar"-frisyr! Jag sms:ade mamma direkt efter det episka mötet och hon svarar: "Det var inte illa. Ställde han gärna upp på bild eller var han lite diva?". Och vet ni? Superkroppen var ingen diva alls. Inte i de två minuter jag spenderade i hans närhet i alla fall. Hans son sprang runt och letade efter sin jeansjacka och Micke bara log lugnt och sa "Jaja, vi går och letar efter den snart" och ställde upp på bild för oss. När vi frågade log han bara lugnt och sa "mm" och "ja". Det var inget supersamtal, det var det kanske inte, men han log varje sekund av vårt möte. Och det var fan härligt.
1. Det var jävligt fint väder.
2. Jag fick spendera sex timmar med fina Pearl. Vilken människa, den! Fast vi inte setts så många gånger känner jag att jag kan berätta typ halva mitt liv för henne? Och så är hon från Hässleholm. Alla rätt från start, alltså!
3. Man fick gratis Kinderägg. Av en människa utklädd till ett stort Kinderägg.
4. Pearl fick en jättefin, glad plastsnigel i sitt ägg. Jag fick ett jättekomplicerat ihopbygge med instruktionsmanual i mitt. Det skär fortfarande lite i hjärtat när jag tänker på hur jag med avund såg på Pearls fina snigel när mina små, tvivelaktiga plastbitar inte ens ville passa ihop.
5. TRÄFFADE OLA RAPACE! På bryggan vid slänggungorna! Medan jag åt mjukglass!
6. Jag fick doppa i Pearls tacotallrik.
7. Övriga kändisar som gick lösa bland Loka Old School-stånd och Eclipse-köer: "Sveriges Mästerkock"-domaren Markus Aujalay, Christer Fuglesang, Cimon Lundberg (fast han går väl på ALLT, så han räknas kanske snarare som inventarie än gäst på röda mattan?), Sanna Bråding, Bea Szenfeld, Peter Jihde och Maria Montazami.
8. Jag var SÅ NÄRA att vinna storvinsten i Marabouhjulet! Kände mig fattig efter misslyckade spel på Tobleronehjulet och ville inte lägga pengar på en hel bricka, utan tog bara ett enda nummer. Så vinner såklart numret bredvid mitt! På min bricka! Som kunde blivit min för 23 kronor till! Kommer gråta mig till sömns över detta i flera veckor.
9. Sa jag att vädret var fint?
10. TRÄFFADE MIKAEL PERSBRANDT! Framför Malacohjulet! I "Tre solar"-frisyr! Jag sms:ade mamma direkt efter det episka mötet och hon svarar: "Det var inte illa. Ställde han gärna upp på bild eller var han lite diva?". Och vet ni? Superkroppen var ingen diva alls. Inte i de två minuter jag spenderade i hans närhet i alla fall. Hans son sprang runt och letade efter sin jeansjacka och Micke bara log lugnt och sa "Jaja, vi går och letar efter den snart" och ställde upp på bild för oss. När vi frågade log han bara lugnt och sa "mm" och "ja". Det var inget supersamtal, det var det kanske inte, men han log varje sekund av vårt möte. Och det var fan härligt.
Jag vill inte tänka på refrängen nu
Jag hoppas du förstår mer än jag. Jag känner pulsen slå, typ tusen slag.
När du tvekar blir jag svag och svänger av, ett felaktigt beslut.
Funderar för mig själv lite mer än vad som kan vara bra, blundar och ser.
Funderar för mig själv lite mer än vad som kan vara bra, blundar och ser.
Jag borde vara klar, men svamlar mer än i en tidningsintervju.
Det finns bara du.
Det finns bara du.
Försöker vara rockstjärna
"Jag känner mig som en Belieber"
Från att jag var sex år till nu. Och det gör ingenting att jag stod och skakade så att mina händer knappt kunde lämna fram skivan på signeringsbordet. Och det gör ingenting att Micke såg det och frågade om jag var nervös. Det gör inte ens någonting att jag då med en knappt bärande röst sa de bevingade orden "jag känner mig som en Belieber".
Jag kommer alltid att älska det här bandet, för de har aldrig svikit mig. Pers hesa röst har hållit min hand när jag behövt den som mest. Han har fortsatt sjunga "men jag vet vad jag säger, du är fin" när världen varit tyst. Och Gyllene Tider har fortsatt få mig att känna. Fast världen slitit och dragit och krossat, så har de alltid funnits.
Från att jag var sex år till nu. Och jag vet att deras musik alltid kommer att vara där för mig. Även när de kastar fat och vaser runt omkring.
Tack för att ni gav mig den finaste stunden jag någonsin kunnat få idag, Gyllene Tider. ♥
Jag kommer alltid att älska det här bandet, för de har aldrig svikit mig. Pers hesa röst har hållit min hand när jag behövt den som mest. Han har fortsatt sjunga "men jag vet vad jag säger, du är fin" när världen varit tyst. Och Gyllene Tider har fortsatt få mig att känna. Fast världen slitit och dragit och krossat, så har de alltid funnits.
Från att jag var sex år till nu. Och jag vet att deras musik alltid kommer att vara där för mig. Även när de kastar fat och vaser runt omkring.
