"Kan du kolla om det finns en större storlek?" Jag kämpar för att dölja att jag snörvlar. Hör hur hon går iväg från draperiet och ut i butiken. Jag stryker bort en av många tårar som tvingar sig ur mina ögon och stirrar på min kropp. Klämmer lite för hårt om mitt lår och min mage med händerna. Som att det skulle hjälpa. Det kommer ändå inte att gå.
"Linda?" Mamma är tillbaka. Jag hör hur hon tvekar innan hon drar draperiet lite åt sidan och tittar in. Det lilla hopp som fanns kvar dör när jag ser hennes blick reflekteras i provrummets alldeles för många speglar. 
"Det fanns inga fler, va?" Mamma skakar på huvudet. Mina tårar kryper ur ögonen och rinner ner över mina kinder. Jag tittar på min storlek 44-kropp. Hatar den. Jag hänger tillbaka den fina klänningen i storlek 42 på sin galge. Klär på mig igen. Mamma väntar utanför provrummet. Mitt huvud, som jag hållit högt när jag glatt gått in i provrummet, hänger nu. 

Den där scenen skulle kunna ha varit tagen från förra året. Eller förra igen. Eller för fem år sedan. För jag vet inte hur många tusen tårar jag desperat försökt stryka bort i olika provrum genom mitt liv. Och det är inte för att jag hatar min kropp. Det är inte för att jag ser på mig själv i en provrumsspegel och tänker "för i helvete, vad är detta?". Det är för att kläder, fina kläder som tittar ner på mig från provdockor och galgar och ler uppfordrande "prova mig", inte passar. 

I somras stod jag i röd bikini och försökte skrika till världen att man är fin som man är. Att jag är nöjd. Att ideal är skit och att alla ska trivas i just sin kropp, oavsett hur den ser ut. Så länge man mår bra. Men det är fan inte lätt. 

Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när världen hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Jag kan leva med retuscherade kroppar på tidningsomslag. Jag kan klara att de skrangliga skyltdockorna inte ser ut som jag. Men att snart behöva gå runt naken för att man är något så hemskt som EN STORLEK 44 är inte klokt. Jag har alltid haft svårt att hitta kläder. Det finns självklart kläder i min storlek - men inte alltid de kläder jag vill ha. De görs ibland bara i storlek upp till 40, kanske 42 om man har tur. Och det som gör mig arg är att någon annan då tar sig rätten att bestämma mitt värde. Vad jag får ha på mig. Var jag ens är välkommen att titta in med min kropp. 
 
"Hur satt den?" Hon försöker kika in, men jag håller fast den lilla dörren. Försöker få loss tröjan från min alldeles för stora kropp. Fast min kropp egentligen inte är så stor, så är det just så jag känner. Den är stor och fel och ful och jag borde ändra på den. För då skulle jag kunna ha den där tröjan. Jag sneglar på den där den ligger på provrumsgolvet. Det svider bakom ögonlocken. 
"Den var inte så fin på. Jag ska inte ha den." Jag tittar på min mage en sista gång. Sen tar jag på mig min urtvättade t-shirt och min jacka. Blinkar bort den envisa sorgen ur ögonen och går ut till min kompis. Om jag bara inte vore så fel. Om bara. 

I helgen var jag ute och shoppade. Och jag noterade, precis som La Lindas i sitt spridda blogginlägg igår, att exempelvis H&M har valt att göra sina vårkläder endast upp till storlek 40/42. Alltså. Ursäkta, men vad är det? Vad sänder det för signaler till tjejer som råkar vara något så hemskt som en storlek 44 eller 46? "Hej, kvinna. Du är tyvärr fel och onormal och inte välkommen som kund här. Men vet du? Om du bantar lite är du ju välkommen åter! Bra va?". 

Att H&M då hänvisar (se kommentar här) till H&M+, för oss "storvuxna", är också sämst. Varför skulle jag, för att jag råkar vara en storlek 44 istället för 38, plötsligt vara sugen på helt andra plagg? Varför ska jag bli ivägputtad till en avdelning för oss som tydligen inte passar in? Varför, H&M, varför ska jag diskrimineras på det här sättet och förminskas till att bli en kropp ni inte välkomnar?

Och detta: Varför gör man inte kläderna i alla storlekar? Jag skulle absolut förstå om det hade någonting med marknaden att göra - men efterfrågan finns ju. Jag vill kunna ha likadana, fina kläder från ert sortiment som mina vänner kan. Varför ska jag behöva ha ett helt annat plagg, från en helt annan avdelning, för att jag råkar ha en annan kroppsform än de? Varför ska någon annan tala om för mig att jag ska förändra mig?

Bara för att jag är storlek 44 ropar inte hela min kropp helt plötsligt med ivrig stämma: "Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen istället!". Nej, H&M, det kan jag tala om för er att det gör den inte. Däremot kan jag berätta detta: Jag vill inte bli exkluderad. Jag vill inte att någon annan - ni - meddelar mig att jag är fel, att jag är onormal, och skickar iväg mig till något ni tycker är "bättre lämpat" för mig. Jag vill inte bli värderad efter min kroppstorlek. Men det blir jag, och andra i min storlek, konstant och hela tiden. 

Det är så enkelt för folk att kommentera "MEN BANTA DÅ SÅ PASSAR DE JU!". Men jag vill inte det. Jag vill inte att ett idiotiskt sätt att diskriminera klädstorlekar ska tvinga mig att ändra hela mitt liv och utseende. Ett utseende och liv som jag råkar tycka om som det är. Men för H&M är jag alltså bara en kropp, en kropp som är fel och som inte är välkommen. 
 
Här är ett utdrag ur La Lindas blogg om H&Ms nya kollektion: 
"Jag har länge varit medveten om att många av era kollektioner endast funnits upp till storlek 44, något som jag ibland kunnat ha, åtminstone överdelar. Men att ni väljer att sänka utbudet för oss storvuxna och kapa ut oss ännu mer ur er kundkrets blir jag oerhört provocerad av. Ni säger till våra unga och barn att om du råkar hamna över storlek 42, då är du inte värd att klä dig som du vill. Det är en oerhört dålig signal ni väljer att sända ut till ett samhälle där unga kvinnors bild av sig själva redan är nog skev som den är. Det är så jag känner mig nu. Diskriminerad. Utanför. Fel."
 
Jag vet precis hur La Lindas känner sig. För jag gör det också. Jag har hatat min kropp och jag har mobbats för den. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till familjen satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp med avsmak. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och hur allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var. 

Det är svårt nog som det är att inte passa in i idealmallen världen målat upp och så ihärdigt kämpar för att behålla. Att inte passa in. Att då, som en av världens största klädkedjor, minska och helt ta bort fullt normala storlekar är bara hånfullt. Etiketterna skrattar oss i större storlekar i ansiktet när vi tveksamt kikar efter storleken och inser att vi inte får vara med här. Vi är inte välkomna. Vi har inte samma värde som andra kunder. Hur, HUR, ska man någonsin kunna se sitt eget värde när någon annan gång på gång bestämmer att ens kropp inte har det?

Jag tycker om hur jag ser ut idag. Men varje gång jag står i ett provrum har jag lika svårt att se på min kropp med glädje, eftersom jag tvingas pressa in mitt stora jag i för små kläder. Annars blir jag helt utan. Men vet ni, H&M och liknande butiker? Jag vill inte hata min kropp bara för att ni råkar göra det. Jag tänker inte förändra mig bara för att ni tycker att jag är fel. Jag kommer inte att gråta fler tårar in era provrum. Det enda jag hoppas är att ni en dag ska ta vett till er och, istället för att uppmuntra till självhat, göra det enklare för mig att älska mig själv. 

"Ska vi gå in här med?". Mamma lägger sin hand på min arm och nickar mot en ny, välkänd butik. Jag skakar desperat på huvudet. Jag orkar inte mer. Hon tittar på mig och hennes varmbruna ögon är oroliga. 
"Jag vill inte mer. Det kommer inte hjälpa." Jag skakar på huvudet och ser ner mot mina fötter. Blinkar hårt. Vi går ut och mot bilen på parkeringen utanför köpcentrumet. Inte en enda påse dinglar från min tonårshand. 

