Förresten: hur fint är det inte att en människa man såg på tv för åtta år sedan, föll så handlöst för att pappa var tvungen att skaffa bredband för att en ockuperade telefonlinjen med allt för mycket tid framför hans hemsida och tapetserade sitt rum, anteckningsböcker och liv med FORTFARANDE bryr sig om en? Att jag älskade så innerligt att han än idag minns mig, denna 13-åring som bara ville att han en dag skulle veta att jag fanns - och att han aldrig har lämnat mig sen. Aldrig lämnat mig helt.

Och om jag vetat att människan jag skrev tusen noveller på svenskan om, tusen mail jag aldrig skickade och tusen mail jag faktiskt skickade till skulle vara någon slags verklig vän idag hade jag avlidit någonstans mellan de utskrivna bilderna jag envetet limmade in i min kalender.

Och idag, när jag är sjuk, mailar han en låt och önskar krya på mig. Precis som om tiden hade stått still. Och i min kärlek till vad han gjort för mig så har den det. Även om jag inte redovisar om honom i skolan längre eller målar hans namn på min arm, så kommer det han var för mig alltid att betyda världen.

Min Alex.

Som jag kryar på mig nu. 

Täässiy

Är du tillsammans med Alexander Schöld?:o

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress