Jamie Meyer i Så ska det låta
På söndag 20:00 är det dags. Och jag är så nervös och förhoppningsfull inför det här. Jamie förtjänar ett stort jävla break i Sverige (igen, kanske man ska säga) och jag hoppas så att hans medverkan i Så ska det låta kommer hjälpa detta på traven. Jag var ju på inspelningen och jag kan säga, så objektivt och opartiskt jag bara kan, att han var fantastisk. Hela programmet blev så bra att de la det som premiär istället för femte, som det skulle varit. Så missa inte!
Människor som betytt mycket 2011 - del 1
Jamie Meyer
2011. En taxifärd, två gånger "Jamies gäst" på listor, ett påskägg, en tågresa, tre signerade skivor, ett snigelpostbrev till min lägenhet i Stockholm, ett tv-program på SVT, ett flertal backstagetillfällen, en gemensam videoblogg, en låt dedikerad till mig och ett oräkneligt antal kramar. Det är svårt att ta in att vi aldrig ens setts före 2011. Ett år senare känns det som att han alltid varit en del av min verklighet.
Jag hade väntat i två år på att få chansen. Jamie bodde i Los Angeles och först i januari 2011 skulle han ha en spelning i Göteborg. På ett ställe med en jävla 23-årsgräns. Så mailade han. Som att han visste. För trots att vi aldrig setts och trots att jag var fyra år ifrån den dumma åldersgränsen skrev Jamie att han ordnade så att jag hamnade på listan. Och jag åkte till Göteborg. Satt ensam på en barstol och drack tveksamt en cider. Var så otroligt nervös. Och så kom han. Såg mig. Och tog ner stativet från scenen, ställde det framför mig och sjöng kvällens enda cover - Just the way you are. Jag förstod inte hur jag skulle våga gå fram till honom efteråt. Jag stod på avstånd, lät andra gå före, gömde mig. Men han såg mig, log och drog in mig i sin famn. Och jag kommer aldrig att glömma hur han viskade "Du är min stjärna, mitt liv" medan han höll sina armar om mig. Ett citat ingen annan skulle förstå. Det var en mening från det första mailet jag skickade till honom, 17 år och med honom på andra sidan jorden. Hur han höll om mig halva kvällen. Hur han beskyddande inte ville att jag skulle åka buss alldeles ensam till Åsa på Hisingen. Hur han istället gick bredvid mig längs den fortfarande julupplysta avenyn och letade efter en taxi. Och hur han sjöng för mig i taxin. Det var första gången vi sågs.
Sen dess har jag fått så otroligt mycket värme och glädje från den människan att jag aldrig skulle kunna tacka nog. Jag vann hans tävling och fick komma och hänga med honom en hel dag, vara med på repet och komma in backstage på kvällen. Han fixade in mig på Så ska det låta-inspelningen han var med i trots att det var fullt och jag fick hänga med honom efteråt. Jag träffade honom på en bar i Stockholm och fick världens längsta kram. Jag åkte tåg med honom till Täby och lekte pr-ansvarig. Och hundra mail, födelsedagsgratulationer, leenden och omtänksamhet. Han betyder oändligt mycket för mig. Hur han bryr sig om och verkligen visar sin uppskattning. Hur han planerar in en överraskning med min favoritlåt som han aldrig brukar spela live. Hur han säger att den är min. Och kanske allra mest för att han är den snällaste människan jag vet.
2011. En taxifärd, två gånger "Jamies gäst" på listor, ett påskägg, en tågresa, tre signerade skivor, ett snigelpostbrev till min lägenhet i Stockholm, ett tv-program på SVT, ett flertal backstagetillfällen, en gemensam videoblogg, en låt dedikerad till mig och ett oräkneligt antal kramar. Det är svårt att ta in att vi aldrig ens setts före 2011. Ett år senare känns det som att han alltid varit en del av min verklighet.
Jag hade väntat i två år på att få chansen. Jamie bodde i Los Angeles och först i januari 2011 skulle han ha en spelning i Göteborg. På ett ställe med en jävla 23-årsgräns. Så mailade han. Som att han visste. För trots att vi aldrig setts och trots att jag var fyra år ifrån den dumma åldersgränsen skrev Jamie att han ordnade så att jag hamnade på listan. Och jag åkte till Göteborg. Satt ensam på en barstol och drack tveksamt en cider. Var så otroligt nervös. Och så kom han. Såg mig. Och tog ner stativet från scenen, ställde det framför mig och sjöng kvällens enda cover - Just the way you are. Jag förstod inte hur jag skulle våga gå fram till honom efteråt. Jag stod på avstånd, lät andra gå före, gömde mig. Men han såg mig, log och drog in mig i sin famn. Och jag kommer aldrig att glömma hur han viskade "Du är min stjärna, mitt liv" medan han höll sina armar om mig. Ett citat ingen annan skulle förstå. Det var en mening från det första mailet jag skickade till honom, 17 år och med honom på andra sidan jorden. Hur han höll om mig halva kvällen. Hur han beskyddande inte ville att jag skulle åka buss alldeles ensam till Åsa på Hisingen. Hur han istället gick bredvid mig längs den fortfarande julupplysta avenyn och letade efter en taxi. Och hur han sjöng för mig i taxin. Det var första gången vi sågs.
Sen dess har jag fått så otroligt mycket värme och glädje från den människan att jag aldrig skulle kunna tacka nog. Jag vann hans tävling och fick komma och hänga med honom en hel dag, vara med på repet och komma in backstage på kvällen. Han fixade in mig på Så ska det låta-inspelningen han var med i trots att det var fullt och jag fick hänga med honom efteråt. Jag träffade honom på en bar i Stockholm och fick världens längsta kram. Jag åkte tåg med honom till Täby och lekte pr-ansvarig. Och hundra mail, födelsedagsgratulationer, leenden och omtänksamhet. Han betyder oändligt mycket för mig. Hur han bryr sig om och verkligen visar sin uppskattning. Hur han planerar in en överraskning med min favoritlåt som han aldrig brukar spela live. Hur han säger att den är min. Och kanske allra mest för att han är den snällaste människan jag vet.
"Hej Linda. Det är jag som skall tacka på alla sätt och vis. Utan människor som visar uppskattning så finns inte jag. Du är en anledning till att jag gör det jag gör." Tack för att du gjorde 2011 så vackert, Jamie.
Täby Centrum och lyckan
Jamie Meyer - Her red boots
Förutom att dela ut Jamie-klistermärken till kidsen och idolbilder till teensen hann jag också filma en låt. Jag älskar min nya kamera, filmerna blir helt fantastiska trots att jag är helt utan talang för film. Sinnesstört mycket folk på plats också!
Undrar vem Jamies söta PR-tjej var?
Jamie hade lyckats norpa en fantastiskt söt PR-tjej, såg jag. Ville så gärna gå fram till henne och få ett klistermärke, men vågade inte. Åh, alltid ska man ångra sig i efterhand. Nu lär jag ju aldrig få träffa henne igen osv.
Åka tåg med Jamie Meyer
Kvällen innan jag åkte 60 mil tåg hem till Skåne spenderade jag på ett helt annat tåg. Med helt andra människor. För exakt en vecka sedan satt jag med världens finaste Jamie mitt emot mig på ett tåg mot Täby Centrum. Vid hans sida - Marika Willstedt, en av pianisterna i Så ska det låta och dessutom med i Jamies band. Och Jamie är så rolig, varje gång han försökte påkalla min uppmärksamhet för att säga något viktigt slog han mig på knäet med sin vante. Jamie, dear, du behöver icke påkalla min uppmärksamhet. Jag lovar att du hade den odelad minst hela resan.
Jamie Meyer på Underbara bar - bilder
Jamie Meyer på Underbara bar
I torsdags var jag och Amanda på Underbara bar här på Söder. Det kändes så konstigt att kunna GÅ till Jamies spelning, och inte behöva åka bil, tåg och därpå spårvagn för att få se honom. Två timmar innan spelningen var vi där, drack lite vin och satt i sofforna och pratade. Då kom Micke, keyboardkillen, dit och bara MEN HEJ och kramades. Woop! Älskar när resten av bandet känner igen en. Sen kom också gitarr-Magnus så jag stod och pratade med både. De bara:
Sen kom Jamie. Älskade, fina Jamie såg mig direkt och kom fram och kramades och drog upp mig ur soffan. Och ÄLSKADE mina skor! Haha! Jag älskar dem med och han bara "sjukt snygga! de liknar mina!". Så har han typ exakt likadana på sig - fast utan tio centimeters klack, haha. Så vi pratade en stund och sen försvann de med sina instrument. Spelningen var amazing, publiken var med och Jamie än mer fantastisk än vanligt. Och när han spelade Psycho, där sista linen är "... Does that mean I'm psycho too?" lutade han sig fram mot mig, log och riktade mikrofonen uppfordrande mot mig. Så, well, jag fick sjunga den där linen! Mihi. Och efteråt kom Jamie ner och kramade mig, blöt av svett men strålande glad. Vi stod och pratade en fin, lång stund och sen släpades han iväg av tusen andra som också ville prata. Amanda stack hem efter spelningen eftersom hon hade skola tidigt dagen efter, så jag hängde med bandet ett tag. Senare hittade jag Jamie i en soffa med lite folk så innan jag sa hej då, på grund av att även jag hade skola dagen efter, satt jag med honom där och hade kul. Han bara:
- Blev det några bra bilder?
Haha. Det är sjukt egentligen. Jag tycker att Jamie ser sinnessjukt bra ut och just därför är det så intressant när denna till det yttre perfekta människa är helt nojig över att bli ful på bild. Eftersom han är missnöjd med någon typ av åldersförändringar i sitt anlete? Men det sätter perspektiv, även om jag vet att i princip INGEN är helnöjd med sina looks. Kvällen var vacker, jag sa hej då till Jamie i soffan senare och promenerade hem. Jag saknade honom redan när jag hämtat ut min jacka i garderoben.
- Men är du här? Har du åkt från Göteborg för detta?!
- Jag är inte från Göteborg?
- Men du var ju på spelningarna där?
- Haha, men då fick jag åka typ tjugo mil från Skåne.
- MEN GUD! Du är en pärla!
- Det var så värt ju!
- ... MEN VÄNTA, HAR DU ÅKT HIT FRÅN SKÅNE NU?
- HAHA! Nej, jag bor här!
Sen kom Jamie. Älskade, fina Jamie såg mig direkt och kom fram och kramades och drog upp mig ur soffan. Och ÄLSKADE mina skor! Haha! Jag älskar dem med och han bara "sjukt snygga! de liknar mina!". Så har han typ exakt likadana på sig - fast utan tio centimeters klack, haha. Så vi pratade en stund och sen försvann de med sina instrument. Spelningen var amazing, publiken var med och Jamie än mer fantastisk än vanligt. Och när han spelade Psycho, där sista linen är "... Does that mean I'm psycho too?" lutade han sig fram mot mig, log och riktade mikrofonen uppfordrande mot mig. Så, well, jag fick sjunga den där linen! Mihi. Och efteråt kom Jamie ner och kramade mig, blöt av svett men strålande glad. Vi stod och pratade en fin, lång stund och sen släpades han iväg av tusen andra som också ville prata. Amanda stack hem efter spelningen eftersom hon hade skola tidigt dagen efter, så jag hängde med bandet ett tag. Senare hittade jag Jamie i en soffa med lite folk så innan jag sa hej då, på grund av att även jag hade skola dagen efter, satt jag med honom där och hade kul. Han bara:
- Blev det några bra bilder?
- Mina bilder blir alltid bra!
- Haha, inte de från Så ska det låta! Jag var så illa tvungen att ta bort taggarna!
- Men de var jättefina? Ja?
- Neej, man ser en början till FLINT! (så pekade han förskrämt upp i pannan, där han inte alls har någon flint)
- Hahaha, Jamie, du har ingen flint!
- Joo. Och så den här! (pekar förfasat på sin haka)
- Öööh. Jag tror inte att du behöver oroa dig för bilderna, haha.