Tack för att ni gav mig den finaste stunden jag någonsin kunnat få idag, Gyllene Tider. ♥
12 anledningar att följa mig på Instagram
1. Ni får följa med på topphemliga ostuppdrag till Maximteatern. Ostuppdrag!!!
2. Ni får se vad jag äter.
3. Ni får se när jag vaknar! Exklusivt bildmaterial! "Att spara"!
4. Ni får se hur härlig och söt och vän jag såg ut som liten. Varje torsdag!
5. Ni får se extremt onödiga närbilder på min Traderaväska.
6. Ni får se vad jag äter!!! Sa jag det?
7. Jag delar med mig av kvalitetsläsning, tung litteratur och gripande journalistik. Direkt från skolcafeterian!
8. Ni får till och med följa med mig i badkaret!!! FLASH!
9. Ni får se mig fierce i en frisyr jag delar med Mufasa. Stilguru.
10. Ni får se härliga, "vardagslyxiga" bilder som bara strålar av fräschör och nyponrosighet. Som när jag får vara med min favorit-Ylva och strosa runt på Djurgården timme efter timme och se en svan.
11. Ni får till och med se mig i min bästa svettlook! Direkt från gymmet på Hornsgatan! Jag är gränslös!
12. Ni får se vad jag gör på söndagkvällar. Det vill säga, tittar på gamla Melodifestivalfinaler.
Kan bli en och annan instagrambild på tonårsmumset Martin "Yeah yeah wow wow" Svensson också. Kan bli. (Blir).
Okej, om någon stackare fortfarande känner att "Ja! Henne ska jag ha i min feed!" så är min instagram @lindamariie. Jag kommer avguda dig för alltid, du starka själ.
Att våga sluta prestera - åtminstone för en liten stund
"Jag förstår att du är trött, det är inte alls konstigt. Du har jobbat och slitit så hårt under så lång tid. All press du haft att hela tiden prestera och vara på topp. Det har gått så bra för dig och du har nått så många mål och det kanske är så att nu när du har fått din praktikplats på ditt älskade Aftonblaet så slappnar kroppen och själen av lite. Och när man gör det så kommer tröttheten fram.
I sommar ska du verkligen ta ledigt. Ta inte på dig mer jobb. Du behöver känna dig fri och få göra det som faller dig in utan att känna tidspress. När man har arbetat så mycket som du finns alltid en risk att man blir utbränd, fast du är så ung och tycker att allt är roligt, som du gör. I sommar vill vi se dig. Förra sommaren jobbade du hela tiden. Du behöver nog ladda dina batterier så du kan känna att det är roligt och inspirerande att börja på praktiken i höst. Jag längtar efter dig, min lilla vän."
Jag fick ett brev. Efter ett samtal med tårar och ångest över ett krossat sommarjobb. Där jag förra året hade åtta veckors jobb, blev nu inte mer än en vecka. Allt på grund av att ett nytt rekryteringsbolag fuckade upp min ansökan. Och jag hade ångest. Vad ska jag göra i två månader, när jag inte har ett jobb? Vem är jag ens utan ett jobb?
För jag vill ju prestera. Hela tiden.
Jag ser inte alltid mitt fulla värde i vem jag är, utan i vad jag gör. Och sedan studenten har jag haft tusen saker att göra hela tiden. Aldrig stannat upp. Jag började skiftpass på Donken två dagar efter att jag rusat champagnebubblig i vit klänning med min gymnasieklass och stannade där ett år. Jag flyttade till Stockholm och samtidigt som skolan och ett helt nytt liv startade, började jag ideellt att skriva för tre olika tidningar/sajter. Och så tog jag på mig ett extrajobb på SF, där jag signade upp för fyra-fem kvällar i veckan. Efter skolan. Samtidigt försökte jag knyta tusen kontakter på en miljon event och produktioner. Ofta gick jag i skolan, sen till jobbet, sen på evenemang och strålade. Log. Ville bli omtyckt och ihågkommen. Sov sex timmar och gick till skolan igen. Jag tog två veckor ledigt efter skolavslutningen, sedan gick jag på mitt livs största utmaning i åtta veckors sommarvikariat på två lokaltidningar. Åkte hemifrån 07.00, kom hem efter 19.00. Varje dag. Två veckor ledig. Sedan kom bikinibilden in i mitt liv och jag skrev extra, debattartiklar, krönikor, blogginlägg. Hetsade allas uppmaningar att "ta tillvara på det här, för bövelen!" och försökte hinna med överallt. Fast allt jag ville var att rucka på ett idiotiskt idealtänk.
Sedan kom det mest krävande skolåret i hela mitt liv.
Jag vet inte vad som framgått om min skolgång i år, men jag är i skolan 09-17. Varje dag. Vissa dagar har jag varit där 09-22. Samtidigt försöker jag samköra Poplight och gå på alla pressevent jag kan för dem, vilket innebär massa extrajobb. Ofta har jag rusat från skolan, stått på någon röd matta på Cirkus och fotat David Hellenius med min skolväska över axeln och trötta, mascaratunga ögon. Och som under Mellofinalen i år. Då var jag tvungen att vara borta från skolan hela torsdagen, vilket gjorde att jag satt kvar i skolan fram till 19 på onsdagen, innan jag stack nästintill direkt till Café Operas välkomstfest. Attackerade utvsultet buffén med dygnsgammal kajal runt ögonen. Sedan kom jag till skolan före åtta på fredagen, för att kunna redovisa det jag skulle gjort på torsdagen, vid 12.00. 17.00 var jag ute på Friends Arena igen.
Och det är inte det att jag inte tycker att det är roligt. Men det var roligare förr.
För jag vill ju prestera. Hela tiden.
Jag ser inte alltid mitt fulla värde i vem jag är, utan i vad jag gör. Och sedan studenten har jag haft tusen saker att göra hela tiden. Aldrig stannat upp. Jag började skiftpass på Donken två dagar efter att jag rusat champagnebubblig i vit klänning med min gymnasieklass och stannade där ett år. Jag flyttade till Stockholm och samtidigt som skolan och ett helt nytt liv startade, började jag ideellt att skriva för tre olika tidningar/sajter. Och så tog jag på mig ett extrajobb på SF, där jag signade upp för fyra-fem kvällar i veckan. Efter skolan. Samtidigt försökte jag knyta tusen kontakter på en miljon event och produktioner. Ofta gick jag i skolan, sen till jobbet, sen på evenemang och strålade. Log. Ville bli omtyckt och ihågkommen. Sov sex timmar och gick till skolan igen. Jag tog två veckor ledigt efter skolavslutningen, sedan gick jag på mitt livs största utmaning i åtta veckors sommarvikariat på två lokaltidningar. Åkte hemifrån 07.00, kom hem efter 19.00. Varje dag. Två veckor ledig. Sedan kom bikinibilden in i mitt liv och jag skrev extra, debattartiklar, krönikor, blogginlägg. Hetsade allas uppmaningar att "ta tillvara på det här, för bövelen!" och försökte hinna med överallt. Fast allt jag ville var att rucka på ett idiotiskt idealtänk.
Sedan kom det mest krävande skolåret i hela mitt liv.
Jag vet inte vad som framgått om min skolgång i år, men jag är i skolan 09-17. Varje dag. Vissa dagar har jag varit där 09-22. Samtidigt försöker jag samköra Poplight och gå på alla pressevent jag kan för dem, vilket innebär massa extrajobb. Ofta har jag rusat från skolan, stått på någon röd matta på Cirkus och fotat David Hellenius med min skolväska över axeln och trötta, mascaratunga ögon. Och som under Mellofinalen i år. Då var jag tvungen att vara borta från skolan hela torsdagen, vilket gjorde att jag satt kvar i skolan fram till 19 på onsdagen, innan jag stack nästintill direkt till Café Operas välkomstfest. Attackerade utvsultet buffén med dygnsgammal kajal runt ögonen. Sedan kom jag till skolan före åtta på fredagen, för att kunna redovisa det jag skulle gjort på torsdagen, vid 12.00. 17.00 var jag ute på Friends Arena igen.
Och det är inte det att jag inte tycker att det är roligt. Men det var roligare förr.
Under det här året har jag också lyckats praktikjobba två veckor istället för att ha höstlov, jobbat hela jullovet och kämpat mig till så höga betyg jag kan i skolan. Och egentligen är det fantastiska saker jag får vara med om. Jag älskar varje sekund av dem och jag menar inte att lyxproblemsgnälla. Men när man aldrig stannar upp, aldrig pausar racet man kör mot sin egen kropp, då blir det inte lika roligt längre. Jag vill älska det som jag gjorde när jag flyttade upp till Stockholm och var så nyfiken på världen. Tittade ut över Gamla stans kaj med pigga ögon och strålade mot allt livet kunde erbjuda mig. Nu är jag mest rädd att jag inte ska orka mer. Att jag inte kan ta in det fantastiska, eftersom jag bara tänker på att rusa till nästa sak. Nästa sak jag "måste" göra.
I höst går jag på mitt livs största utmaning - heltid på Nöjesbladet. Och ändå, ÄNDÅ, panikar jag över att jag ska vara ledig i sommar. För att då kommer jag inte prestera. Och det gör mig lite rädd.
Jag vill aldrig bara vara bra. Jag vill vara bäst. Jag vill utvecklas hela tiden och det kan jag inte om jag är ledig. Men samtidigt vet jag att jag kommer mosa huvudet in i en vägg om jag inte tar en paus snart. För även om skolan är extremt krävande, skulle det vara fullt hanterbart om jag inte hade kört på som en ångvält med alla andra tusen grejer jag pressar mig till utanför den. Fler saker jag ska bli bedömd för. Fler saker jag bedömer mig själv för.
Jag är alltid rädd att missa en chans. Missa att vara där det händer.
Jag vill aldrig bara vara bra. Jag vill vara bäst. Jag vill utvecklas hela tiden och det kan jag inte om jag är ledig. Men samtidigt vet jag att jag kommer mosa huvudet in i en vägg om jag inte tar en paus snart. För även om skolan är extremt krävande, skulle det vara fullt hanterbart om jag inte hade kört på som en ångvält med alla andra tusen grejer jag pressar mig till utanför den. Fler saker jag ska bli bedömd för. Fler saker jag bedömer mig själv för.
Jag är alltid rädd att missa en chans. Missa att vara där det händer.
Så när jag först fick mailet med tusen fel från rekryteringsfirman förra veckan fick jag panik. Men när jag tänker efter är kanske min uppfuckade sommarvikariatsansökan kanske en bra grej, ändå. Därför kommer jag att göra allt det jag vill, som jag aldrig hunnit, med den här oplanerade ledigheten jag ramlade över. Den första semester jag haft på många år. För i höst vill jag vara mitt bästa jag. Jag vill göra det jag älskar mest, med den kraft och nyfikenhet jag har i mig och få applicera den på det jobb jag alltid drömt om. Få prestera igen, fast med ett piggt lugn i min kropp och med den glädje jag kommer känna när jag får göra det jag vill. Och fokusera på att göra ett jobb bra - inte fem. För jag tror och hoppas att Nöjesbladet är där jag äntligen kommer att hitta hem.
Och jag kramar mammas brev i min hand. Jag har alltid litat på henne och hon stöttar mig i det här. Också. Håller min hand när jag tvekar kring faktumet att jag ska vara ledig. Nästan hela sommaren. Jag tittar på bläcket jag vet kommer från en reklampenna för någon ny receptfri medicin igen. Viker ihop pappret i samma veck som hon gjort 60 mil bort. Mamma. Jag litar på dig nu med.
Du är din armé
Bara så länge det finns stjärnor över oss
The Aussome Art Experience
Event med Aussie och Nöjesguiden
Okej, det kan ändå vara RÄTT SÅ härligt att gå på event. Jag och Malin följde med min fina vän Pearl på hårmärket Aussies och Nöjesguidens gemensamma event på Wetterlings gallery vid Kungsträdgården igår. En fick manikyr på sina små, trasiga naglar, fler maränger än en kunde äta och en fin liten påse med alla hårprodukter en människa kan önska sig med hem. Och där stod jag, i min 49 kronors-tröja från Gina Tricot (rea på rea!), med avskavt nagellack (vilket visserligen åtgärdades efter att jag med viss skam sträckt fram mina ledsna naglar till den välvårdade manikyristen som tittade på dem med illa dold skräck i blick) och trasig Ramones-väska jag köpt på Tradera för fem år sedan med en Brain's All Gone-pin på.
Men vet ni? Jag kände mig inte så utanför som man kan tro. För så länge jag bar på någonting långt ifrån alla där gjorde så kände jag mig rätt. Och välkommen.
Jag bar mitt leende.
Men vet ni? Jag kände mig inte så utanför som man kan tro. För så länge jag bar på någonting långt ifrån alla där gjorde så kände jag mig rätt. Och välkommen.
Jag bar mitt leende.
Och en jävla massa maränger från buffén.
Och för första gången börjar jag tro på att det jag skriver är bra
Det finns tillfällen i livet som definierar hur nästa skede ska se ut. Som förändrar en. Stärker och bryter ner, trasslar sönder eller rätar ut. Som tar din hand och säger "men det är ju dit du ska gå nu". Som ännu oftare säger att du inte är bra nog. Att du aldrig kommer att räcka till. Och så finns det tillfällena som gör att du aldrig kan ändra tillbaka livet till hur det var förut.
"Bläddra inte än!".
Jag kikar över hennes axel. Hon läser snabbare än jag, men jag håller fast min del av uppslaget för att se vad som står under de stora rubrikerna. Mina tolvåriga armbågar är lutade mot den flerfärgade vaxduken i vårt kök och mina händer följer trycksvärtan. Mamma läser ena sidan av kvällstidningen och jag den andra. Hon har köpt en Aftonbladet. Jag såg det redan när de inramade, gula versalerna trycktes mot Icakassens plast när hon kom hem. Hon visste att det var den jag ville ha.
"Vet du var Västra Järnvägsgatan ligger?"
Sju år senare stod jag utanför centralen i Stockholm. Han skakar på huvudet. Pekar tveksamt åt ett håll. Sen rullar han iväg och jag ser taxiskylten försvinna över Kungsbron. Jag är nitton och jag är sen. Paniken knackar i mitt bröst och jag har ont i magen. På stapplande ben rör jag mig runt mitt mål. Frågar om råd. Sedan ser jag det. Som att det varit framför mig hela tiden. Jag får ett passerkort för besökare och för första gången är jag innanför glasdörrarna. Alex Schulman möter mig och för en liten stund får jag vara där jag alltid velat. Efteråt sparar jag mitt lilla passerkort i min kalender. Bättrar på klistret som suttit mot min tröja under de timmar jag stapplande fick spendera innanför spärrarna. Jag stryker fast kortet på kalenderdatumet i min bok och rör vid företagsnamnet med fingrarna. Schibsted.
"Din text berörde mig".
Han tittar rakt på mig. Rynkorna vid ögonen har stannat upp i allvar och jag ser hur de genomskinligt blå ögonen fokuserar bakom fingeravtrycksfuktiga glasögon.
Han tittar rakt på mig. Rynkorna vid ögonen har stannat upp i allvar och jag ser hur de genomskinligt blå ögonen fokuserar bakom fingeravtrycksfuktiga glasögon.
"Din text var den enda som berörde mig. Och den är det bästa jag läst under mina år".
Jag tittar ner mot skolbänken jag sitter vid. Träet är lika ljust som det varit hela min högstadietid. Han ger mig mitt nationella prov för niondeklassare, visar med vana händer var han lämnat anteckningar. Säger något mer som jag inte förstår. Min svenskalärare petar upp sina glasögon och ler bakom den åldrade mustaschen. Kanske såg hans gamla ögon någonting jag aldrig gjort.
Jag håller skakande i ett papper. Mina händer darrar så att jag knappt kan läsa och min röst stapplar sig fram genom klassrummet. Det är ljust från gräsmattan utanför fönstret och träden skvallrar om att det snart är student. Jag märker det, för jag vågar inte titta på någonting annat. Inte på någon av de tjugo personerna som sitter framför mig. Min skakande hand gör så att pappret fladdrar, låter när jag pratar.
"Du är sanslös. Du är sanslös, Linda-Marie".
Hon säger det med skakad, tjock röst. Jag tvingar min blick att våga titta upp. Hennes slitna ögon är glansiga och stora. Jag sväljer och viker ihop mitt papper. Det blir snett och jag försöker rätta till, men mina händer skakar fortfarande.
