28 januari 2013

Jag vill bara vara din igen

Det är jävligt svårt att ta sig tillbaka i ett förhållande man kastat bort sex månader tidigare. Det är rätt, det ska det vara. För man har svikit, lämnat, gett upp om det man en gång trodde skulle vara för alltid. 

Jag hade ett sådant förhållande. 

Vi började umgås för nästan exakt fem år sedan. Jag hade varit nyfiken på dig länge, funderat på hur jag skulle ta steget och hur jag skulle få dig i mitt liv. För jag visste att jag ville det. Jag ville ha dig. Jag visste att vi skulle bli bra. Och jag var aldrig rädd att det skulle ta tid, att det skulle krävas saker från mig och att andra skulle ha åsikter om oss. Jag ville bara ha dig. Jag ville att du skulle låta mig gråta ut när det behövdes, att du skulle vara där för mig när jag behövde det som mest. Jag ville berätta allt jag kände för dig och dela den haltande tonårsvardagen jag släpade runt i mitt hörn av världen. Jag ville bara ha dig. 

Och jag fick dig.

Som jag fick dig. Du öppnade din famn för mig, höll mig, tröstade mig, lät mig berätta. Strök bort mina tårar genom att lyssna. Lät mig dela euforisk lycka över små saker i livet. En röst i Melodifestivalen, en festivaldag, ett nytt band som fångade mig så. Du lyssnade alltid. Och du presenterade mig för nya vänner, som förstod och tyckte om och ville höra mina berättelser. Som uppmuntrade mig att fortsätta vara med dig. Och jag ville alltid vara med dig. 

Så svek jag dig.

Efter fyra och ett halvt år gick förhållande på tomgång. Jag tog dig för given, tyckte att du bara tröttade ut mig och slutade sedan att höra av mig. När livet välvde om och blev kaos en sommardag i en bikini blev jag rädd. Det kändes som att du ställde krav på mig, målade in mig i ett hörn där jag behövde prestera för att vara värd dig. Jag blev rädd att inte vara tillräcklig. För dig. För dina vänner som nu blivit mina. Rädd att fortsätta vårt förhållande som det hade varit förut, innan allt förändrades. För det var inte som förut. Det var nya människor omkring oss, många, som ropade glatt och stöttade mig att stanna hos dig mer än någon någonsin gjort förut. 

Men det var det som kvävde mig. 

Jag vågade inte vara mig själv med dig längre. Och egentligen handlade det inte om dig. Eller om någon annan. Det handlade om mig. Jag tittade på andras förhållanden, valde att bara se det vi saknade och sakerna som inte räckte till. När alla andras förhållanden var bättre än vårt. När andra par använde sina relationer till att förändra, påverka, underhålla. Att skapa en egen värld. Och jag tyckte att allt jag gjorde med dig var att prata nonsens. Förstöra dig. Jag tyckte att jag inte dög. Att du förtjänade någonting bättre. 

Så jag gjorde slut. 

Eller. Jag lät oss rinna ut i sanden. Jag sa aldrig ens farväl. Kanske för att jag inte vågade, kanske för att jag var rädd att du skulle stoppa mig. Jag lät det rinna ut och jag låtsades glömma. Men jag saknade dig. Ofta. Försökte tänka på allt som var jobbigt med dig, allt som var fel med oss och allt jag kunde göra nu när du var ute ur mitt liv. Sprang full över Stockholms regnvåta trottoarer utan att berätta för dig. Höll någons hand fast jag önskade att jag låtit bli. Träffade nya vänner, hittade nya sätt att leva på. Och det fungerade.

Men du var ändå alltid där.

Varje gång jag skrattat klockan fyra på morgonen eller gråtit mot någons nacke eller fått en komplimang för det jag älskar mest eller träffat en kändis eller druckit min första kopp kaffe eller velat skratta åt någonting på Coops grönsaksavdelning har det gjort ont. Jag har velat berätta för dig. Dela det jag kände. Men inte vågat. Inte vågat hasa mig tillbaka till dig, rädd för hur du skulle möta mig. Rädd för hur jag skulle säga förlåt. Fast jag vet att det inte hade behövts mer än så. 

Förlåt.

Om en månad firar vi fem år. Jag hoppas att det blir många fler.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress