26 januari 2014

David Hasselhoff

I tisdags började skolan igen. Om man räknar bort två veckor innan jul som avslutade min praktiktermin (och där vi helt ärligt mest andäktigt lyssnade till Stina Lundberg Dabrowskis föreläsningar och gjorde fräsiga power point-bildspel) så har jag inte pluggat på det här sättet på ett och ett halvt år. I höstas var det Aftonbladet i fyra månader och hela andra året på journalistutbutbildningen var praktisk (det vill säga, man fick examineras med finfina radioshower om Alexander Schöld eller bättre reportage om livet på en kemtvätt).

Det känns jävligt långt borta nu, om en säger.

Jag förstår på riktigt inte ens rubrikerna på våra föreläsningar på schemat i år. Imorgon ska jag till exempel besöka två timmars härligt "Postpositivism, konstruktionism och kritisk realism". VAD VILL DE ENS SÄGA MED DET? Jag blir galen! Galen! Och jag känner mig tom inombords. Tom och vissen. Sedan ska det skrivas en herrans massa hemtentor som grädden på det obegripligt svåra moset och därefter en hel c-uppsats med de här termerna som jag misstänker inte ens finns på riktigt.

Så nu har jag och Elizabeth bestämt att vi ska skriva c-uppsatsen tillsammans. Det är det enda som håller mitt humör uppe just nu, att få spendera tid med denna fina människa hela våren. Så i fredags kom hon över, lagade halloumiburgare och pluggade (eller, vi gjorde främst en lista på saker som krävs för att vi ska överleva denna hårda prövning i vår (vårt "manifest", som Elizabeth säger) i alla fall). Här är den: 

* Lösgodis (Mycket) 
* En mood board (dvs, vi ska klippa ut alla snygga män ur typ Klick och klistra upp på ett A3-papper. Så kan vi titta på David Hasselhoff och "Idol"-Ola när humöret tryter osv)
* Sverrir Gudnason-filmer
* Vin (Mycket)

Just nu överväger vi också att åka på någon "inspirationsresa". Lär väl bli till typ Alvik, men ändå. Jag är glad att jag får göra det med henne. 


Jag tänker ofta på det, det som Sylvia Vrethammar sa till min vän Zandra Lundberg på Aftonbladet en gång. Därför är jag nästan alltid glad. Även om allt är tråkigt och trist och man sitter ensam med någon Sourcream and onion-påse en fredagkväll och kollar på Doobidoo, så behöver det nödvändigtvis inte innebära att livet är över nu heller. För nästa dag är det roligt igen. Kanske redan nästa minut. Och Lasse Kronér kanske ändå säger något lite kul, man kanske skrattar, skakar på huvudet. För varje arg minut förlorar du 60 sekunders glädje, som jag har för mig att en annan stor tänkare (ja, okej, det var Peter Settman) sa en gång. Och det vill man ju inte.