Jag fikade med honom i går. Med han som en gång var en del av det band som varit hela min barndom. Hela min värld. 

En latte, en kopp te och en fruktjuice. Och sjutton år av känslor inuti. Jag ville säga vad han har betytt för mig. Vad han betyder. Hur hans musik hållit min hand och nuddat min axel och bäddat ner mina tårar så att de fått landa mjukt när de ramlat för hundrade gången. När kinden blivit torr och svidit av saltet som vägrar försvinna. Jag ville fråga allt som man borde fråga när man sitter där med hans kopp trettio centimeter från sin. Jag ville berätta. 

Sjutton år och jag sa ingenting av det. 

Men jag pratade om vädret. Om livet, om mindfulness och om Rebecca Stella och parkeringsböter. Om att flytta från Örkelljunga. Han förstod ändå. 

I sjutton år har jag vetat att han finns. I sjutton år har jag beundrat och hänförts. Stått på skakiga ben på någon konsert. Stulit mammas gamla slitna kassettband från vår gamla bil och med små händer stoppat den i min Walkman-freestyle. Sjungit med i varje ord, varje hummande och varje nynnande i varje låt. Klippt ut små artiklar om bandet med största noggrannhet och sparat dem närmast hjärtat och i den finaste skokartong som ett barn kan hitta. 

Känt pulsen slå typ tusen slag. 

Sjutton år och en fruktjuice. Jag vet att han förstod ändå. 




Elin

Det där om tårar = perfektion

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress