Nöjessvep 2

Le videoblogg är tillbaka! Med hörbart ljud dessutom! Ja! 
 
| | 4 kommentarer |

Att inte vara välkommen, en gång till

 
30 maj 2013.
 
"Blir så ledsen. Så ledsen och så jävla trött. På båda bilderna har jag på mig svarta 199 kronors-jeans från Cubus. Skillnaden? Att de till vänster är köpta för ett år sedan. De till höger är den största storleken Cubus tillverkar idag. Till vänster har jag storlek 44. Det var INTE deras största storlek för ett år sedan, ens. Nu har de tagit bort måtten i 38, 40, 42 etc och ersatt med W-mått. W28, W29, W30 osv. Och då är deras absolut största W33. Som jag alltså får på mig ungefär såhär långt. Tack Cubus. Ni brukade vara en fantastisk lågpris-oas jag alltid kände mig välkommen i. Nu gråter jag i ert provrum."

Jag la tillbaka jeansen på sin plats. Gick med sänkt nacke ut ur butiken. Men där och då, utanför en Cubus-affär i centrala Stockholm, bestämde jag mig för att sluta vara ledsen. Jag vill inte gråta i fler provrum. Jag ville uppmärksamma problemet. Så jag mejlade Cubus och laddade upp en bild på Facebook.

Bilden föreställer mig, med fem minuters mellanrum. Jag ville visa hur storlekarna minskat i klädaffärernas utbud, hur jag som alltid varit en storlek 44 plötsligt inte ens kunde få Cubus nuvarande största storlek över låren. Hur affärerna fortsätter knuffa och puffa tjejer och kvinnor in i ett allt smalare ideal genom att säga att "Nähädu, du kanske var välkommen förra året, men nu kan du glömma det. Tjockis." till oss som inte längre platsar. Vi som inte är önskvärda som kunder längre.

Det här resulterade i att jag fick tusen rasande män över mig som vildsint ylade "AMEN BANTA DÅRÅ" eller "SÅ JÄVLA ÄCKLIGT ATT GNÄLLA BÖRJA TRÄNA OMG" eller varför inte den hjälpsamma varianten som "KAN ORDNA FRAM EN LYFTKRAN" åt mig. Men det de vägrar förstå är: 
 
1) Att bilden handlar om ett samhällsproblem. Alltså, låt oss ta det igen: Den handlar inte om min vikt, inte om att jag kan köpa byxor någon annanstans, inte om att jag annonserar efter lyftkranshjälp. Den handlar om affärernas skeva syn på hur kvinnokroppen ska se ut, hur de hetsar mot orimliga ideal och på samma gång puttar ut oss som inte kan eller vill se ut just så i kylan. De särskiljer oss, säger tyst med sina etiketter att vi är fel och onormala och icke önskvärda här. Och att vi borde ändra oss. För vi duger inte som vi är - längre. Vi är inte fina längre. Och fast vi ser likadana ut som för ett år sedan så är vi inte ens längre värda att ha på oss deras kläder.
 
2) Att vi som inte ser ut som det ideal världen så noga målat upp kanske inte heller VILL göra det. Att vi kanske är nöjda med oss själva. Det känns som att det är det som provocerar näthatare mest: Att vara nöjd. Fast jag inte passar i Cubus kläder längre och fast jag aldrig kommer att gå någon stilig Victorias Secret-visning, så tycker jag om hur jag ser ut. Jag vill inte ändra på mig och jag vill defintivt inte ändra på mig för att en klädbutik helt plötsligt ändrar min status, min storlek, från normal till onormal. Jag råkar tycka om mig själv. Och satan, vad folk blir rasande när de får höra talas om det. 

2012 ylade jag och skrek om att alla kroppar är vackra, lika värda, lika fantastiska. Jag gjorde det igen 2013. Och nu gör jag det igen. För det är fan inte lätt att fortsätta intala sig det när världen, klädkedjor och människor gång på gång ylar tillbaka att man inte är det. 

För bilden, bilden som jag laddade upp en eftermiddag i maj 2013, fick ett andra liv. 

-----

23 februari 2014.

"Hej vänner och okända hatare som rör sig i den här tråden. Jag la ut den här bilden för nästan ett år sedan, men eftersom jag märkt att den fått spinn igen känner jag att måste gå in här och säga någonting. 

Jag läser inte allt hat som några av er så vänligt väljer att dela med er om. Jag gjorde det förr, men nu för tiden blir jag inte ens ledsen längre. Men jag vill att ni ska veta att jag inte blir glad heller. Och ni som tror att ni ska upplysa mig om hur jag ser ut, som alltid ska peka på människors olikheter, på det ni inte tycker om, jag vill att ni ska veta detta: Ni är inte först. Ni är aldrig först. Oavsett om man har en annan kroppsform, andra ansiktsdrag, annan dialekt, vad ni nu stör er på, så är ni aldrig den första att påpeka det. Att håna det. Att hata det. För vi som uppenbarligen skiljer oss från er älskade norm så djupt att ni inte kan bärga er att få berätta det, vi har hört det förut. Hela livet. Vi har sett folks blickar från att vi var små, vi har hört orden i kala högstadiekorridorer, vi har läst dem på internet. 

Ni är aldrig först. 

Och den här bilden handlar inte främst om att jag inte längre kan köpa byxor på Cubus. 

Den handlar om att inte vara välkommen längre.

Att från att ha fått vara del av något plötsligt bli förpassad till någonting utanför ramarna kring det någon annan anser normalt. Att från att ha varit välkommen som alla andra plötsligt bli stoppad i dörren. Världen är så utseendehetsande, så besatt av någon slags ouppnåeliga ideal, redan och därför blir jag förbannad och ledsen när våra vanligaste kedjor, där unga tjejer och killar handlar som mest, bidrar till att uppmuntra till ett ideal som vi inte alla kan passa in i. Som vi alla inte borde sträva efter att passa in i heller. För världens största klyscha är sann: Vi kan inte se likadana ut. Det går inte. Och att klädkedjor som en gång låtit oss vara lika mycket värda plötsligt lägger om allt och med sina nya etiketter meddelar att vi inte är önskvärda som kunder längre blir jag ledsen. För Cubus och andra klädkedjor säger att jag inte är normal längre. Att det är fel på mig, helt plötsligt.

Och det ska ni veta, ni i den här tråden och resten av världen, att det är jävligt svårt att försöka säga till sig själv att man är lika fin, lika mycket värd, som alla andra när samhället, affärer och människor som vissa av er gång på gång upplyser en om att man inte är det.

Och alla ni som skriker, ylar, med vildsinta stämmor att "BANTA DÅRÅ" i det här fältet: Ni vet så lite. Och ni förstår inte heller att alla inte VILL ha jordens plattaste mage eller smalaste ben. Lika lite som inte alla vill stor rumpa, bära jeansjacka eller bo i Stockholm. Vi är olika. Och det borde väl rimligtvis vara något att vara glada över, va?

Så i stället för att uppmuntra till självhat: Försök göra det enklare för varandra att älska sig själva istället.

För det gör jag."

Det här skrev jag i förrgår. För återigen fick bilden liv, började delas, började hyllas och hatas. Och det säger mig bara en sak: Den behövs fortfarande. Vi som säger ifrån behövs fortfarande. Och även om en bild på mig i halvuppdragna 199 kronors-jeans bara kan förändra minsta lilla, hjälpa någon det minsta lilla, så tar jag gärna all skit, allt hat, jag får öst över mig en gång till.

Och jag tar det gärna hela livet.

För ni som hatar, ni betyder så lite för mig. Ni kommer aldrig åt mig. Det enda som gör mig ledsen är att andra, andra som ser ut som jag, ska ta till sig det ni sprider i världen. Men jag tror att alla ser vilka nötter ni är och hur lite ni vet om allt. För ni förtjänar ingenting mer.
 
-----
 
25 februari 2014.
"Hej! Jag ska börja med ett stort arbete i skolan som handlar om problem i samhället, jag valde att arbeta om dagens ideal om hur man ska se ut. I maj 2013 la du ju upp ett väldigt kritiskt foto om Cubus storlekar och du har fått väldigt mycket respons på det. För att komma till saken så skulle jag gärna skriva om dig och få några rader av dig som jag kan citera i texten jag skall skriva, för jag tycker du är en väldigt modig person som står på dig mot detta idealet. Skulle du kunna göra det? (:"

Jag sitter på tunnelbanan i morse när en sextonårig tjej i västra Sverige mejlar mig. Och jag börjar nästan gråta.

För att hon väljer att som skoluppgift skriva om dagens kroppsideal som ett problem i samhället. För det är just så det är. Ett problem. Och jag blir så innerligt berörd och lycklig av att jag kanske, kanske har varit del av att hon valde just det ämnet. Att hon kanske fick orken, pushen, någonting till att skriva om ämnet för att hon sett min bild på en skärm så många mil bort.

Då tar jag gärna all skit i världen.

| | 15 kommentarer |

Nöjessvep 1

Aloha!
 
Här har en gått och skaffat sig videoblogg på äldre dar. Det är ett litet nöjessvep jag tänkte köra varje vecka, för mitt eget (och förhoppningsvis någon mer själ i världens) nöje. Kom gärna med kommentarer! Jag har i princip aldrig klippt något (nej, inte ens i Movie Maker eftersom min förra dator inte kunde bemästra sådana krävande program), men jag tänker mer: Vad vill ni ha mer av? Mindre av? Hit me!

Saker att förbättra till nästa vecka: 
1) Ljudet.
2) Utförandet av  Björn Gustafsson-dans

Videoblogg | | 3 kommentarer |
Upp