Du är fin och jag vill dig väl

"Jag vet precis hur du känner."
Han skrockade. Tittade på mig bakom grånade ögonfransar framför datorskärmen och log. 
"Du tror mig inte. Jag ser det."
Jag var tyst. Tittade tomt mot tavlan i klassrummet för att dölja det jag tänkte. Nej. Jag trodde honom inte. 
"När jag var tretton köade jag en hel dag för att få stå längst fram. Frank Zappa. Han betydde samma sak för mig en gång."
 
För två år sedan gick jag en radiokurs i skolan. Som sista projekt skulle vi göra någonting personligt, sa läraren. Något fritt. Vad vi ville. Jag tänkte direkt på honom.
 
Jag tänkte alltid på honom.
 
Mamma skickade upp mina dagböcker i ett litet paket. Sextio mil och jag var rädd hela tiden. Rädd för att de inte skulle komma fram, rädd för att de skulle det. För då skulle jag behöva genomföra det här jag hade bestämt mig för. Att plocka ut mitt hjärta ur mitt bröst och lägga det på ett slitet klassrumsbord och säga "här, varsågoda, kolla bara, det här är allt jag är".
 
De kom fram. Böckerna. Jag läste, skämdes och valde ut. Några meningar här och var från känslor jag låtsades att jag hade glömt, men som jag alltid kommer att minnas. Om kärleken och kaoset och önskan om att en enda människa skulle veta vem jag var. Att jag fanns.
 
Det fick han en dag.
 
När jag var tretton år var han hela min värld. Han var syret och drömmen och drivet och tårarna och hundratals bläckskrivna sidor i ett anteckningsblock med dåligt hänglås på. I det här radioreportaget träffade jag honom för att sluta cirkeln. Åtta år senare och med allt det där som hade känts mest i hela världen i mitt bröst. Det kändes fortfarande. 
 
Jag skickade det här reportaget till honom två månader efteråt. Jag vågade inte direkt. Fast han redan visste allt. 
 
Lindis Lindis<3. Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag blev väldigt tagen av det himla fina du har gjort... Det var så himla nära och känsligt. Som att jag såg mig själv från en annan vinkel. Helt otroligt vad du är duktig. Och alla fina saker du sa... Right back to you girl.
 
Jag träffade honom igen några månader efter det. Han hade spelat upp klippet för sin mamma. Han var så stolt. För jag var hans största fan en gång i tiden. En gång när han också var popstjärna.
 
Och först då, först där, insåg jag att det han hade betytt för mig en gång i livet faktiskt hade varit ömsesidigt. Att han tänkt på mig, känt för mig, på samma sätt som jag känt för honom. Att han kanske inte skrivit mitt namn på sin vägg eller redovisat om mig på overheadapparater i skolan eller pussat en bild på mig god natt varje kväll, men att jag hade betytt något viktigt för honom också.
 
Att han inte bara hade varit en ouppnåelig kärlek, fastsatt med häftmassa och tonårskänslor, på min vägg. Han var också en ung kille som hade ett stort fan som älskade honom mer än någonting annat i världen.
 
Och att jag hade en idol som älskade mig. 
 
 
 
Tankar | |
#1 - - Sabina:

De var nog det finaste jag läst på väldigt länge och klippet ska vi ju inte snacka om!! Jag kände igen mig i så mycket och jag insåg att mina tårar bara forsade ner för kinderna. Tack för du berör och för du skriver så bra, när man själv inte får ord på sina känslor!!❤️

Svar: Åh, finaste vackra människa. Tack för att du är du. <3
Linda-Marie

#2 - - Malin - MalinBelle.com:

Jag älskade också Alex när han var med i Fame Factory! ❤️

Svar: Jag älskade honom längre än så. ❤️
Linda-Marie

Upp