Haha. Det är sjukt egentligen. Jag tycker att Jamie ser sinnessjukt bra ut och just därför är det så intressant när denna till det yttre perfekta människa är helt nojig över att bli ful på bild. Eftersom han är missnöjd med någon typ av åldersförändringar i sitt anlete? Men det sätter perspektiv, även om jag vet att i princip INGEN är helnöjd med sina looks. Kvällen var vacker, jag sa hej då till Jamie i soffan senare och promenerade hem. Jag saknade honom redan när jag hämtat ut min jacka i garderoben.
It's time to learn what courage is all about
Äeh. Ni får en till. Fina Jamie. Fina, fina Jamie.
Jamie Meyer - There's only Plan A
But then again, I'm just one man
Tills jag hinner blogga om Jamie, njut av mina filmskills! Jag älskar min nya kamera. Och jag älskar Jamie.
Jamie Meyer - All of us
Jamie Meyer i Så ska det låta
Igår var jag på inspelningen av Så ska det låta borta på SVT. Enda anledningen att jag spenderade min första kväll i Stockholm där var att någon oerhört saknade var där - och att denne oerhört saknade hade fixat en plats till mig. Och det var helt fantastiskt. Själva programmet är väl inte mer eller mindre än det varit de senaste tjugo åren, men en deltagare debuterade. Och denne deltagare är en av de jag bryr mig kanske absolut mest om och vill att det ska gå bra för. Jag vill att Sverige ska förstå hur sinnessjukt mycket talang det finns där framför era ögon utan att ni ens gett er tid att se! Så förutom att se Shirley Clamp, Jessica Andersson och The Moniker sjunga covers så fanns det en till. Jamie Meyer. Jag såg hur han direkt när han kom in sökte vilt med blicken i publiken - tills han såg mig. Då log han och vinkade och liksom, slappnade av såg det ut som. När han satt vid pianot gjorde han tusen konstiga, roliga miner mot mig med öppen mun, höjda ögonbryn eller världens största leende. Jag fulade mig tillbaka. Och sen började programmet.
Jag antar att man inte får säga något om poängställning, låtval och så vidare, men jag kan säga såhär: Jamie var helt jävla fantastisk. Och jag anade hur vansinnigt nervös han måste varit, som debutant och med en ganska blyg personlighet i vissa sammanhang. Efter att inspelningen var klar såg jag Jessica, administratör för Jamies fanpage bland annat, och vid henne stod också Jamies syster. Jamies syster visste vem jag var! Whoop! Sen kom Jamie. Och han såg på mig och sen bara kastade sina armar runt mig. Och så sa han "Jag såg dig direkt, jag har varit så sjukt nervös hela dagen och så ser jag dig i publiken och ååh, du är så fin som kom med så kort varsel, det kändes så otroligt lättande att ha dig som stöd här". Och så gosade han mer. Sen pratade han lite med Jessica och sin syster och därefter bad han dem gå ut och vänta. Så jag var ensam med honom. Och han kramade mig länge igen och sa "Du är grym, Linda". Han var skakig och verkade både rörd och lättad över att programmet var över. Älskade, fina Jamie.
Och jag säger ingenting för att vara partisk eller förminska övrigas insatser men: Jamie var outstanding. Programmet blev så bra att det istället för att ligga som program 10 kommer att vara program 1! Jag vet inte riktigt när det sänds än, men jag tror att det är i början av nästa år. Och jag vet att ni kommer att tycka att han är fantastisk.
Jag antar att man inte får säga något om poängställning, låtval och så vidare, men jag kan säga såhär: Jamie var helt jävla fantastisk. Och jag anade hur vansinnigt nervös han måste varit, som debutant och med en ganska blyg personlighet i vissa sammanhang. Efter att inspelningen var klar såg jag Jessica, administratör för Jamies fanpage bland annat, och vid henne stod också Jamies syster. Jamies syster visste vem jag var! Whoop! Sen kom Jamie. Och han såg på mig och sen bara kastade sina armar runt mig. Och så sa han "Jag såg dig direkt, jag har varit så sjukt nervös hela dagen och så ser jag dig i publiken och ååh, du är så fin som kom med så kort varsel, det kändes så otroligt lättande att ha dig som stöd här". Och så gosade han mer. Sen pratade han lite med Jessica och sin syster och därefter bad han dem gå ut och vänta. Så jag var ensam med honom. Och han kramade mig länge igen och sa "Du är grym, Linda". Han var skakig och verkade både rörd och lättad över att programmet var över. Älskade, fina Jamie.
Och jag säger ingenting för att vara partisk eller förminska övrigas insatser men: Jamie var outstanding. Programmet blev så bra att det istället för att ligga som program 10 kommer att vara program 1! Jag vet inte riktigt när det sänds än, men jag tror att det är i början av nästa år. Och jag vet att ni kommer att tycka att han är fantastisk.
Brev från Jamie
Jag fick ett tjockt brev inskjutet i mitt dörrinkast. Med en handstil jag kände igen men inte kunde placera. Det här låg i. Aw, Jamies handstil, Jamies brev, Jamie Jamie Jamie. Och jag har lovat att hjälpa honom promota lite, genom att be om att få placera ut flyers i diverse affärer och så. Jag saknar honom. Men om en månad, om en ynka liten månad senast, får jag träffa honom igen! Kanske tidigare om han kommer till Stockholm före spelningen. Jamie, jag hoppas också att vi ses snart!
Jamie på damtoaletten
Haha, någon hade lagt upp det här och taggat Jamie. Jag älskar kommentaren! Och jag saknar Jamie massor. Han mailade mig innan och jag ska hjälpa honom med lite saker här i Stockholm fram tills han kommer i november för att spela på lite ställen och så. Åh, ska bli kul! Och självklart hjälper jag till med promotion och dylikt, den lilla nytta jag kan göra, för de som jag tycker är viktiga. Alltså, typ de som har kategorier här på bloggen. Så bara hör av er!
Sinnessjukt mycket tur 1.
Jamie vackraste Meyer
Det är tur att det finns lite kärlek kvar i världen. Min fina Jamie. Jag såg det här på hans Facebook igår. Hur han själv hittat sin kategori här, hur han lagt upp den på sin logg och hur han sen skrev till mig hur fint han tyckte det var. Men att han gillar den där kommentaren? "Så roligt för er Linda-Marie och Jamie :)"? Det låter som att vi blir skickade gratulationer angående en förlovning eller något, haha? Tyvärr är inte så fallet, haha. Men jag gillar att han gillar kommentaren. Jag gillar att se mitt namn skrivit ihop med hans. För han är min idol och betyder världen för mig.
Jamie vet vad som är värt att firas!
Så ska jag också fira när jag får 1000 followes på Twitter! Det är ju bara 720 kvar nu, så det lär ju gå fort? Höhö! Nä, men Jamie är fin och jag saknar honom. Tre månader sen. Fina fina J.
Jag SAKNAR dig
Äh. Bara för att jag saknar honom och för att han uppdaterar sin Twitter med fina instagram-egobilder hela tiden. Finaste Jamie.
Jamie och "skitfilmen"
Han är söt. Även om han bråkar med mig och påstår att det är en skitfilm. Det är det inte. Men jag tycker om honom ändå <3
"Åh, känner du Linda-Marie? Hon är så härlig!"
Hur fint?! Jamie spelade i Stockholm igår och trots att jag ville komma till tusen var det en omöjlighet. Men i morse vaknade jag med ett meddelande från fina Lena där hon skrev "Jag nämnde att jag känner dig och då sa Jamie: 'Åh känner du Linda-Marie? Hon är så härlig! Du måste hälsa till henne!'". Aw. Och här är ett klipp från spelningen, där han sjunger världens finaste sommarlåt. Enjoy.
Saknade Jamie
Men aw! Som jag saknar den människan. Jag skrev i hans logg igår att jag saknade honom. Och istället för att bara gilla eller kommentera skrev han ett sötis logginlägg right back. Och jag antar han menar sitt band och inte är schizo, haha! Saknade, fina, underbara Jamie. <3
