Tack Pocket Shop - och ja, det är okej att vara fangirl ibland!

Och jag inser alldeles nu att jag inte bloggat om mitt andra besök på Schulman Show än. Det var fantastiskt. Håll i er, men jag befann mig i samma rum som dessa människor: Alex Schulman. Calle Schulman. Markus Larsson. Zandra Lundberg. Malin Collin. Och så var visst en liten shortsklädd, skäggig Idol-herre där och claimade att han var den kända gästen. Ha! säger jag. Ha! Alexander Bard intresserade mig noll i jämförelse med vilka han satt bredvid. Jag var döende av sprängfylld lycka på grund av nöjesjournalist-överdos. Och för hur fina de är mot mig.

Den här gången fick jag vara med före, i sminket och sitta i studion medan de testade kamerainställningar. Den översta av bilderna som följer nedan har Alex tagit och mms:at till mig. Det var snudd på lika awesome att få bildmeddelanden av honom som att få sitta i hans tron. Och så träffade jag Markus! Han försökte hälsa med ett handslag... Fuck det, jag kramade honom. Höhö. Man är ju inte dum! Och så presenterade Alex mig för Bard. Åh, var så stolt att få stå där i sminket och vara en liten del. Även om jag inte gör någon nytta rent tekniskt eller innehållsmässigt, så sprider jag kanske lite glädje med min entusiasm och glädje för produktionen. Kanske! 

Alex, Markus och Zandra befann sig i studion och jag i kontrollrummet med Calle. Och precis när programmet nästan var slut kom Malin Collin in i kontrollrummet! Hon såg inte mig och jag ville inte störa mitt i inspelningen. Så direkt när det var slut smet hon in i studion till Zandra. Jag gav mig fan på att jag skulle hälsa i alla fall. Zandra såg mig först och sa hej och kramades. Och när jag sa vad jag hette hörde Malin det, reagerade och vände sig om till mig och Zandra och bara MEN DET ÄR JU DU! Sen kramade hon mig massor! Happy tjej! Sen smet hon iväg för att frottera sig med Bard. Okej, kanske inte frottera sig pga hon jobbar ju med det där. Men jag fick ingen tid alls med henne. Däremot hade Zandra tid, så vi stod kvar och pratade till och med efter att Alex gått! Hör och häpna, jag följde inte med honom! Jag stannade hos Zandra! Så himla fin och öppen tjej, två sekunder efter att vi träffats börjar hon visa bilder i sin telefon och säga "ja, jag blev ju hemlös i söndags för jag och min pojkvän gjorde slut" osv. Jag har aldrig blivit så tagen av någons öppenhet och blottade sårbarhet på det sättet förut. Hon är fantastisk.

Så Zandra följde mig ut sen, kramade mig igen och pratade om vad hon skulle jobba med under kvällen. Så mycket bättre-research. Jag tyckte det lät asroligt. Så lämnade jag Schibsted igen och gick ut i den vintermörka Stockholmseftermiddagen igen. Mot en fikadejt med Rasmus och Patrik på Kulturhuset. Men det är en annan story. 

Och åter: tack Alex Schulman. Tack för att du tycker om mig och tack för att jag får vara med. Jag uppskattar det mer än något litet blogginlägg kan beskriva. Tack. 

Jag har inte ens hunnit berätta om det här, det finaste Alex Schulman-ögonblicket i mitt liv. På riktigt, detta är den absolut vackraste träffen någonsin. Jag och Helena gick till Pocket Shop på Sergels Torg en torsdagkväll i vad som fortfarande var oktober. Direkt fick vi varsitt A4 och en penna - ett Alex Schulman-quiz. Jag ställde mig mot en fri vägg och fyllde i pappret. Förvirrat kryssade jag i ja och nej, för frågorna var svåra ur en självutnämnd Schulmanexperts synvinkel. Till exempel ville de veta om Alex "är en c-kändis?". Hmm. Så där stod jag, helt fokuserad på att kryssa i de där trycksvärtamålade rutorna. Någon lägger sin arm runt mig.
"Hur går det?"

Jag träffade Alex Schulman ikväll. Han var finast i världen. Det är han alltid. Men idag... Åh. Det var så avslappnat, så roligt, så lätt! Min nervositet släppte första sekunden eftersom han började allt med att skrämma mig. Jag hoppade en halv meter upp i luften med bultande hjärta. Han skrattade och kramade mig. Jag tycker om honom så mycket. Jag måste sova nu, pga ska upp tidigt och lägga sista handen vid hemtentan innan deadlinen klockan 12, men därefter... Då ska jag berätta för er vad världens finaste hittade på den här gången. Tills dess, här är jag och hans nya pocketutgåva av Att vara med henne! Och ja, det är mitt tredje ex. Men den här FICK jag!

Och tack för att du bryr dig, tycker om och förstår. Och inte dömer. Inte en enda gång. Tack, Alex.

Tackar dock nöjeschefen Elin Kvist för korrigeringar! Från att ett stycke, det jag var mest illamående och upprörd över, sett ut såhär: 

Någon annan som däremot uttryckt sin oro för Linda-Marie är Calle Schulman, bror till Alex. – Jag tror att han är avundsjuk på att jag gillar Alex och inte honom, förklarar Linda-Marie. Calle avundsjuk. I Schulman på Radio1 kallade Calle Schulman sin brors största fan för ett "psyke". – Han sa att han inte kunde tänka på någonting annat än att jag var helt sjuk och besatt. Han var rädd för att jag skulle stå utanför med en lie snart, typ.

Nu ser det ut såhär: 
Någon som däremot, i skämtsamma ordalag, uttryckt sin oro för Linda-Marie är Calle Schulman, bror till Alex. – Jag tror att han är avundsjuk på att jag gillar Alex och inte honom, förklarar Linda-Marie. Calle avundsjuk. I Schulman på Radio1 kallade Calle Schulman sin brors största fan - i humoristisk ton - för ett "psyke". – Han var rädd för att jag skulle stå utanför med en lie snart, typ, skrattar hon.

För mig är det en ENORM skillnad, då det första stycket anspelar på att Calle faktiskt skulle vara rädd för mig medan i den andra framkommer det att det faktiskt är ett tydligt SKÄMT. Så bara genom denna korrigering känns artikeln SÅ mycket bättre för mig. Tack. 

Artikeln från Nyheter24 finns ute. Och jag är helt förstörd. Ni får läsa det före jag kommenterar. Såhär står det i artikeln:

Ingen i bloggosfären eller Twitter-världen kan ha missat henne. Linda-Marie Nilsson, 19, har på bara några månader tagit twittersverige med storm. Anledningen? "Min mediekåthet", säger hon. På dagarna pluggar hon till journalist på Stockholms universitet. På eftermiddagarna, kvällarna, nätterna och helgerna bevakar hon medieeliten bättre än någon annan kvällstidning. – Vissa följer slaviskt Blondinbella. Jag följer de som jobbar på Aftonbladet. Jag tycker deras liv är intressantare, säger Linda-Marie Nilsson.

En snabb titt på Linda-Maries flöde på Twitter visar att hon framför allt snöat in sig på just Aftonbladets profiler - och favoriten är Alex Schulman. – Han är en duktig multitalang. Från hans första bok har han blivit en person som jag tycker om, säger Linda-Marie. Hon berättar hur hon och en vän en gång försökt leta upp honom i hans butik. Jakten pågick i två timmar - i snöstorm. Men stalker är hon noga med att inte kalla sig. – Det är inte som att jag ägnar hela mina dagar åt att rita porträtt av Alex Schulman. Jag tycker bara om att skriva om honom.

Vill du jobba på en nöjesredaktion i framtiden? – Jag har läst Hänt Extra sedan jag lärde mig läsa, typ. Jag hänger med en del, så kanske skulle jag passa där. Ett annat tillfälle då Alex Schulmans största fan visat upp sin hängivenhet var under en boksignering på Hötorget. – Han uppdaterade på sin Twitter en halvtimme innan om att han skulle vara där, berättar Linda-Marie. Linda-Marie, som befann sig på en musikfestival på Tyresö, vrålade "Det är en Schulman-situation!" och sprang ifrån sina vänner för att hinna till signeringen. – Jag var rädd att han skulle försvinna. Det kändes fel om jag väntat på honom i flera år liksom, säger hon och skrattar.

Har Schulmans nummer. Lyckligtvis är Linda-Marie Nilsson en av de få som fått äran att skriva in Alex Schulman i kontaktboken. Därför kunde hon via enkel sms-korrespondens uttrycka sin önskan. – Han verkar tycka det är ganska kul, han har inte sagt någonting annat i alla fall. Någon annan som däremot uttryckt sin oro för Linda-Marie är Calle Schulman, bror till Alex. – Jag tror att han är avundsjuk på att jag gillar Alex och inte honom, förklarar Linda-Marie.

Calle avundsjuk. I Schulman på Radio1 kallade Calle Schulman sin brors största fan för ett "psyke". – Han sa att han inte kunde tänka på någonting annat än att jag var helt sjuk och besatt. Han var rädd för att jag skulle stå utanför med en lie snart, typ. Hon menar att hennes fascination för Alex Schulman och flera andra mediaprofiler inte är konstigare än att vissa har popstjärnor som idoler. – Men jag tycker bara att deras liv är intressantare, säger hon.

---

Saken är den att förutsättningen för intervjun var att det skulle handla om Twitter och mig själv. Inte ett ord nämndes om Alex Schulman. Självklart förstår jag att det inte finns något intresse för mig av den här tidningen utan något nämnande om Alex, men jag trodde inte att artikeln skulle se ut såhär. Det var inte vad som var premissen. Alla citat är relativt korrekta och om ni ENDAST läser dem framstår det på ett helt annat sätt. Jag HAR sagt att jag hellre läser Aftonbladetbloggar än Blondinbella, jag HAR sagt att Alex är en duktig multitalang och jag HAR sagt att jag sprang för att hinna till signeringen på Hötorget. Men vissa saker är tagna ur kontext och placerade så att det låter fruktansvärt. Jag känner mig utmålad som en stalker, vilket jag långt ifrån är. Herregud, jag har träffat Alex TVÅ gånger och båda har varit på öppna sammanhang. Då skulle folk som går på en artists konserter fler än två gånger STALKA den? Jag älskar Alex, men jag har varken rest runt för hans skull eller på annat sätt "stalkat" honom. Allt jag gjort är att skriva uppskattande om honom, och vem gör inte det om sina idoler? Att det här med Alex blivit en så stor grej kan jag faktiskt inte förstå. Hade jag skrivit att "åh, ska på Danny Saucedos signering <3333" eller "Jag ÄLSKAR Björn Gustafsson!" eller liknande hade INGEN uppmärksammat det. Och mer än hur ett vanligt fan ser upp till sin idol har jag aldrig gjort. 

Det här med att "jag och en vän, i snöstorm, i två timmar försökt leta upp Alex butik", det är ju också sant. Men det låter hemskt. Innan jag flyttade till Stockholm har jag under hela livet varit här tre gånger. Och en av dem var i julas, tillsammans med Ida. Eftersom jag visste att Alex har en bokaffär och jag så gärna ville att han skulle signera min bok så släpade jag med Ida och leta efter den. Vi var på Östermalm och kollade julskyltningar - och på vintern ÄR det snö. Och då jag bodde cirka 55 mil bort tänkte jag att det vore kul att passa på att få boken signerad och säga hej under mitt Stockholmsbesök. Eftersom Alex inte åker på turné osv, till skillnad från artister, så får man ju passa på! det var jul, det var snö och jag hade en tummad pocket av "Skynda att älska" i väskan. Därav "jakten". 

Det här med Alex telefonnummer är inte heller vad det ser ut att vara. "Linda-Marie Nilsson en av de få som fått äran att skriva in Alex Schulman i kontaktboken". Öh, nej. Eftersom Alex har sagt sitt telefonnummer i direktsänd radio och även låtit det ligga kvar i en nedladdningsbar fil så finns det ute, tillgänglig för er alla! Och jag fick det för att ringa honom angående att vara sidekick i Radio1 i våras. Ingen stalking, utan numret fick jag av Alex själv. I radio. 

Däremot det stycket som lyder: "Någon annan som däremot uttryckt sin oro för Linda-Marie är Calle Schulman, bror till Alex. – Jag tror att han är avundsjuk på att jag gillar Alex och inte honom, förklarar Linda-Marie." stämmer inte alls. Calle är absolut inte orolig, utan tvärtom, han verkar tycka om mig! Och det här med att han skulle vara avundsjuk sa jag skämtsamt. Jag tycker visst om Calle, jag älskar Calle! Han är fantastisk. Jag bara försökte hitta en rolig förklaring till hans skämtsamma utspel. Och Calle har speciell humor, han kan vara grovast i världen och han HAR ju kallat mig psyke, vilket jag själv brukar skämta om. Eftersom DET ÄR ett skämt. Men i den här texten framstår det som att Calle är uppriktig orolig över att jag ska stå utanför dörren med en lie osv. Själva lie-grejen är ett skämt från Radio1, men i den här felaktiga kontexten låter det som att han hyser skräckslagna känslor för mig. Det är nog det här stycket som får mig att må mest dåligt. Att framstå som något jag verkligen inte är. 

Jag älskar Alex Schulman, men för mig är det inte konstigare än att andra älskar Darin eller Persbrandt. Jag vet folk som är tusen gånger större fan av sina idoler och mer engagerade än jag är med Alex. Jag kommer i fortsättningen inte att ställa upp på fler intervjuer eller diskussioner angående Alex i media, eftersom jag själv tycker att det fått alldeles för stor plats. Det skyller jag inte på någon annan än mig själv, då jag ett tag tyckt det varit roligt med all uppmärksamhet osv. Och det är ju trots allt detta som tagit mig någonstans, som gjort att jag fått testa på både tidningsgrejen och radiomediet. Så för det är jag inte ledsen. Men det kanske är dags att försöka ta sig någonstans - utan att spela på Alex-grejen. Vilket jag faktiskt gör. På Twitter spelar alla på vissa sidor av sig själva. Min grej blev kändisfascinationen, eftersom det är det som gjort att folk vill läsa vad jag skriver och alltså är det som gör att jag kan komma till tals med andra åsikter och ämnen för en publik. Kanske är det dags att bli vuxen nu. Jag jobbar på det. 

ALLTSÅ JAG HINNER INTE BLOGGA PGA PLUGGAR TILL TENTA OCH HAR ETT SJUKT PRESSAT TIDSCHEMA SOM IDAG BÅDE SKA INNEHÅLLA RADIOSÄNDNING OCH MAGGIO-KONSERT MED MEN JAG MÅSTE BARA VISA DET HÄR PGA JAG DÖR AV LYCKA!

Gudars. Det här är i vilken ordning Schulman Show börjat följa twittrare. Nerifrån är först och överst är senast. Jag känner att jag inte helt passar in bland chefredaktörer, nöjesreportrar och, öh, Blondinbella. Passar inte in - men trivs! Att Calle eller Alex eller vem det är som sköter det där twitterkontot tänkt på mig - mitt där bland Zandra Lundberg och Jens Stenberg. Fint. 

Är helt okej med det här. Helt okej! Åh, och om ett par timmar spelar de in veckans avsnitt. Malou von Sivers är gäst och jag kunde varit där. Alex och Calle är så vansinnigt snälla mot mig och jag får komma dit fler gånger, om jag vill. Och OM jag vill! Men jag vill samtidigt inte riskera att de tröttnar på mig, om jag är med överallt alltid. Även om de säger att de inte gör det. Så, kanske om ett par avsnitt igen, hoppas jag!

Det är konstigt att båda mina två möten med Alex Schulman hittills börjat med panik, stress och total geografisk förvirring. Och återigen var jag sen. Jag var ute i tid, jag anlände mycket tidigt till centralen (närmaste tunnelbanan till dit jag skulle) och var nöjd med min planering. Sen, rent ut sagt, sket det sig. Jag hittade inte därifrån, alla pekade åt fel håll, åt olika håll, och GPS:en i telefonen ville inte flytta sig så jag såg inte vart jag var på väg. De ringde från Schulman Show och undrade var jag var. Jag skämdes till döds. Sen till sitt favoritprogram som man fått ynnesten att komma på inspelningen av? Jag är en hemsk människa. Men efter springande fram och tillbaka, skrikandes på "din jävla avfallssopa till telefon!" och hjälp av en trevlig norrman som var den ENDA som visade åt rätt håll nådde jag fram. Knappt fyra minuter sen, men ändå. Jag blev hämtad i receptionen och fick besökskort med Schibstedts logga på. Coolt. 

De hade redan börjat spela in Schulman Show när jag kom men just då spelade inte det någon roll. Jag hade upptäckt Markus Larsson. Han har haft semester och inte medverkat de senaste veckorna, och jag önskade så innerligt att han skulle vara med. Att se honom sitta där, världens finaste musikrecensent, gjorde mig så lycklig i själen att jag inte kunde tänka på annat. Calle mötte mig när jag kom in i kontrollrummet och kramade mig massor. Ih. Och han kallade mig INTE psyke! Jag fick i alla fall sitta i det lilla kontrollrummet med Calle och två teknikkillar och titta genom en glasruta in i studion. Jan Guillou var gäst och Hannah Widell var den andra panelmedlemmen. Jag satt och log konstant i en timme. Programmet är ett av de bästa någonsin! Det var så bra stämning och trots att Alex sa till mig att han var nervös för att intervjua GUILLOU, så gör han det på ett så varmt och avslappnat sätt. Det är en av sakerna jag beundrar mest hos Alex. Hur han leder program, hur han vinklar det varmt, intelligent och detaljrikt och hur han får gäster att slappna av och våga vara både uppsluppna och allvarliga om vartannat. 

När inspelningen var klar stack Calle och teknikpojkarna in i studion och jag visste inte riktigt vad de skulle göra, så jag samlade ihop mina saker i kontrollrummet. Då kom Markus Larsson in till mig. Bara han. ALLTSÅ ALLT OM MARKUS KOMMER I ETT INLÄGG DIREKT EFTER DET HÄR! Efter ett par ensamma minuter skulle vi gå in till Alex och han var sötis och kramade mig massor och frågade tusen saker. Och Hannah kom och kramades och Guillou tog i hand med mig och hälsade. Det var stort! Sen stod vi ute i korridoren och åt chips medan Calle möblerade om studion för någon annan reklaminspelning med Alex. Och här följde världens sötaste samtal, den vackraste kramen i hela mitt liv och ett avsked av Markus. MEN ALLT DET I NÄSTA INLÄGG, REMEMBER!

Jag unnade mig själv en sovmorgon idag. Så lämnade sängen vid niosnåret och hittills har jag ätit frukost, skrivit inköpslista och lagt upp ett schema för dagen. Nu är det plugg som står på schemat, åtminstone fram till ikväll! Och igår. Jag kan fortfarande inte förstå. Igår var, utan överdrift, en av de absolut bästa dagarna i hela mitt liv. Det var så overkligt, det går fortfarande inte att förstå. Jag har försökt börja skriva om det flera gånger men det går inte. Jag vet inte var jag ska börja, var jag ska sluta eller vad som ska vara i det där långa skiktet i mitten. Allt jag vet är att jag är lyckligast i världen och att igår blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag får nog avsätta minst en timme till inlägget. Eller. Stryk det. Jag menar så klart - inläggen! 

(tidsinställt inlägg)

Just nu är jag på Schulman show-inspelning på Aftonbladet! Jag är på mitt favoritprogram, i min favorittidnings studio och med min favorit-Alex. Jag kan inte fatta, varken när jag skriver det här eller när ni läser det här (och jag faktiskt ÄR DÄR). Jag sitter alltså i ett rum med, vad jag vet hittills, Alex Schulman + Calle Schulman + Jan Guillou. Kanske Markus Larsson. Kanske Hannah Widell. Kanske Fredrik Virtanen. Kanske andra fina mediamänniskor. Herregud. Jag har panik av lycka redan nu, 12:03. Jag är så lycklig i själen att Calle och Alex låter mig komma. Herregud. Bilder kommer imorgon. Nu: Njutning. Ibland älskar jag mitt liv så jäkla mycket.

I tisdags hade jag min andra skoldag, en kort sådan med bara en föreläsning på förmiddagen. Eftersom jag, som invandrad skåning, vill lära mig hitta hjälpligt och se saker jag bara läst om i alla mina älskade mediabloggar tog jag en promenad från Karlaplan, via Östermalm, Stureplan och Norrmalmstorg, till centralen. Jag ÄLSKAR när jag hittar saker jag inte planerat som jag hört talas om förut! Till exempel, runt Stureplan hittade jag oplanerat: