Ibland recenserar jag skivor för Poplight.se. Och eftersom responsen på denna var bland det finaste jag fått publicerar jag den här också.

 


Han fick minst röster av alla i årets Melodifestival. Men när Sylvester Schlegel nu solodebuterar gör han det mer genomarbetat än någon av de andra 31 deltagarna. Det är dags att buga er för bygdens son.

Jag tror att alla som lämnat en småstad, en liten kommun, bakom sig har det i sig.

Drömmen om att en dag komma tillbaka. Komma tillbaka med erfarenheter, upplevelser, rikedomar. Komma tillbaka med vetskapen om att man uppnått något långt utanför 50-skyltarna med bruket i ryggen. Och vetskapen om att de du en gång lämnade kvar ska se dig nu och kanske få något brinnande i blick.

Jag vet vad Sylvester Schlegel menar i ”Bygdens son”.

För jag lämnade en liten ort jag aldrig upplevt mig passa in i en gång. Lämnade alla de människor som fått mig att känna mig så. Och på något sätt tror jag att det hos mig, hos oss, finns en lust att komma tillbaka. Visa att vi visst blev något. Att vi uppnådde mer än det de sa att vi kunde och att vi blev någon annan än den de sa att vi var. Och vi hoppas att de ska ha sett oss i tidningen eller på TV och att vårt nya liv sett bättre ut än vad det är.

Sylvester Schlegels Melodifestivalbidrag är en försoningslåt för alla oss som växte upp i en håla, drömde om något större och som någon gång har återvänt. Om jakten på en ny identitet och att bli sams med det som var. Som alltid kommer att vara. På det temat fortsätter hans första soloalbum ”Led mig bort, led mig hem” som släpptes i april.

När hundratusen röster ylade om värdelösheten i den före detta The Ark-trummisens sångröst efter Melodifestivalens första deltävling i Malmö i år sa jag ingenting. Det är svårt att bevisa något för människor som inte vill förstå. För när Schlegels röst ligger precis sådär på gränsen, sådär att andra undrar om han kommer att klara av tonen han trevar kring, sådär att andra säger att det låter falskt och fel, då berör han bara mig mer med sin skörhet. Och jag låter er som inte förstår det fortsätta skratta. Because ridicul is no shame.

Förutom rösten har Schlegel också ett annat hemligt vapen mot mina känslor: Textförfattandet. I varje låt finns minst en rad som sticker till i mig, vrider om inuti allt som känns och sedan plåstrar om mig igen. ”Och jag minns än första gången någon tog min hand, hur hela världen plötsligt bytte färg. Och jag vet hur ont det gjorde när jag krossades sen, hur jag genast ville göra det igen” i förstasingeln ”Dåligt på ett bättre sätt”. ”När du flytt från famnar som bara ville väl och spottat på allt som påminner om dig själv” i titelspåret.

Albumet ”Led mig bort, led mig hem” rör sig i Markus Krunegård och Håkan Hellström-land, men till skillnad från dem gör Sylvester Schlegel sin solodebut först som 38-åring.

Och i varje rispande, kämpande, ärlig rad hör jag att han har väntat på det här länge.

Nu är det din tur, Sylle.

Skivbolag: Roxy Recordings
Releasedatum: 140402
Betyg: 4/5
Bästa spår: ”Bygdens son”, ”Vad hände med oss?”, ”Dåligt på ett bättre sätt”, ”Vänta tills vi är nyktra”.

Låtlista:
1. Vänta tills vi är nyktra
2. Dåligt på ett bättre sätt
3. Vad hände med oss?
4. Bygdens son
5. Stockholmslåten
6. Drick mycket vatten
7. Toto på Strand (Min skuld till dig)
8. Brasved
9. Kallar du…
10. Led mig bort, led mig hem

Elin

Förstår inte ur en kan skriva så fantastiskt vackert. Vad får du allt ifrån liksom?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress