Jag har inte direkt någon fotoblogg. Inte heller en fancy Nikon D60 att döpa Facebookalbum med bilder på maskrosor och gräs på efter. Just nu har jag inte ens en dator med fungerande skärm. Men! Jag har kidnappat pappas dator nu när jag är hemma, jag fotoövar en del inför mitt multireporterjobb i sommar och jag har en kamera. Så. Det jag försöker göra är att ta foton som berättar någonting. Foton som kan representera en artikel eller en story eller som är förståeliga även utan kommentar. Bilder som SÄGER någonting. Här är några bilder jag tog på ett par olika konserter i Stockholm veckorna innan jag åkte hem. Vad tycker ni?

Jamie Meyer, Kungsträdgården. 20120606.

Igår var jag på Grill vid Rådmansgatan för att hälsa på Pontus de Wolfe som håller onsdagsklubb där. Jag har slitit bland popcorn och syrupläsk varenda onsdag sen första veckan i mars och därför missat alla fantastiska Grill-veckor tidigare. Men nu var jag ledig! Fri! Inte ett popcorn i sikte! Och direkt när jag nådde restaurangen genom ett varmt majregn såg Pontus mig och kom fram. Kul att det första han sa, förutom "hej" såklart - han är en väluppfostrad varg, var: SNART VINNER JAG ÖVER DIG I RUMBLE, JAG HAR BARA DIG KVAR! Hahaha. Men läsare, oroa er inte, jag har bara förlorat en enda gång sen jag skaffade Rumble i februari. Jag upplyste även Pontus om detta förkrossande faktum, men då blev han lite nedstämd och ville gå ut. Så vi gick ut och jag fick träffa hans band och så innan de skulle spela. 

"Och det här ligger i dina händer...". Pontus spelade fem låtar bland Grills palmblad och kristallkronor, innan han kom ner till mig och jag sa "AWESOME" och han skrattade. Sen kom kvällens gäst Anna Järvinen och Pontus sa "Nu kör vi!" och gick upp på scenen med henne. Snart kom han ner till mig vid baren igen och jag sa "... Eller inte?". Han: "Öh. Vi kör snart. Snart kör vi." och skrattade. Järvinen spelade i alla fall ett finstämt set med Pontus band och kvällen avrundades med en duett mellan Vargen och Järven i "Eternal flame". Himla fint. 

Egentligen vet jag inte riktigt hur det gick till, och definitivt inte varför, men på något sätt har den här fantastiska människan tagit mig till sig.  Förra terminen sprang jag slumpmässigt på Pontus ett tiotal gånger på olika event. Det var releasefester här, Obaren där, Rockbjörnar hit och bokhandlar dit. Och helt plötsligt blev det en fika och jag fick en bok och han bad mig fotografera honom och Ludwig Bell för Nöjesguiden. Han skickade en singel till min brevlåda, jag vann i Rumble och helt plötsligt är jag någon som välkomnas med kramar på en restaurang vid Rådmansgatan där han ska spela. Det är något rätt fantastiskt för en tjej som för ett år sedan flippade fettstänkande hamburgare vid E4:an i Örkelljunga. 

Fler bilder från Simple Plans spelning i Stockholm, tagna av denna fotografrookie. Jag sitter även inne på en hel del videoklipp från spelningen, så kolla in låtlistan från min recension och kommentera om ni vill att jag lägger upp någon särskild låt. För då, öh, gör jag det!

Hej, är i sockerdricksrus fortfarande. Ska sova ett par timmar innan jag ska agera konferensvärd på SF 07-16. Men alltså. I kölvattnet av detta kan jag jobba hur mycket som helst. SP ♥

Ja, jag var på en Eric Amarillo-spelning. Ja, jag gillade det. 

I tisdags drog jag med mig Emelie till Obaren på Stureplan för att lyssna på Pontus de Wolfe. Sen jag flyttade hit har jag, medvetet eller omedvetet, lyckats befinna mig på samma evenemang som killen fem-sex gånger. Tisdagen var dock ytterst medvetet, eftersom han spelade. Däremot, det roliga är att jag laddade upp ett klipp från spelningen - och då hörde han av sig på min blogresponse! Kul, han är verkligen jättetrevlig. Sen bloggade han, åter, om mig. Det kan ni läsa HÄR och om ni inte minns förra gången han gjorde det, så finns det inlägget HÄR. 

I torsdags såg jag och Lena Martin Rolinski. Vi och typ två personer till. Fast det kan ha varit så att de bara passerade Cubus-skyltfönstret och liksom stannade upp. Men jag fick min beskärda "hej du är schlagerroyalty, kan vi gosa?"-kram av Martin och därefter var jag nöjd. Plus i kanten att träffa Fridah, frilansjournalist och fin ny vän. Även plus i kanten att Martin ser ut som en söt, tecknad kanin på vår bild.

Igår kväll fick jag äntligen tillfälle att se Malmöbandet Trevolt. Det är lite stört att jag älskat dem och velat se dem i tre år medan jag bott i Skåne - och först får se dem nu när jag flyttat hit. Trevolt är kanske inte direkt ett house hold-name för er alla, men jag är mer än villig att berätta! Det är tre awesome punkrockare som framför sin musik på skånska. Trummisen heter Erik Billing och medverkade i Robinson 2009. Jag har aldrig direkt följt Robinson men efter att ha sett Erik i ett avsnitt följde jag den säsongen stenhårt. Han fascinerade mig. Hans attityd och personlighet kombinerat med hans stil - det intresserade mig. Och släpade han alltid runt på en röd tröja med texten TREVOLT. Nyfiken tjej som jag är snokade jag. Och hittade ett band jag älskat sen första introt jag hörde. 

