Jag hade gjort mig så fin jag kunde

Jag läste Jonas Gardells debattartikel i Expressen i dag. 

"Det finns en värld utanför Sverige också. Nu blir det färgfilm!" Sa Sissela Kyle och presenterade sålunda sin komikerkollega Kodjo Akolor. Sedan presenterades hon en annan komikerkollega, Marika Carlsson, med löftet om att publiken nu skulle få lära sig om ”en negers uppväxt” och i samma andetag passade hon på att presentera Özz Nûjen som hårig kurd.

En stund senare var det min tur att uppträda. Jag hade gjort mig så fin jag kunde i mörk kostym, och jag hade kostat på orkester, sångerskor, gospelkör och dansare, vi skulle göra ett stort shownummer tillsammans. En studioman sa åt oss att gå in och ställa oss på plats medan de visade ett bandat inslag. Så vi gick in, peppade och förväntansfulla. Själv stod jag i mitten, allra längst fram och hann se ut någon minut över hela publiken på Cirkus medan det bandade inslaget rullade. Såg kolleger och kompisar som Micke Persbrandt, Lena Endre, Katarina Ewerlöf, Helena Bergström. Kände mig faktiskt ett kort ögonblick som ett ”vi”.

Så gjorde Sissela Kyle sin presentation av mig.
”Ursäkta kan en gammal människa få unna sig en sprallig homofil på måndagkvällen!”
Jaha. Jamen då var det väl så. Jag var varken kollega eller vän, jag var inte en del av kollektivet, jag var inte där som artist eller författare utan jag var där som "homofilen". En sprallig homofil.

Och så fick den sprallige homofilen sjunga ”Mitt enda liv”, gospelsången om att våga välja sitt enda liv vad folk än säger, om drömmarna, den vilda längtan och den jävla trasigheten, om vännerna som bär en när ingen annan gör det, om modet att leva och vägran att dö, ja här är allting som jag vågade de dagar modet räckte till!" 

(Läs hela artikeln här)

Jag vet inte hur det är att vara homosexuell. Inte hur det är att ha en annan hudfärg än den jag föddes med. Men jag vet hur det är att inte passa in på andra sätt. Jag har gått igenom de stadierna, stadïer som varit så onödiga, så onödigt ledsamma. Stadier som precis som Jonas Gardells alla exempel ovan bara är skillnader mellan alla oss människor. Men ändå. Ändå har jag varit glasögonormen. En jävla pluggis. Jag har, och är visst fortfarande, varje dag, varit ett äckligt fetto. 

Så det finns anledningar till att "Mitt enda liv" talar så till mig.
Det finns anledningar till att utanförskap är det som gör mig mest vansinnig här i världen. 
Och det finns anledningar till att jag gång på gång vill visa att jag kommit någonstans nu.
Att jag kunde och att modet räckte till. 

Jag är så vansinnigt, vettvilligt, ursinnigt trött på människor som pekar på skillnader i utseende, skillnader i person, skillnader i liv, och plockar ut det, kastar det på en, hissar upp det i en imaginär flaggstång för att visa alla att "kolla, hon är inte som vi!". Jag vet att det finns en herrans massa psykologi att gå in på varför folk gör så och jag vet att det förmodligen aldrig kommer sluta på grund av allt det där som psykologin kommer att peka på, men jag blir galen.
 
Jag blir galen för att det finns så mycket problem vi inte kan rå på här i världen. Olyckor. Katastrofer. Ofrånkomliga tragedier. Att då gå runt som människa och på grund av tanklöshet/dumhet/osäkerhet/alla jävla anledningar i världen göra andras liv lite sämre, lite surare, på egen hand är det sjukaste jag vet. Att inte ens se en människa som en människa utan som en enda liten etikett. En etikett som människan inte ens får bestämma själv, nej, det ska någon annan göra. Klistra på etiketten och stämpla. 

Alla de där orden och alla de orden som aldrig sas hindrade mig en gång i livet. Det gör det aldrig mer. Men det betyder inte att det inte var fel då och det betyder inte att det inte kommer fortsätta att vara fel, fel, fel så länge tiden finns.

Så vi måste fortsätta säga ifrån mot utanförskapet, mot orättvisan, mot de som gör skillnad på oss.

Varje dag då modet räcker till. 
 
| |
Upp