DELTÄVLING 1: KARLSKRONA

1.David Lindgren - Skyline
Om David förra året gjorde en In the club-uppföljare med Shout it out så har han i år avancerat till nästa nivå. Japp. Han gör en Amazing. Det enda tråkiga för David är att den riktiga Danny ska uppträda precis före honom – i öppningsnumret. Dock tror jag inte att fjolårsfyran ska ha några problem med att ta sig vidare till Stockholms skyline ändå i år heller. 
Låter som: Danny Saucedo - Amazing.
Poäng: 3/5
Placering: Final.

2. Cookies n Beans – Burning flags
Det här är bra. Men det är kanske lite för bra, lite för duktigt. Jag blir inte överraskad eller blåst av stolen och det finns ingenting i numret jag vill diskutera eller ifrågasätta med mina soffkompanjoner efter att ha sett det. Så - att det inte finns ett enda fel i det här bidraget är kanske just det som blir fel. 
Låter som: I verserna Adele - Skyfall, i refrängen som något Kelly Clarkson skulle kunna göra.
Poäng: 2/5
Placering: Femma.

3. Jay Jay Johanson - Paris
När ledsna, små textremsor på franska som flimrar förbi i bakgrunden i princip ÄR hela ens scenshow kan det bli lite tungt att bli ihågkommen.  Jag tycker att det här är en ganska trevlig låt och jag gillar att han är med, men det här blir nog det första och enda stoppet Jay-Jay får följa med på under turnén.
Låter som: Hans andra låtar. Plus kobjällra. 
Poäng: 2/5
Placering: Åtta.

4. Mary N'diaye – Gosa
106 gånger. 106 gånger sjunger hon ordet ”Gosa”. Jag mår dåligt redan där och kommer definitivt inte våga titta när hela scen-entouraget gosar med sina händer i tre minuter på det mycket tvivelaktiga sätt som presenterats på repen. Och när Mary ivrigt ropar ”Så gör vi det igeeeen!” vill jag bara yla tillbaka: ”Det gör vi absolut inte – och därmed basta, Mary!”.
Låter som: Pandang - Kuddkrig och Frida - Upp och hoppa. Fast om möjligt sämre.
Poäng: 0/5
Placering: Sjua.

5. Eric Gadd – Vi kommer aldrig att förlora
Som aktiv soul-motståndare i tjugo år har jag aldrig varit förtjust i Eric Gadds musik. Men den här Niklas Strömstedt goes Lars Winnerbäck-aktiga låten med Oskar Linnros-trummor överraskar mig. Den är bra. Och i ett startfält som helt saknar den här typen av rak pop ligger den otippat i, i alla fall min, topp. 
Låter som: Linnros Från och med du möter Niklas Strömstedts Oslagbara.
Poäng: 3/5
Placering: Sexa.

6. YOHIO – Heartbreak Hotel
Fantastiska YOHIO gör mangamos av den här tråkiga b-sidan som kunde legat på vilket Erik Grönwall-album som helst. Debutanten med en monster-fanskara i Japan är alldeles för bra för att sitta fast med en så intetsägande låt i Karlskrona. Men jag tror att YOHIOs utstrålning kan ta vilken låt i världen vidare från det här startfältet ändå. 
Låter som: Hela Erik Grönwalls samlade hits. Nåväl. Albumspår, i alla fall.
Poäng: 2/5
Placering: Final. 

7. Anna Järvinen – Porslin
”Det kanske känns som skit för dig, men tänk på hur det är för mig”. Det här är det vackraste jag hört på väldigt länge – och då menar jag inte bara i Melodifestivalsammanhang. Och jag hoppas med hjärta och själ att Anna inte behöver ta den omvägen balladerna Snälla, snälla och Jag reser mig igen var tvungna. För det här vemodiga, sköra bidraget skrivet av två av mina favoritkompositörer förtjänar en direktplats – i final. 
Låter som: Hellströms För sent för edelweiss sjungen av Monica Zetterlund.
Poäng: 4/5
Placering: Andra chansen.

8. Michael Feiner & Caisa – We’re still kids
Saxofon är inte mitt favoritinstrument. Jag kan ha blivit skadad a) som liten när vi hade Ingmar Nordströms vedervärdiga saxpartyn på kassettband i bilen eller b) när min lillebror/vänner/dejter på ett eller annat hutlöst sätt tvingat på mig neverending versionen av Epic Sax Guy. We’re still kids är en helt okej låt, även om det känns mer som ett pausnummer än ett tävlingsbidrag.
(Uppdatering: Är inte överraskad när lillebror Christian skriver detta på Facebook-chatten: "Allt var ju rent piss, men We're still kids hade iaf saxofon så den får 10/10 <3"
Låter som: Moldavien i Eurovision 2010 goes Thorleifs.
Poäng: 3/5
Placering: Andra chansen

I år recenserar jag inte bara Eurovision på En Schlagerbox - i år finns mitt tyckande med på både Poplight och Recens Magasin också! Så om ni vill kika på vad jag tycker om Jedward eller de ryska babushkorna är det bara att trycka HÄR eller HÄR. 

Nu: laga middag innan Eurovision drar igång, försöka hinna tvätta håret i något mellannummer, blogga under poängläsningen och i natt - skriva klart rapport till skolan imorgon, recensera deltävling två för Poplight (ska in innan onsdag morgon) och, om mitt huvud orkar, recensera EM-låten. Ett sanslöst tyckande på olika musikaliska fronter just nu, alltså. Jag som inte ens tycker om att recensera. Herregud. Men så tänkte jag pipa in något inlägg om gårdagens fabulösa gala, med mingelbilder på VILKA SOM VAR DÄR och frestande bilder på vad VILKA SOM VAR DÄR BJÖDS PÅ. Men nu: mat. Herregud, inget kan komma emellan mig och pastan nu, alltså. 

Jag har inga bilder i den här nya datorn, så får ta från arkivet i le blogg. Ta-dah! Schlagerkoppning deluxe!

Och lite dans från Eric Saade och Sean Banan. Väldigt kort, eftersom jag "dansade" bredvid och bara ville föreviga lite diskret. 

Här är Dead by Aprils instrumentlösa framträdande på efterfesten. Jag ger er, Mystery!

Det är svårt att återge allt fantastiskt som ägde rum mellan 00-05.30. Speciellt eftersom jag knappt tagit några foton och definitivt inte sprungit och bara HEJ KAN VI TA BILD. Jag ville bara njuta av att ha kul, att dansa bredvid en Eurovisiontrea och en Banan och att äta buffé med gammal kändiscrush. Så, därför ska jag försöka återge det viktigaste i punktform - och sätta plus. Här är (delar av) efterfesten 2012:

Finaldagen var en stressig, men fantastisk, historia. Jag gick upp tidigt, skrev artiklar och mailade kändisar för fulla muggar och därefter smet jag till eftermiddagens genrep. Vid klockan två var Globen knökfullt och jag satt och livetwittrade för Poplight, på stolen bakom Josefine Crafoord (se hennes ryggtavla nedan, haha). Det är också från det de första tre bilderna är hämtade. För nej, jag hade något lite glittrigare på mig under kvällens stora spektakel (dock var mitt rum fortfarande lika fabulöst städat). 

Efter genrepet smet jag hem två timmar för att fortsätta skriva artiklar och fixa till mig lite inför kvällen. Det var fruktansvärt onödigt, för vädret besvarade mina ansträngningar genom att öppna himlen och låta allt glömt regn forsa ner. Jag var alltså superfin hela kvällen sen. Men men! På plats rusade jag upp i pressrummet, sprang in i Malin Collin och Zandra Lundberg (det här med att jag tycker att det är mer fantastiskt att träffa dem än typ Loreen och Danny kan vi prata om en annan dag) och därefter Markus Larsson. Dog lite till. Hittade mitt Poplight-gäng och bestämde upplägg för presskonferensen direkt efter sändningen. Eftersom jag hade biljett till finalen (efter mitt juryarbete) smet jag ner i arenan för att kolla på sändningen medan resten av pressfolket satt kvar och kollade storbildsskärm. 

På väg till min plats träffade jag Håkan Juholt. Eller tja, där var supermånga kändisar som skulle ner till parketten men kände att Annie Lööf och gänget inte intresserade mig. Håkan Juholt, däremot, han verkar mysig. Så vi tog en bild, först genom att jag själv riktade kameran. Den blev inte så fin. Så frågade en dam om hon skulle hjälpa till och bilden blev tusen gånger bättre. Tack Juholts kulbo! I arenan satt jag med mina fantastiska jurykollegor, instoppad mellan journalisten Nina Andrén och före detta Mello-körartisten Carl Björkell. Det var helt galet, för trots att jag varit på alla genrep kan publiktrycket inte jämföras. Hela arenan stod upp, skrek och klappade i takt så fort Sarah Dawn Finer börjat säga Loreen. Sinnessjukt.

Efter sändningen var det presskonferens. Och det var helt galet! Green room var mitt i arenan i år och tusen tjejer stod runt halvväggarna för att få en skymt av sina favoriter. Det var en så sjuk känsla av att helt plötsligt kunna sträcka fram sitt presspass och få kliva förbi dem, in i det eftertraktade green room. Jag brukade ju vara en av dem, en gång. I alla fall, jag intervjuade snabbt Thorsten Flinck, Björn Ranelid och Sara Li, Christer Björkman och så Danny. Fina, ledsna Danny. Jag hörde vad andra frågade honom och det var typ "Hur besviken är du nu?" och "Kan du sjunga lite på Euphoria?". Alltså. Inte okej. Så jag försökte vända till det positiva och nämnde att han fått en halv miljon röster, att Björkman tidigare sa till mig att hans hjärta blödde för Danny och så frågade jag om han fått några fina stöd-sms eller så. Han pratade med mig ganska länge, kanske för att jag inte försökte suga ut citat som skulle framställa honom som någon annan än han är. Danny har känslorna på utsidan ibland och jag tycker att man har rätt att vara besviken. Självklart förstår jag att det är en del av kvällstidningarnas anda att skriva "Här flyr Danny efter Loreens seger" när han gick ut lugnt. Men jag vill skriva som det är. 

Efter presskonferensen i green room, där Thorstens sambo tog bild på oss, där Björn Ranelid sa att jag var så himla glad att han ville krama mig (och kramade mig, hej mirakel) och Christer Björkman pratade skumpa med mig, begav vi oss till pressrummet för att sno ihop någon artikel innan efterfesten. Jag hade inte min dator med mig, så skrev en Danny-artikel via mobilen på väg till festen. Och festen, kära vänner, får ett eget inlägg alldeles strax! Tills dess: njut av dessa lördagsbilder, från genrep och final. 

Efter mitt besök hos Cissi Wallin i etern sov jag en timme. På riktigt. En timmes powernap och därefter kalas i Globen igen. Genrep med publik stod på schemat, vilket innebar att jag och mina Poplightare satt i arenan och liveuppdaterade under repetitionerna. Jag twittrade konstant från Poplights konto, bland annat. Efter blev det publikundersökning. Jag stoppade cirka 200 personer utanför A-läktarens utgångar och frågade vilket bidrag som var deras favorit. Under tiden hade jag lyckats hitta underbara Emma och Annika från Hässleholm (eller tja, de hittade mig om vi ska vara på det ärliga humöret), så de tittade på när jag rusade runt som en dåre med blocket i handen. Efter det stannade vi i Globen till stängningen vid halv tolv och skrev redaktionens recensioner och publikundersökningen sammanställdes med QX-Schlagerprofilerna och Melodifestivalklubben, som gjort samma undersökning på andra ställen/utgångar i arenan. 

Fredagen var ganska lugn och jag kom hem vid tolvsnåret - och däckade i säng. Drömde väl något rosa om Thorsten Flinck sen? 

Ett urval trevliga bilder från fredagen och min kamera: 

Ett par torsdagsbilder till! De här har Poplights fantastiska fotograf Jenny Staaf fotograferat och föreställer, tja, mig. Linda-Marie på presskonferens, i pressrum och på välkomstfest. Tack Jenny!

Välkomstfesten i torsdags var fabulös. Jag fick skjuts hem i en taxi, mellan Dannys repetition och välkomstfesten, av Expressens Malin Collin så redan där kändes väl kvällen extremt lyckad? Efter världens snabbaste ombyte mötte jag upp mina kära Poplight-medarbetare vid Slussen och begav oss till Stadshuset. Redan vid insläppet mötte vi Molly Sandén och David Lindgren - och mellan snittar och efterrättsbufféer hann jag springa på i princip alla finalister utom Danny och Thorsten, som skippade både välkomst- och efterfesten. Jag åt efterrätt med Björn Ranelid, pratade Valborgsminnen med Top Cats-sångaren Jon och lärde känna SVTs fantastiska Mellowebb-reportrar Gustav och Mirja. 

Här kommer mina fantastiska mobilfoton från mat-, efterrätt- och godisbufféerna samt på när vi satt och åt med Björn Ranelid. I bakgrunden på bilden när SVT-Mirja håller upp sina efterrätter skymtas också Ted Ström, textförfattaren till Thorstens bidrag.

Det här kan vara det mest nakna jag gjort. Alltså, att publicera ljudfilen från en intervju man gjort är en sak. Att publicera ljudfilen från en intervju man gjort med Thorsten Flinck, som dessutom är ens första intervjuobjekt på ens första presskonferens på Melodifestivalen, det är en annan sak. Men nu gör jag det. Ja, jag vet att jag fnissar. Ja, jag vet att jag säger "aa, jag förstår" ett par gånger för mycket. Men här är den i alla fall. Thorsten säger att jag skriver poetiskt, Thorsten sjunger på engelska för mig, Thorsten skrattar med mig. 

Blev så himla glad när jag såg vad Eva skrivit i sin liveuppdatering från torsdagsrepet att jag printade det och råstirrade på under hela Dead by Aprils rep sen? Kunde inte fatta att det inte var bara min lilla hjärnan som hittat på det, utan att det faktiskt hänt osv. 

Torsdag och min premiär som schlagerreporter. Jag begav mig till Globen vid tolvsnåret, mötte upp redaktör-Eva och hämtade ut min pressbadge. MIN PRESSBADGE, MITT PRESSPASS! Ville väl mest kyssa det, dansa runt och göra upphopp hela vägen ut från den lilla röda presstugan på Globenområdet? Orkar inte hur det hade sett ut, men men. Vi promenerade in i Sveriges största golfboll (fatta glädjen att få den nådiga blicken av presskontrollanten som med tveksam blick kontrollerar passet och till slut låter en på lätta fötter sväva mot det heliga pressrummet?) och begav oss upp på andra våningen - och pressrummet.

Dagen började med presskonferens i green room med alla artister. Min första mission var tydlig, klar och planerad sen första stund: Thorsten Flinck. Jag röstade som en dåre i Andra chansen för att få chansen att träffa honom - och då skulle jag sannerligen inte banga intervjutillfälle. När jag kom fram i kön, på tur efter Aftonbladets Helena Trus, var jag inte nådigt nervös. Mina händer skakade sig kladdiga på det anteckningsblock jag höll i min hand när jag placerade telefonen på bordet och spelade in. Så fort Thorsten började prata med mig släppte allt. Han var så fantastisk som jag hoppats. Nej, fan, MER fantastisk än så. Jag vågade mig på att läsa upp en mening ur en recension jag skrivit om hans låt. "Det är mer än bara Thorstens fötter som är nakna i det här framträdandet", sa jag och fortsatte: "Vad tycker du om det?". Thorsten tystnade och tittade på mig och sa: "Är det någon på din tidning som skrivit det?". Jag vågade inte göra annat än att erkänna: "Hmm, alltså, ja, det är jag som har skrivit det...". Thorsten: "Det var väldigt vackert, nästan poetiskt. Du måste bevara det... Linda-Marie. Då kan det gå väldigt bra." Ungefär där självdog jag väl på stället? Herregud, ville bara gråta, lägga mig i fosterställning och vagga mig själv med orden "Thorsten Flinck tycker att du skriver poetiskt". 

Men det blev bättre. Jag frågade hur Jag reser mig igen skulle klara sig i Eurovision och Thorsten svarade att han nyss förberett en engelsk text. Sen började han sjunga för mig. På riktigt. För mig. Han sjöng "I stand up again, yes, I stand up agaaain" och journalister med filmkameror kom springande bakom mig för att ta del. Efter Thorsten intervjuade jag Björn Ranelid och Sara Li, Danny Saucedo och Gina Dirawi. Sen blev det repetitioner på scenen. Thorsten gick ut som tvåa och jag satte mig tillrätta på tredje parkettraden. Innan första refrängen i Jag reser mig igen ler Thorsten mot mitt håll - och sen sjunger han "I stand up again". Han fucking sjunger sin hittepåversion som han sjöng som svar till mig på fucking Globens scen. Alltså. Blev väl hals över huvud kär i den mannen just då? 

Dagen fortsatte med repetitioner från 13-21, med avbrott för presskonferenser och fikor. När jag skulle sticka, tidigare än mina Poplightkollegor för att hinna hem och byta om medan de hade ombyten med sig till välkomstfesten (jag har inte den rutinen, haha), så rusade jag upp för trappan i arenan - och springer rakt in i Markus Larsson. JA, DEN MARKUS LARSSON. Typ kändiscrushen i mitt liv? Han: "Men hejsan!" och kramar mig. Japp. Jag var i Markus famn i någon sekund, i en röd trappa på väg mot utgången A3, med en blinkande Danny Saucedo på scenen nedanför. Det var nog det bästa på hela veckan. Vi pratade lite och sen rusade jag mot pressrummet och han ner till parketten och sina kollegor. Jag hämtade min jacka och väska och på väg ut stöter jag på Expressens Malin Collin. Typ min favoritjournalist i hela världen? Hon frågar om jag också ska till välkomstfesten - och det ska jag ju. Så jag får åka taxi med henne! Fina människa. Dock skulle jag ju som sagt byta om, så hon lämnade mig vid mitt hem på Söder och sen möttes vi upp på le välkomstfest istället, där vi stod och pratade Valborgsminnen med Top Cats-Jon. Men den festen får ett eget inlägg senare!

Ett urval bilder från torsdagen. Fler kommer när jag får dem skickade från Poplights fotograf. Till exempel när jag intervjuar Thorsten Flinck. Det, ni!

Herregud. Jag menar, herregud. Vilken fantastisk helg det har varit! Jag har försökt skriva hela dagen, men det är alldeles för mycket och alldeles för stort och alldeles för ogrepbart fortfarande. Det är välkomstfester, efterfester, Eric Saadar, intervjuer med Flinck, Ranelid, Saucedo och fler, taxifärder med Expressens Malin Collin, gos med min favoritrecensent från Aftonbladet, genrep, publikundersökningar, nya vänner, dans i Annexet bredvid Sean Banan, Eric Saade och Gina Dirawi, parkettplats i Globen under finalen, presskonferenser, tusen nya röstmemon i telefonen som heter typ "Intervju Björkman 10/3", presspass som ska sparas för alltid och en fet jävla chans för livet att få göra det jag alltid drömt om och önskat mest - jobba med Melodifestivalen. 

Det har varit helt otroligt och helst av allt vill jag bara börja smälla upp bildbomber åt er. Bra? Bra. Dååååå kör vi! 

Herregud. Vet inte var i hela världen jag ska börja - så startar väl med att slänga upp ett par Poplightlänkar med artiklar jag skrivit. Under tiden: tömma kameran, posta YouTubeklipp och lida lite av posttraumatisk schlagersaknad. 

Intervju - Danny Saucedo efter finalen: "Jag kom inte hit för att komma tvåa"

Herrrrregud, vilken vecka. Förutom heltidsstudier med två seminarium, extrajobb och personalfest med SF och två timmars radiosändning hos Cissi Wallin i Radio1 har jag ägnat all övrig tid åt att bevaka finalveckan - på plats i Globen. Jag har sprungit runt och intervjuat artister, liveuppdaterat Poplight under rep och presskonferenser, gjort publikundersökningar, åkt taxi med Expressenreportern Malin Collin till välkomstfesten (där jag åt efterrrätt med Björn Ranelid och pratade bästa Valborgsminnen med Top Cats-Jon), gosat med Aftonbladets Markus Larsson, levt på pressrums-korv, sovit cirka två timmar, fått livesång av Thorsten Flinck bara för mig, haft världens vackraste presspass kring min hals när jag rusat runt i Globens korridorer - och försökt njuta så mycket jag bara kunnat. 

Idag gäller sista genrepet 14-16, sen är det samling i pressrummet vid 19 för förberedelser inför livesändningen och efterföljande presskonferens och därefter: efterfest! Jag är så obeskrivligt lycklig att jag får vara en del av det här. Och än är det som sagt inte slut. Nu sitter jag och publicerar intervjuartiklar för fullt på Poplight, samtidigt som jag äter frukost och måste hoppa in i duschen soon för att sen sticka till Globen. Ni får supergärna läsa sånt jag publicerat hittills på Poplight här:

Intervju med Danny: "Det går väldigt bra på lördag"

Jag fick precis ett extremt trevligt mail från SVT! En presshandbok för finalveckan med information om repetitionstider, presskonferenser och hur man OSA:r till välkomst- och efterfesten! Jag kommer att befinna mig på plats i Globen torsdag, fredag och lördag som reporter och skribent för Poplight. Dessutom har jag en extra biljett till finalen, eftersom jag pga mitt arbete i urvalsjuryn förra året kommer att få sitta med mina juryvänner! Så, jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska sitta i arenan eller pressrummet under själva sändningen. Båda seems spännande!

Plus att jag är så lycklig att jag halvdör på kuppen över att jag ska få träffa Thorsten i Globen. Och, det här är det sjukaste, bästa och mest fantastiska jag kommer att berätta för er: Jag ska få intervjua honom. Det blev klart alldeles nyss! I minst tre minuter är han MIN! 

Nu: läsa handboken och sen tvätta rosa kläder. Det vankas en fabulös vecka.