"Jag vet inte vad jag ska säga."
Hon nickar åt mig att sätta mig. Hennes blick viker från mig till något jag inte ser. Och så applåderar hon. Och så applåderar de andra. Min hals klumpar ihop sig när jag tittar på dem. Tjugo ansikten i min ålder med tårar i blick ser på mig. En har lämnat rummet under mitt tal. Jag skrev en text om när ett förhållande tar slut, mitt förhållande, till vårt muntliga nationella prov. Jag vågade knappt läsa det. Rädd att det inte skulle räcka till, rädd att den skulle vara löjlig. Men i mitt gymnasieklassrum är stämningen förändrad när jag sätter mig igen.
"Du var etta. Av alla."
Jag ryggar tillbaka. Tittar oförstående på honom. Slår bort blicken från sammanställningen som flimrar på hans datorskärm. Han tittar sökande på mig när min blick stannar vid hans skrivbord.
"Din personliga text slog ut alla andras. Du var den enda som fick tio av tio på den."
Jag skakar på huvudet. Viftar bort hans ord. De är inte på riktigt. Det kan de inte vara. Han påstår att jag var etta. Av 290 sökande. Jag tänker igen att det måste ha blivit fel, tackar vänligt för hans hjälp och vänder mig ut ur studievägledarens rum. Stapplar nerför JMKs smala trapphus. Stannar till vid en bänk i allén längs Karlaplan och sätter mig ner. Det knarrar under mig. Hösten har flyttat in i Stockholm och tvivlet i mitt huvud. Jag ringer mamma. Och sen pappa. Mina glansiga ögon har aldrig passat bättre med glädjeklumpen i min hals när studievägledarens ord våldsamt tvingar sig in i mitt huvud. Kanske tyckte de om min text på riktigt.
"Vi vill att du kommer till oss i sommar".
Telefonen ligger fuktigt mot min kind. Jag andas knappt. Hon väntar uppmanande på att jag ska säga någonting.
"Men... Ni sa ju. Att det var många, hundratals, som sökt. Att chansen var liten."
"Det var den aldrig. Vi hade redan bestämt oss för dig."
Hjärtat börjar nervöst dansa inuti mitt bröst. Jag väntar på att chefredaktören ska skratta, avslöja sitt grymma skämt. Men det gör hon inte. Telefonlinjen mellan Malmö och Stockholm raspar. Mellanrummet mellan telefonen och min kind blir mindre, fuktigare, när jag förstår. De vill ha mig. De tycker faktiskt att jag kanske är bra nog. Och sommaren 2012 börjar jag med skakiga ben och hopp i bröstet som allmänreporter på Norra Skåne.
"Jag har fått svar från nöjet".
Jag stirrar på orden. På nästa rad kommer det att stå. Personalchefen skriver vidare. Jag kan inte andas.
"Du är mycket välkommen till Nöjesbladet i höst. Jag skickar över ett kontrakt direkt."
Ord från mina ovetande klasskamrater svischar förbi mitt huvud. Jag hör någonting om ekonomi bredvid mig, men jag stirrar bara på datorskärmen. Som att världen går i ultrarapid runt mig medan jag står stilla. Jag flämtar till. Högt. Jag har inte andats den senaste minuten. Det tystnar omkring mig. Jag inser plötsligt att jag gråter. Det droppar ner på mitt fläckiga tangentbord där plustecknet saknas. Sen jublar jag. Håller händerna ihopslagna över mitt ansikte och förstår ingenting. Piper. Tittar upp på min studiegrupp.
"Jag fick det. Jag fick Aftonbladet."
Sedan börjar jag gråta på riktigt.
Den nittonde augusti tvåtusentretton får jag ett nytt passerkort. Ett riktigt. Inte bara till spärrarna jag fick passera som besökare för två år sen, men ett passerkort till min dröm. För då blir jag nöjesreporter på Aftonbladet.
Och för första gången i mitt liv vågar jag börja tro på att det jag skriver är värt någonting.
Hästpojken - Bengans 16 mars
Banden vi har mynnar ut i en rymd
och kärleken dör som allt annat i vår värld
Foto: Linda-Marie Nilsson
och kärleken dör som allt annat i vår värld
Foto: Linda-Marie Nilsson
"Vilket är ditt bästa minne från november månad?"
Äh, jag kan inte hålla mig med frågestunden. Jag börjar svara bums! Alla frågor som inte bara blir ja och nej-svar får egna inlägg. Här kommer den första frågan (och fortsätt skicka in frågor! Bara skriv en kommentar!):
"Vilket är ditt bästa minne från november månad?"
Åh, november var en fantastisk månad. Jag har alldeles för många! Så här kommer ett urval av det absolut bästa:
Jag fick spendera mina första två novemberdagar i älskade Skåne.
Efter två veckors schemalagd praktik på Norra Skåne, en födelsedagsfest som Future Idiots spelade på och
massa gos med saknade människor åkte jag tillbaka till Stockholm som en gladare människa. Ja!
Jag hade födelsedagsfest nummer två i Stockholm!
Min etta var knökfull av fantastiska människor när jag, Ylva och Elizabeth slog våra både vackra och kloka huvuden ihop och firade gemensamt.
Det bjöds på episka tävlingar, gitarrshower, hångel, snoppformade namnskyltar och presentinslagna Julio Iglesias-skivor.
En kväll som inte saknade någonting, helt enkelt.
Jag fick gå på två presskonferenser på SVT och intervjua 16 av årets Melodifestivaldeltagare!
Ville inte vara någon annanstans i hela världen då. Vill inte vara någon annanstans i hela världen igen.
Jag fick gå på två presskonferenser på SVT och intervjua 16 av årets Melodifestivaldeltagare!
Ville inte vara någon annanstans i hela världen då. Vill inte vara någon annanstans i hela världen igen.
Jag och Helena och Alex var på Hästpojken på Riche! Alla hade kul, utom Alex som meddelade att han potentiellt fått tinnitus efteråt.
(Två av bilderna är lånade från min fina vän Helena)
Jag fick fint Örkelljungabesök när favorit-Edi kom upp och delade pizza, shoppingturer och Nintendo 64-spelkvällar med mig.
Fantastiskt fin vän, den där.
Jag fick äntligen min episka och vackra och fantastiska vargmössa på posten!!!
Min vecka i Instagram
1. Låg feberdäckad hela helgen, men vägrade att tvingas se Melodifestivalen alldeles ensam. Så mina fina vänner kom över med massor av tacosingredienser, godis och kärlek. Och när Elizabeth live-recenserade gosa tror jag fan att jag blev friskare på två sekunder. Det blev en mycket lyckad kväll (vi hade två sorters dipp!!!!). 2. Jag och min noppiga mössa fick gå på Fashion Week, men det visste ni ju redan. 3. Jag tog egobilder när jag skulle sova och fick typ rekordmycket likes? Kommer väl aldrig att göra annat än att fotografera mig själv mot en kudde mer, alltså?
4. Jag fick träna igen! Ja! Men, alltså, upplevelsen efter första träningspasset efter en veckas feber: ville dö. 5. GAYGALAN! 6. GAYGALAN!!!
7. Jag jobbar och sliter med Inför Melodifestivalen-serien vi kör på Poplight varje vecka! Eftersom jag inte är på plats på någon av deltävlingarna (soliga tack skickas till schemaläggaren på JMK. I see you), kör jag intervjuer med artisterna i förväg. Den här veckan träffar jag Erik Segerstedt, Anton Ewald, Sean Banan, Swedish House Wives - och imorgon debutanten Felicia Olsson! Ja!LÄS ALLA HÄR! 8. Jag fick gå på bylinefotografering för Ajour.se! Så himla fint. Jag har ju bara hunnit skriva en enda artikel hittills (LÄS HÄR) och just nu är det kaos med skola och Mello, men jag vill skriva mer. Och jag är så glad och tacksam att Emanuel Karlsten överhuvudtaget vill ha med mig i redaktionen. Byline-bilder kommer upp om några veckor! 9. Jag började blogga igen! Ja! För en vecka sedan. Det krävde ju självfallet ett reklamigt instagraminlägg, det gjorde det ju.
Nytt projekt i allas våra liv! Ja!
För två år sedan hade jag som enda nyårslöfte att lära mig mer om olika musiker och band, genom att lyssna på dem (inte hjärnfysik, nej). Jag skulle avsätta en vecka per artist/band och ta mig igenom deras Spotifykataloger och Wikipedia-sidor. Det höll i cirkus tre ynka, små veckor. Jag minns att jag betade av Bruce Springsteen, Oasis och Bob Dylan. Men det var det hela. Egentligen handlar det här bara om att jag vill hitta nya härliga små låtar att gnola på och samtidigt bli sjukt allmänbildad och slänga mig med årtal och hits och "Men hallå, du vet väl att originalversionen låg på den och den skivan 1952?" osv. Egentligen.
Så! Nu har jag ju missat nyår (men vad gör det om hundra år?), men jag tänkte att jag skulle börja med det här igen. Så hit me! Skriv artister och band ni tycker att jag borde ägna sju dagar av mitt liv åt att ta till mig i mitt liv och hjärta och stampande högerfot! Vi kanske kan göra det tillsammans och jämföra vilka låtar vi gillade mest sedan varje vecka? Jag ger er fram till helgen, sedan sätter jag ihop en lista för ett par veckor framåt till att börja med! Det blir som en fantastisk bokcirkel, fast med b-sidor och intron! Ja! Åk med på mitt musikaliska tåg och kommentera NU!
Illustrerar med Bruce pga dödligt snygg.
Så! Nu har jag ju missat nyår (men vad gör det om hundra år?), men jag tänkte att jag skulle börja med det här igen. Så hit me! Skriv artister och band ni tycker att jag borde ägna sju dagar av mitt liv åt att ta till mig i mitt liv och hjärta och stampande högerfot! Vi kanske kan göra det tillsammans och jämföra vilka låtar vi gillade mest sedan varje vecka? Jag ger er fram till helgen, sedan sätter jag ihop en lista för ett par veckor framåt till att börja med! Det blir som en fantastisk bokcirkel, fast med b-sidor och intron! Ja! Åk med på mitt musikaliska tåg och kommentera NU!
Illustrerar med Bruce pga dödligt snygg.
Min första gaygala (det var episkt)
Hujedamig, som en brukar säga (om man med "en" menar någon i Astrid Lindgrens värld), vilka dagar. Efter världens långpass i skolan igår, 09-17.30, stack jag på mitt livs första gaygala! Och det var fantastiskt! Här får ni en liten sammanfattning.
HÖJDPUNKTER
- Jag agerade mingelfotograf med min lilla kamera vid röda mattan. Det var fantastiskt! Alla prioriterade att titta in i min kamera för att de tyckte att den var söt, där den försiktigt kikade fram mellan TV4:s och Aftonbladets monster till kameror. David Hellenius skrattade dock åt den och pekade på den med orden: "Men... Du har ju en en sån där liten!". Då puffade Renée Nyberg till honom. Tillrättavisande och myndigt. Bra, Renée.
- Mitt i mingelfotograferandet såg jag en viss Sebastian Karlsson slinka undan och undvika röda mattan. Det kunde jag självfallet inte acceptera - pojken är ju ändå någon slags modern schlagerroyalty - så jag pinnade ikapp med mina små second hand-skor bland alla Lars Wallinare och Michael Bindefeldare. Och möts av världens kram av Sebastian. Är nog den enda mingelfotografen som blev kramad av motiven igår? (Vet ej om detta är bra betyg eller om jag utför undermåligt arbete utan välkänd paparazzi-distans?).
HÖJDPUNKTER
- Jag agerade mingelfotograf med min lilla kamera vid röda mattan. Det var fantastiskt! Alla prioriterade att titta in i min kamera för att de tyckte att den var söt, där den försiktigt kikade fram mellan TV4:s och Aftonbladets monster till kameror. David Hellenius skrattade dock åt den och pekade på den med orden: "Men... Du har ju en en sån där liten!". Då puffade Renée Nyberg till honom. Tillrättavisande och myndigt. Bra, Renée.
- Mitt i mingelfotograferandet såg jag en viss Sebastian Karlsson slinka undan och undvika röda mattan. Det kunde jag självfallet inte acceptera - pojken är ju ändå någon slags modern schlagerroyalty - så jag pinnade ikapp med mina små second hand-skor bland alla Lars Wallinare och Michael Bindefeldare. Och möts av världens kram av Sebastian. Är nog den enda mingelfotografen som blev kramad av motiven igår? (Vet ej om detta är bra betyg eller om jag utför undermåligt arbete utan välkänd paparazzi-distans?).
- Jag fick träffa ännu mer schlagerroyalty! Mina idoler Schlagerprofilerna i form av Ken och Ronny på QX gosagosagosade mig, älskade Mellowebbredaktörerna på SVT Mirja och Gustav dök upp vid min sida i pressrummet och massa episka schlagerreportrar (jag tittar på dig, Tobbe Ek) virvlade runt i galasalen. Alltså, en nätverkade ju nästan sönder sig i detta otroliga smörgårsbord?
- Adam Pålsson och Adam Lundgren från Torka aldrig tårar utan handskar kysstes på scenen.
- Alla andra (sex) ögonblick som inkluderade att Torka aldrig tårar-gänget fick gå upp på scenen.
- Att få vara del av ögonblicket då en kunglighet äntligen tar ställning för någonting viktigt. Den stående ovationen kronprinsessan Victoria fick från alla de tusentals som var på Cirkus igår när hon kom in på scenen var magisk. Alla insåg att vi fick vara med om ett på riktigt historiskt ögonblick. Och när hon delade ut priset till Årets homo, Jonas Gardell, och han sa "Victoria, du är vår kronprinsessa. Men ikväll, ikväll tror jag att jag är drottning" då grät jag på den lilla, mörka pressläktaren vid scenens vänsterkant.
Se alla mina bilder från QX Gaygala HÄR på Poplight.se.
Frågestund
Det har hänt en del på ett halvår. Det gör ju det, ibland. Och därför tänkte jag att istället för att jag ska tvinga på er vad jag åt i september i någon sorts minnesinlägg, är det ju bättre om ni frågar! Vad vill ni veta? Har jag blivit kär sedan sist, skaffat ett djur, intervjuat någon superkändis, fått nytt jobb, hittat nya drömmar, skaffat nya planer, ätit något konstigt, hittat favoritbarer i Stockholm, festat lite för mycket eller lite för lite? Misstänker ni att jag har bilder från någonting ni vill se? Fråga på! Jag berättar gärna!
Skriv i kommentarsfältet bara, så löser vi detta! Ni får vara anonyma. Svarar till nästa helg senast. PUSS
Skriv i kommentarsfältet bara, så löser vi detta! Ni får vara anonyma. Svarar till nästa helg senast. PUSS
#melfest
När en får en såhär fin lördagskväll, med såhär fina människor (och med två sorters dipp!!!!!) gör det nästan ingenting alls att älskade Anna Järvinen åkte ut i Karlskrona. Man kan få sämre plåster på såren. Och jag hade de finaste plåstren i världen i min lägenhet igår.
Inför deltävling 1
Foto: Linda-Marie Nilsson
DELTÄVLING 1: KARLSKRONA
1.David Lindgren - Skyline
Om David förra året gjorde en In the club-uppföljare med Shout it out så har han i år avancerat till nästa nivå. Japp. Han gör en Amazing. Det enda tråkiga för David är att den riktiga Danny ska uppträda precis före honom – i öppningsnumret. Dock tror jag inte att fjolårsfyran ska ha några problem med att ta sig vidare till Stockholms skyline ändå i år heller.
Låter som: Danny Saucedo - Amazing.
Poäng: 3/5
Placering: Final.
2. Cookies n Beans – Burning flags
Det här är bra. Men det är kanske lite för bra, lite för duktigt. Jag blir inte överraskad eller blåst av stolen och det finns ingenting i numret jag vill diskutera eller ifrågasätta med mina soffkompanjoner efter att ha sett det. Så - att det inte finns ett enda fel i det här bidraget är kanske just det som blir fel.
Låter som: I verserna Adele - Skyfall, i refrängen som något Kelly Clarkson skulle kunna göra.
Poäng: 2/5
Placering: Femma.
3. Jay Jay Johanson - Paris
När ledsna, små textremsor på franska som flimrar förbi i bakgrunden i princip ÄR hela ens scenshow kan det bli lite tungt att bli ihågkommen. Jag tycker att det här är en ganska trevlig låt och jag gillar att han är med, men det här blir nog det första och enda stoppet Jay-Jay får följa med på under turnén.
Låter som: Hans andra låtar. Plus kobjällra.
Poäng: 2/5
Placering: Åtta.
4. Mary N'diaye – Gosa
106 gånger. 106 gånger sjunger hon ordet ”Gosa”. Jag mår dåligt redan där och kommer definitivt inte våga titta när hela scen-entouraget gosar med sina händer i tre minuter på det mycket tvivelaktiga sätt som presenterats på repen. Och när Mary ivrigt ropar ”Så gör vi det igeeeen!” vill jag bara yla tillbaka: ”Det gör vi absolut inte – och därmed basta, Mary!”.
Låter som: Pandang - Kuddkrig och Frida - Upp och hoppa. Fast om möjligt sämre.
Poäng: 0/5
Placering: Sjua.
5. Eric Gadd – Vi kommer aldrig att förlora
Som aktiv soul-motståndare i tjugo år har jag aldrig varit förtjust i Eric Gadds musik. Men den här Niklas Strömstedt goes Lars Winnerbäck-aktiga låten med Oskar Linnros-trummor överraskar mig. Den är bra. Och i ett startfält som helt saknar den här typen av rak pop ligger den otippat i, i alla fall min, topp.
Låter som: Linnros Från och med du möter Niklas Strömstedts Oslagbara.
Poäng: 3/5
Placering: Sexa.
6. YOHIO – Heartbreak Hotel
Fantastiska YOHIO gör mangamos av den här tråkiga b-sidan som kunde legat på vilket Erik Grönwall-album som helst. Debutanten med en monster-fanskara i Japan är alldeles för bra för att sitta fast med en så intetsägande låt i Karlskrona. Men jag tror att YOHIOs utstrålning kan ta vilken låt i världen vidare från det här startfältet ändå.
Låter som: Hela Erik Grönwalls samlade hits. Nåväl. Albumspår, i alla fall.
Poäng: 2/5
Placering: Final.
7. Anna Järvinen – Porslin
”Det kanske känns som skit för dig, men tänk på hur det är för mig”. Det här är det vackraste jag hört på väldigt länge – och då menar jag inte bara i Melodifestivalsammanhang. Och jag hoppas med hjärta och själ att Anna inte behöver ta den omvägen balladerna Snälla, snälla och Jag reser mig igen var tvungna. För det här vemodiga, sköra bidraget skrivet av två av mina favoritkompositörer förtjänar en direktplats – i final.
Låter som: Hellströms För sent för edelweiss sjungen av Monica Zetterlund.
Poäng: 4/5
Placering: Andra chansen.
8. Michael Feiner & Caisa – We’re still kids
Saxofon är inte mitt favoritinstrument. Jag kan ha blivit skadad a) som liten när vi hade Ingmar Nordströms vedervärdiga saxpartyn på kassettband i bilen eller b) när min lillebror/vänner/dejter på ett eller annat hutlöst sätt tvingat på mig neverending versionen av Epic Sax Guy. We’re still kids är en helt okej låt, även om det känns mer som ett pausnummer än ett tävlingsbidrag.
(Uppdatering: Är inte överraskad när lillebror Christian skriver detta på Facebook-chatten: "Allt var ju rent piss, men We're still kids hade iaf saxofon så den får 10/10 <3"
Låter som: Moldavien i Eurovision 2010 goes Thorleifs.
Poäng: 3/5
Placering: Andra chansen
Succén är tillbaka! Schlagerstudio!
Schlagerdag!
... Och här ligger jag, fortfarande sjuk och varm och yr, under täcket. Så himla festligt. Men jag tänker inte deppa! Eftersom jag missat så mycket bloggande på senaste tiden tänkte jag dela med mig av lite jag ägnat mig åt efter skolan: intervjuer och artiklar med artisterna inför Mello! Ja!
Här kan ni läsa några av dem:
Här kan ni läsa några av dem:
Det kommer alltid att vara han
Förresten: hur fint är det inte att en människa man såg på tv för åtta år sedan, föll så handlöst för att pappa var tvungen att skaffa bredband för att en ockuperade telefonlinjen med allt för mycket tid framför hans hemsida och tapetserade sitt rum, anteckningsböcker och liv med FORTFARANDE bryr sig om en? Att jag älskade så innerligt att han än idag minns mig, denna 13-åring som bara ville att han en dag skulle veta att jag fanns - och att han aldrig har lämnat mig sen. Aldrig lämnat mig helt.
Och om jag vetat att människan jag skrev tusen noveller på svenskan om, tusen mail jag aldrig skickade och tusen mail jag faktiskt skickade till skulle vara någon slags verklig vän idag hade jag avlidit någonstans mellan de utskrivna bilderna jag envetet limmade in i min kalender.
Och idag, när jag är sjuk, mailar han en låt och önskar krya på mig. Precis som om tiden hade stått still. Och i min kärlek till vad han gjort för mig så har den det. Även om jag inte redovisar om honom i skolan längre eller målar hans namn på min arm, så kommer det han var för mig alltid att betyda världen.
Min Alex.
Som jag kryar på mig nu.
