Mail till Cubus

Detta är vad jag har skrivit:

Hej Ulricha/Cubus! 
 
Igår la jag upp en bild på er Facebook med texten: "Blir så ledsen. Så ledsen och så jävla trött. På båda bilderna har jag på mig svarta 199 kronors-jeans från er. Ett par av kanske tio jag köpt hos er genom åren. Skillnaden mellan dem? Att de till vänster är köpta för ett år sedan. Till vänster har jag storlek 44. Det var inte ens er största storlek för ett år sedan, då man till och med kunde se storlek 46 skymta fram. Nu har ni alltså tagit bort måtten i 38, 40, 42 etc och ersatt med W-mått. W28, W29, W30 osv. Och då är er absolut största W33. Jag har kollat igenom flera av era butiker i centrala Stockholm och nått samma maxstorlek i alla. Det finns inte större. Och W33, er STÖRSTA storlek, får jag alltså på mig ungefär såhär långt. Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när butiker som ni hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Så tack Cubus. Ni brukade vara en fantastisk lågpris-oas jag alltid kände mig välkommen i. Nu har jag för första, och sista, gången gråtit i ert provrum."

 
Under det senaste halvåret, cirka, har jag noterat att ni bytt jeansstorlekar, från de "vanliga" 40, 42, 44 etc till W-storlekar. Jag har säkert tio par jeans från er i storlek 44, ibland 42, som suttit - och SITTER - utmärkt på mig. Jag har älskat att handla hos er eftersom byxorna alltid haft bra kvalitet, bra pris och bra passform. Under det senaste halvåret, kanske längre, har jag inte kommit ut ur era butiker med en enda påse i min hand. För jeansen passar mig inte längre. Och det handlar inte om att min kropp har förändrats - som ni ser på bilden passar fortfarande era forna storlekar - men era storlekar har det. 

Jag har gått in i tre-fyra Cubusbutiker i centrala Stockholm upprepade tillfällen under den här perioden och aldrig hittat större jeans än enstaka W33:or. Som alltså passar mig såhär bra. Det handlar inte om enstaka jeansmodeller - jag har provat Gemma, Friday, pastellfärgade som jag inte vet modellnamnet på etc. Att det eventuellt skulle vara "produktionsfel", som ni hänvisar till på er Facebooksida, känns ju därmed uteslutet. Om det inte är så illa att det är fel på alla? 
 
Att det skulle vara en fråga om efterfrågan/marknad känns för mig orimligt, eftersom ni på Facebook skriver att ni har jeans upp till W34 - och jag har aldrig ens sett ett sådant par. Dvs, de måste ta slut direkt? Och som sagt, jag provade W33, er näst största storlek och det funkade såhär bra. Tidigare hade jag ju också er näst största storlek, 44, som satt ledigt och bekvämt på mig. 
 
Jag tycker att det känns fruktansvärt att veta att jag inte längre är välkommen att handla hos er. Att jag inte har samma värde som andra kunder i mindre storlekar. Att ni medvetet gjort ett val att ta bort kläder i min storlek, eftersom ni haft det förut. 

Jag har som sagt varit en trogen kund och rankat Cubus som min favoritkedja att handla mycket till bra pris och bra form i. Nu kommer jag aldrig att kunna gå ifrån er butik med en fylld shoppingpåse igen.

Vänliga hälsningar,
Linda-Marie Nilsson


Hittills har jag fått det här mailsvaret:

Hej Linda-Marie!
Stort tack för att du meddelar oss så att vi kan utreda detta. Jag har vidarebefordrat ditt mail till berörda/ansvariga personer på inköp och inväntar ett svar från dem. Du verkar vara en stark tjej så jag hoppas du inte tar åt dig av negativa kommentarer. Fortsätt att stå på dig och vara stark. 

Jag återkommer till dig så snart jag vet mer. Hoppas du får en fin dag så länge.
 
 
Ulricha Ivares
| | 11 kommentarer |

"Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen!"

"Kan du kolla om det finns en större storlek?" Jag kämpar för att dölja att jag snörvlar. Hör hur hon går iväg från draperiet och ut i butiken. Jag stryker bort en av många tårar som tvingar sig ur mina ögon och stirrar på min kropp. Klämmer lite för hårt om mitt lår och min mage med händerna. Som att det skulle hjälpa. Det kommer ändå inte att gå.
"Linda?" Mamma är tillbaka. Jag hör hur hon tvekar innan hon drar draperiet lite åt sidan och tittar in. Det lilla hopp som fanns kvar dör när jag ser hennes blick reflekteras i provrummets alldeles för många speglar. 
"Det fanns inga fler, va?" Mamma skakar på huvudet. Mina tårar kryper ur ögonen och rinner ner över mina kinder. Jag tittar på min storlek 44-kropp. Hatar den. Jag hänger tillbaka den fina klänningen i storlek 42 på sin galge. Klär på mig igen. Mamma väntar utanför provrummet. Mitt huvud, som jag hållit högt när jag glatt gått in i provrummet, hänger nu. 

Den där scenen skulle kunna ha varit tagen från förra året. Eller förra igen. Eller för fem år sedan. För jag vet inte hur många tusen tårar jag desperat försökt stryka bort i olika provrum genom mitt liv. Och det är inte för att jag hatar min kropp. Det är inte för att jag ser på mig själv i en provrumsspegel och tänker "för i helvete, vad är detta?". Det är för att kläder, fina kläder som tittar ner på mig från provdockor och galgar och ler uppfordrande "prova mig", inte passar. 

I somras stod jag i röd bikini och försökte skrika till världen att man är fin som man är. Att jag är nöjd. Att ideal är skit och att alla ska trivas i just sin kropp, oavsett hur den ser ut. Så länge man mår bra. Men det är fan inte lätt. 

Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när världen hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Jag kan leva med retuscherade kroppar på tidningsomslag. Jag kan klara att de skrangliga skyltdockorna inte ser ut som jag. Men att snart behöva gå runt naken för att man är något så hemskt som EN STORLEK 44 är inte klokt. Jag har alltid haft svårt att hitta kläder. Det finns självklart kläder i min storlek - men inte alltid de kläder jag vill ha. De görs ibland bara i storlek upp till 40, kanske 42 om man har tur. Och det som gör mig arg är att någon annan då tar sig rätten att bestämma mitt värde. Vad jag får ha på mig. Var jag ens är välkommen att titta in med min kropp. 
 
"Hur satt den?" Hon försöker kika in, men jag håller fast den lilla dörren. Försöker få loss tröjan från min alldeles för stora kropp. Fast min kropp egentligen inte är så stor, så är det just så jag känner. Den är stor och fel och ful och jag borde ändra på den. För då skulle jag kunna ha den där tröjan. Jag sneglar på den där den ligger på provrumsgolvet. Det svider bakom ögonlocken. 
"Den var inte så fin på. Jag ska inte ha den." Jag tittar på min mage en sista gång. Sen tar jag på mig min urtvättade t-shirt och min jacka. Blinkar bort den envisa sorgen ur ögonen och går ut till min kompis. Om jag bara inte vore så fel. Om bara. 

I helgen var jag ute och shoppade. Och jag noterade, precis som La Lindas i sitt spridda blogginlägg igår, att exempelvis H&M har valt att göra sina vårkläder endast upp till storlek 40/42. Alltså. Ursäkta, men vad är det? Vad sänder det för signaler till tjejer som råkar vara något så hemskt som en storlek 44 eller 46? "Hej, kvinna. Du är tyvärr fel och onormal och inte välkommen som kund här. Men vet du? Om du bantar lite är du ju välkommen åter! Bra va?". 

Att H&M då hänvisar (se kommentar här) till H&M+, för oss "storvuxna", är också sämst. Varför skulle jag, för att jag råkar vara en storlek 44 istället för 38, plötsligt vara sugen på helt andra plagg? Varför ska jag bli ivägputtad till en avdelning för oss som tydligen inte passar in? Varför, H&M, varför ska jag diskrimineras på det här sättet och förminskas till att bli en kropp ni inte välkomnar?

Och detta: Varför gör man inte kläderna i alla storlekar? Jag skulle absolut förstå om det hade någonting med marknaden att göra - men efterfrågan finns ju. Jag vill kunna ha likadana, fina kläder från ert sortiment som mina vänner kan. Varför ska jag behöva ha ett helt annat plagg, från en helt annan avdelning, för att jag råkar ha en annan kroppsform än de? Varför ska någon annan tala om för mig att jag ska förändra mig?

Bara för att jag är storlek 44 ropar inte hela min kropp helt plötsligt med ivrig stämma: "Ja! Ta mig till den snygga plus-avdelningen istället!". Nej, H&M, det kan jag tala om för er att det gör den inte. Däremot kan jag berätta detta: Jag vill inte bli exkluderad. Jag vill inte att någon annan - ni - meddelar mig att jag är fel, att jag är onormal, och skickar iväg mig till något ni tycker är "bättre lämpat" för mig. Jag vill inte bli värderad efter min kroppstorlek. Men det blir jag, och andra i min storlek, konstant och hela tiden. 

Det är så enkelt för folk att kommentera "MEN BANTA DÅ SÅ PASSAR DE JU!". Men jag vill inte det. Jag vill inte att ett idiotiskt sätt att diskriminera klädstorlekar ska tvinga mig att ändra hela mitt liv och utseende. Ett utseende och liv som jag råkar tycka om som det är. Men för H&M är jag alltså bara en kropp, en kropp som är fel och som inte är välkommen. 
 
Här är ett utdrag ur La Lindas blogg om H&Ms nya kollektion: 
"Jag har länge varit medveten om att många av era kollektioner endast funnits upp till storlek 44, något som jag ibland kunnat ha, åtminstone överdelar. Men att ni väljer att sänka utbudet för oss storvuxna och kapa ut oss ännu mer ur er kundkrets blir jag oerhört provocerad av. Ni säger till våra unga och barn att om du råkar hamna över storlek 42, då är du inte värd att klä dig som du vill. Det är en oerhört dålig signal ni väljer att sända ut till ett samhälle där unga kvinnors bild av sig själva redan är nog skev som den är. Det är så jag känner mig nu. Diskriminerad. Utanför. Fel."
 
Jag vet precis hur La Lindas känner sig. För jag gör det också. Jag har hatat min kropp och jag har mobbats för den. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till familjen satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp med avsmak. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och hur allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var. 

Det är svårt nog som det är att inte passa in i idealmallen världen målat upp och så ihärdigt kämpar för att behålla. Att inte passa in. Att då, som en av världens största klädkedjor, minska och helt ta bort fullt normala storlekar är bara hånfullt. Etiketterna skrattar oss i större storlekar i ansiktet när vi tveksamt kikar efter storleken och inser att vi inte får vara med här. Vi är inte välkomna. Vi har inte samma värde som andra kunder. Hur, HUR, ska man någonsin kunna se sitt eget värde när någon annan gång på gång bestämmer att ens kropp inte har det?

Jag tycker om hur jag ser ut idag. Men varje gång jag står i ett provrum har jag lika svårt att se på min kropp med glädje, eftersom jag tvingas pressa in mitt stora jag i för små kläder. Annars blir jag helt utan. Men vet ni, H&M och liknande butiker? Jag vill inte hata min kropp bara för att ni råkar göra det. Jag tänker inte förändra mig bara för att ni tycker att jag är fel. Jag kommer inte att gråta fler tårar in era provrum. Det enda jag hoppas är att ni en dag ska ta vett till er och, istället för att uppmuntra till självhat, göra det enklare för mig att älska mig själv. 

"Ska vi gå in här med?". Mamma lägger sin hand på min arm och nickar mot en ny, välkänd butik. Jag skakar desperat på huvudet. Jag orkar inte mer. Hon tittar på mig och hennes varmbruna ögon är oroliga. 
"Jag vill inte mer. Det kommer inte hjälpa." Jag skakar på huvudet och ser ner mot mina fötter. Blinkar hårt. Vi går ut och mot bilen på parkeringen utanför köpcentrumet. Inte en enda påse dinglar från min tonårshand. 

| | 10 kommentarer |

Valborg i Uppsala

... var att gå upp klockan sju, ta pendeltåget till Uppsala med en fin vän på sätet mittemot och hänga i HumC-parken med massa twittrare, gamla vänner, nya vänner från tio till två. 
... var att äta kebabtallrik på tusen sammanflätade, roséfläckiga filtar, tillsammans med massor av vårjacketäckta armbågar och axlar som trängdes om platsen på den överfulla gräsmattan.
... var att gå på en fest hos någon som hette Frans och hade uppstoppade djur och tusen gröna krukväxter i sitt hem. Jag vet fortfarande inte vem Frans var, men i hans lägenhet träffade jag en tjej (hej Zusanna!) som jag tydligen träffat en gång i Laholm för två år sedan. Fantastiskt! Oddsen på det, Unibet?
... var att äntligen få träffa Kim och Helena igen! 
... var att ensam gå vilse från gänget på tjugo personer, inte ha telefonnät att kunna nå dem och att inte hitta dem igen på fyra timmar.
... var att adoptera in sig på tre andra fester de fyra timmar föregående punkt varade. Det var fantastiskt. Fick mat och sånt.
... var att helt plötsligt befinna sig ute i något Flogsta, med Lucas som gick i min klass förra året, i jakt på tequila?
... var att åka pakethållare från Folkes Livs till centralen över kullersten med solen gick ner och sittbenet mot den rostiga metallen gjorde precis så ont som det gjorde när man var elva. Och ändå kände jag mig precis lika fri och sockerdricksbubblande i benen som jag mindes det.
... var att bli serenerad av Ellens pojkvän Viktors band (A purple mile! Ja! Spotifya dem!) bland de vita blomrabatterna vid Uppsala centralstation sent på kvällen. Och att dansa med Ellen till deras akustiska covers på Storgatan för att dra in pengar i det kalla gitarrfodralet på asfalten.
... var att köpa sex donuts med Sanna på torget och hysa in oss på Sandy's i väntan på pendeltågen vid midnatt. Sanna kommenterade glatt Dortmund - Real Madrid-matchen med några entusiaster på storbildskärmen medan jag sippade bubbelvatten och gladdes åt att för första gången på fjorton timmar ha access till mobilnät (jag säger bara i n s t a g r a m).
... var att försöka omvända några tågpassagerare till, öh, blinkliebers? Kämpade med allt från First date till All the small things, men ingenting bet på dessa tvivelaktiga, hårdhudade personer. LM blev ledsen. Men i övrigt var dagen fantastisk på varje litet sätt möjligt. 

| | Kommentera |
Upp