Och sen bloggade den då 17-åriga Linda-Marie om dem, ritade deras logga på sin arm och beställde ex av deras EP-skivor. Och fick kontakt med dem. Så sen 2009 har jag velat se detta sinnessjukt bra band med fantastiskt genomtänkta texter och igår fick jag. Konserten var svinigt bra, Erik spelade i endast kalsonger och sång-Adam vinkade efter två sekunder. Iih. Jag passade inte in ett dugg i publiken, som var packad, piercad och tatuerade. Adam sa att det kan vara mer punk att inte se punk ut. Höh. Även om det inte är riktigt sant så log jag. Efteråt pratade jag lite med Erik, som kände igen mig. Jag lovprisar hans fantastiska minne, alltså! För han var sjukt rolig att prata med, där han stod svettdroppande i endast kalsonger. Åh, bästa. Lyssna på dem på Spottan!

Betänk att jag inte laddar upp en enda bild på Veronica själv. Så dålig var hon. Jag tycker mycket om hennes musik och hade stora förväntningar. Cirka noll procent av dessa infriades. Hon sjöng illa, var tråkig och hade noll publikkontakt. Näe, baske mig. Den kvinnan ser jag aldrig igen. Men: i övrigt var kvällen fin, med två fina människor!

Äh, det får räcka med en bild på Mohombi. Så jävla bra var han liksom inte. 

De må skrika något förbannat, men de är fantastiskt söta tillsammans med Jedward.

Jag vill inte använda ordet, eftersom det är alldeles för uppenbart och enkelt, men det finns inget annat att säga om Jedwards spelning än... Kaos. Det var rubbat mycket skrikande. John eller Edward vinkade typ två sekunder i ett fönster en timme innan de skulle gå upp på scen. Tjejerna skrek i minst fyra minuter efter det. Oavbrutet. Det var helt galet. Jag stod ganska långt bak och köade inte till deras signering senare heller. Mitt Eurovisionhjärta klappar självfallet för dem och jag hejade på dem i tävlingen, men i övrigt så var det inte så roligt. De har liksom tre låtar och ett par jättekonstigt valda covers. Liksom - Bowies & Queens Under pressure? All the small things med blink 182? ICE ICE BABY? Nä, någon måtta får det vara! Men de är sinnessjukt söta mot sina fans, det måste jag ge dem. Så därför kommer det en, öh, Jedward-fans-bildspecial senare! De som är så kallat "jedicated". Fint ska det vara!

Fina Hanna. Och fina Arken. Och fina angelheads. Och ja, jag var där på morgonen med Hanna och ja, jag fick könummer. Men nej, jag utnyttjade inte detta. Jag åkte hem (mellanlandning på centralen, hjälpa Malmöflickor med väskor, tre timmars hängande, somnade, vaknade i panik över att ha missat att åka till Arken i tid osv). Så kom vid 19-snåret till Grönan - och hade enorm tur. 19:15 stängde de portarna för att det var fullt. Folk hade köat i flera dagar. Och jag såg så många tårar, tatueringar och skyltar med "Tack för modet". Och konserten. Det var så vackert. Ola grät, Arken grät, 15 000 personer grät. Och det var så tyst. Mycket tystare än någon konsert jag varit på. Stämningen var tryckt och trots att alla försökte hålla uppe humöret, dansa och hoppa så var det tungt. Ingen kunde riktigt vara glad. Och när sista låten, Calleth you cometh I, spelades... Då blundande jag. Vände mitt ansikte upp mot himlen, slöt ögonen och lyssnade på alla omkring mig som sjöng "aaah-aaah-aah-ah". Sjöng själv. Och tog farväl av The Ark.

Torsdag och Gröna Lund. Jag stod dock långt bak eftersom jag var tvungen att sticka innan extranummerna. Kanal 5 skulle ringa och jag behövde vara hemma en halvtimme innan sändningsstart, så de kunde fixa med Wordfeud-matchen. Men Daniel är alltid bra! Dock, när han sjöng "Himlen luktar plast" så började det ösregna. Alltså. Du ska nog inte säga sådär till himlen, Daniel, den straffar oss! 

Och så den där grejen med att köa. Jag undrar om hardcore-fansen från kvällen innan stod längst fram. Det vore så sorgligt om de hade blivit omsprungna av andra fans i sjömanskostym och hatt? Jag hittade i alla fall Helena där och även en fin Hanna, men det märkte jag långt senare på kvällen! En som jag dock noterade i publiken, eller ja på VIP-läktaren, var Mona Sahlin. Jag tycker om henne! Har en känsla av att jag, efter att Helena skrikit "FILIP & FREDRIK!" efter rapport om deras Kristallen-vinst, ylade "Jag röstade på diiiiig!" till Mona. Mitt under Känn ingen sorg för mig Göteborg. Om hon hade hört det genom de fem tusen människor som stod mellan oss hade hon alldeles säkert uppskattat det! Det är jag säker på!