La Linda

Fy fan. Otroligt bra text med vidrigt innehåll. För jag vet ju precis hur du känner dig. Tack för dina ord.

Mary

<3 *kram*

Marie

Riktigt riktigt bra skrivet! Känner såväl igen scenerna mellan dig och din mamma/din kompis. Är som exakt tagna ur mina egna scenarion. Hur man är så glad i början och hittar massa fina plagg som man sen ett efter ett inte får på sig. Hur man blir mer och mer ledsen och till slut bara inte orkar mer. Min pojkvän har till och med bestämt att jag inte får gå och shoppa kläder med honom längre då han inte gillar hur jag nedvärderar mig själv efter varje klädaffär som typ aldrig har något som passar.

Stina

Bra skrivet! Och då är ändå inte de svenska kedjorna värst. Var på jakt efter ett sommarkläder i Spanien och provade massor av plagg på Zara och Mango. Har vanligtvis 42-44, men där passade ingenting! Inte L, inte XL. Det var så knäckande. Jag lovade mig själv att inte prova fler spanska kläder men så gick jag förbi en annan butik och blev lockad av ett snyggt plagg. Men nej, byxorna var för smala för vaderna och blusarna stramade åt och stoppade blodet i armarna. Här hemma i Sverige handlar jag mycket på Lindex. Tycker att deras kläder ofta sitter bra och de har ofta kläderna i större storlekar.

Nixy

Bra att du skriver! Vi måste sluta skämmas för vår vikt! Vi ska ha samma rättigheter som smala, bli behandlade med respekt oavsett vad vi väger.

Sophie Thingvall

Väldigt bra skrivet. Jag själv är inte pinnsmal men inte heller stor men det är så att jag ibland inte heller kan ha storlek 42. Sanningen är väl den att jag vill gå ner men jag orkar inte. Även om jag kan vara missnöjd med min kropp så är jag ändå lycklig. Jag är så less på dessa ideal att man måste vara pinnsmal osv. Sen tkr jag också att dom kan göra fina kläder i större storlekar. STÅ PÅ DIG för du är vacker, precis så som du är =) kram

Jennie

Linda-Marie, du är bäst! Allt jag har att säga. Fortsätt kämpa, jag kämpar med dig! Kram!

Eva

Du skriver fantastiskt bra! kan bara hålla med dig! Jag har kunder från storlek 32-48 och det är härligt:)

Annie

Otroligt bra skrivet! Du tog vartenda rätt ord och formulerade en otroligt beskrivande text. Jag känner EXAKT likadant, oftast prövar jag inte ens kläderna. Går inte ens in i butiker eftersom att jag vet, redan långt innan jag åker in till stan att, nej, ingenting kommer att passa. Oftast snurrar tankar så som: "Varför lever jag när jag ändå är så hatad?" "Hur fan kan jag stå ut med mig själv?" "Helvetes jävla butikjävel!!"
Och trots att det inte är vårt fel att vi har större kroppar än alla dessa 36-38or, så vänds det ändå emot oss och på något sätt blir det till ett självhat.. Alla är lika mycket värda. Alla är lika fina. Oavsett kroppsstorlek. Det finns kläder för 36:or, då ska det fan finnas storlekar till oss som är över 40-42 också! Jag blir så arg och ledsen över hur världen ser ut. Fan.

Fortsätt kämpa!
Kram!

Frida

Så väldigt väldigt bra skrivet. Själv är jag 34/36 men satt senast idag och drog i min mage på samma sätt du beskriver, granskar kritiskt mina lår. Man är aldrig bra nog. Provar jag en klänning sitter den för löst över bröstet och rumpan och jag önskade att jag hade kurvor som kunde fylla ut den. Dessa sjuka ideal påverkar precis alla, och man känner sig aldrig aldrig aldrig bra nog, aldrig perfekt. Tack för allt du gör.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress