Precis som man är

Kött, fi fan! Filma inte busken, filma mig, jävla idiot! RUUUMPA!
 
Han är känd för många uttryck. Många tveksamma, andra obegripliga. 
Men det är ingen av dem som gör att han betyder så mycket för mig.
 
Att jag tycker om Sean Banan är inte någon stor hemlighet jag går runt och bär på. Tvärtom. Däremot har folk den extremt fula vanan att alltid skratta, lägga en myndig hand på min axel och skrocka "jojo" när det kommer på tal. Det är inget skämt. Jag är mer ärlig än någonsin. 

Jag tycker att Sean Banan är viktig.
 
Jag minns när jag såg honom första gången. Jag var fjorton och kände mig ensammast i världen i ett högstadie där jag inte riktigt kunde relatera till någon eller någonsin kände mig uppskattad eller fin. När jag för två somrar sedan fick mycket uppmärksamhet för en bikinibild valde jag att öppna upp om hur jag känt kring min kropp förut. 
 
"Jag har hatat min kropp till förbannelse. Jag har gråtit över den, slagit på den, tagit bilder på min mage och velat kräkas. Jag har mobbats för den sen jag var sex år. Kanske tidigare, jag minns inte. Men jag minns skolan. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till pappa satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var."
 
Jag hade aldrig någon pojkvän i grundskolan. Jag hade aldrig kysst någon. Inte rört vid någons hand. Jag visste att jag och min lite större kropp inte skulle få göra det heller, som vi såg ut. Vi var ju inte smala, idealiska. Vi blev istället ropade "tjockjävel!" efter.
 
Så när jag satt hemma en kväll och blev tonårscrushad på en dansare i talangsåpan "Floor filler", kväll efter kväll, och han som första människa för första gången i mitt liv säger att han tycker om kurviga, större tjejer brast det nästan inom mig. 
 
Och det handlar inte om att bli accepterad av en man som kvinna, det gör det inte. Men det handlar om att känna sig som den fulaste trettonåringen i världen och plötsligt bli upplyst om att alla inte behöver tycka att du är det. Att det finns någon, någonstans, som kanske tycker att man är vacker. Precis som man är. 
 
Sean Banan var den människan för mig. Och jag minns att jag postade i väg något litet kuvert till TV3s adress, kanske kom det aldrig fram, kanske gjorde det det, och skrev tack. Tack, och säkert "jag älskar dig, du är min idol, skicka din autograf", men mest tack. 
 
Och sedan dess har Sean Banan varit viktig. Han är fortfarande det för barn, för unga, för alla som inte vågar vara den de är. Att han står på scen i ett par SvampBob Fyrkant-shorts, harklar sig och meddelar att man inte behöver bry sig om alla som säger att man är fel kommer aldrig att sluta vara viktigt. 

Jag vet inte hur många gånger jag haft genomvåta ögon när han hållt sina små brandtal till barn om att de ska vara stolta. Inte över vad de kanske har, men över vilka de är. 
 
Och det var exakt det jag också behövde höra när jag var liten. 
 
Tack Sean. 
 
Tankar | |
#1 - - Sanne:

Så jävla bra.

Svar: <3
Linda-Marie

#2 - - Kahlo:

https://livochlycka.wordpress.com/2013/02/09/bananens-storslagenhet/

Förstår vad du menar och håller med, även om jag kanske mest ser det ur perspektivet att han är en strålande förebild för min son som är 9 år. Viktiga budskap i en lysande form för unga att ta till sig. Respekt.

#3 - - Lena:

Så sant allt du skriver. Blev alltid mobbad för att jag gillade ett visst band när jag var liten för de var inte coola, men om de bara hade vetat sanningen då. Hade inte det bandet funnits hade inte jag heller det idag.

Upp