Det finns tillfällen i livet som definierar hur nästa skede ska se ut. Som förändrar en. Stärker och bryter ner, trasslar sönder eller rätar ut. Som tar din hand och säger "men det är ju dit du ska gå nu". Som ännu oftare säger att du inte är bra nog. Att du aldrig kommer att räcka till. Och så finns det tillfällena som gör att du aldrig kan ändra tillbaka livet till hur det var förut. 
 


"Bläddra inte än!".
Jag kikar över hennes axel. Hon läser snabbare än jag, men jag håller fast min del av uppslaget för att se vad som står under de stora rubrikerna. Mina tolvåriga armbågar är lutade mot den flerfärgade vaxduken i vårt kök och mina händer följer trycksvärtan. Mamma läser ena sidan av kvällstidningen och jag den andra. Hon har köpt en Aftonbladet. Jag såg det redan när de inramade, gula versalerna trycktes mot Icakassens plast när hon kom hem. Hon visste att det var den jag ville ha. 
 
"Vet du var Västra Järnvägsgatan ligger?"
Sju år senare stod jag utanför centralen i Stockholm. Han skakar på huvudet. Pekar tveksamt åt ett håll. Sen rullar han iväg och jag ser taxiskylten försvinna över Kungsbron. Jag är nitton och jag är sen. Paniken knackar i mitt bröst och jag har ont i magen. På stapplande ben rör jag mig runt mitt mål. Frågar om råd. Sedan ser jag det. Som att det varit framför mig hela tiden. Jag får ett passerkort för besökare och för första gången är jag innanför glasdörrarna. Alex Schulman möter mig och för en liten stund får jag vara där jag alltid velat. Efteråt sparar jag mitt lilla passerkort i min kalender. Bättrar på klistret som suttit mot min tröja under de timmar jag stapplande fick spendera innanför spärrarna. Jag stryker fast kortet på kalenderdatumet i min bok och rör vid företagsnamnet med fingrarna. Schibsted.



"Din text berörde mig".
Han tittar rakt på mig. Rynkorna vid ögonen har stannat upp i allvar och jag ser hur de genomskinligt blå ögonen fokuserar bakom fingeravtrycksfuktiga glasögon. 
"Din text var den enda som berörde mig. Och den är det bästa jag läst under mina år". 
Jag tittar ner mot skolbänken jag sitter vid. Träet är lika ljust som det varit hela min högstadietid. Han ger mig mitt nationella prov för niondeklassare, visar med vana händer var han lämnat anteckningar. Säger något mer som jag inte förstår. Min svenskalärare petar upp sina glasögon och ler bakom den åldrade mustaschen. Kanske såg hans gamla ögon någonting jag aldrig gjort. 

 
Jag håller skakande i ett papper. Mina händer darrar så att jag knappt kan läsa och min röst stapplar sig fram genom klassrummet. Det är ljust från gräsmattan utanför fönstret och träden skvallrar om att det snart är student. Jag märker det, för jag vågar inte titta på någonting annat. Inte på någon av de tjugo personerna som sitter framför mig. Min skakande hand gör så att pappret fladdrar, låter när jag pratar.
"Du är sanslös. Du är sanslös, Linda-Marie".
Hon säger det med skakad, tjock röst. Jag tvingar min blick att våga titta upp. Hennes slitna ögon är glansiga och stora. Jag sväljer och viker ihop mitt papper. Det blir snett och jag försöker rätta till, men mina händer skakar fortfarande. 

"Jag vet inte vad jag ska säga."
Hon nickar åt mig att sätta mig. Hennes blick viker från mig till något jag inte ser. Och så applåderar hon. Och så applåderar de andra. Min hals klumpar ihop sig när jag tittar på dem. Tjugo ansikten i min ålder med tårar i blick ser på mig. En har lämnat rummet under mitt tal. Jag skrev en text om när ett förhållande tar slut, mitt förhållande, till vårt muntliga nationella prov. Jag vågade knappt läsa det. Rädd att det inte skulle räcka till, rädd att den skulle vara löjlig. Men i mitt gymnasieklassrum är stämningen förändrad när jag sätter mig igen. 



"Du var etta. Av alla."
Jag ryggar tillbaka. Tittar oförstående på honom. Slår bort blicken från sammanställningen som flimrar på hans datorskärm. Han tittar sökande på mig när min blick stannar vid hans skrivbord.
"Din personliga text slog ut alla andras. Du var den enda som fick tio av tio på den."
Jag skakar på huvudet. Viftar bort hans ord. De är inte på riktigt. Det kan de inte vara. Han påstår att jag var etta. Av 290 sökande. Jag tänker igen att det måste ha blivit fel, tackar vänligt för hans hjälp och vänder mig ut ur studievägledarens rum. Stapplar nerför JMKs smala trapphus. Stannar till vid en bänk i allén längs Karlaplan och sätter mig ner. Det knarrar under mig. Hösten har flyttat in i Stockholm och tvivlet i mitt huvud. Jag ringer mamma. Och sen pappa. Mina glansiga ögon har aldrig passat bättre med glädjeklumpen i min hals när studievägledarens ord våldsamt tvingar sig in i mitt huvud. Kanske tyckte de om min text på riktigt. 
 


"Vi vill att du kommer till oss i sommar".
Telefonen ligger fuktigt mot min kind. Jag andas knappt. Hon väntar uppmanande på att jag ska säga någonting. 
"Men... Ni sa ju. Att det var många, hundratals, som sökt. Att chansen var liten."
"Det var den aldrig. Vi hade redan bestämt oss för dig."
Hjärtat börjar nervöst dansa inuti mitt bröst. Jag väntar på att chefredaktören ska skratta, avslöja sitt grymma skämt. Men det gör hon inte. Telefonlinjen mellan Malmö och Stockholm raspar. Mellanrummet mellan telefonen och min kind blir mindre, fuktigare, när jag förstår. De vill ha mig. De tycker faktiskt att jag kanske är bra nog. Och sommaren 2012 börjar jag med skakiga ben och hopp i bröstet som allmänreporter på Norra Skåne.

 
"Jag har fått svar från nöjet".
Jag stirrar på orden. På nästa rad kommer det att stå. Personalchefen skriver vidare. Jag kan inte andas.
"Du är mycket välkommen till Nöjesbladet i höst. Jag skickar över ett kontrakt direkt."
Ord från mina ovetande klasskamrater svischar förbi mitt huvud. Jag hör någonting om ekonomi bredvid mig, men jag stirrar bara på datorskärmen. Som att världen går i ultrarapid runt mig medan jag står stilla. Jag flämtar till. Högt. Jag har inte andats den senaste minuten. Det tystnar omkring mig. Jag inser plötsligt att jag gråter. Det droppar ner på mitt fläckiga tangentbord där plustecknet saknas. Sen jublar jag. Håller händerna ihopslagna över mitt ansikte och förstår ingenting. Piper. Tittar upp på min studiegrupp.
"Jag fick det. Jag fick Aftonbladet."
Sedan börjar jag gråta på riktigt.

 
Den nittonde augusti tvåtusentretton får jag ett nytt passerkort. Ett riktigt. Inte bara till spärrarna jag fick passera som besökare för två år sen, men ett passerkort till min dröm. För då blir jag nöjesreporter på Aftonbladet. 
Och för första gången i mitt liv vågar jag börja tro på att det jag skriver är värt någonting.

levi-åsa

reedan lm, det har jag vetat ALLTID!!


hah nä men DU ÄR BÄST <33333

Sabina

<3 <3 !!!!

Emma

Satan så bra du är!! Jag känner inte dig men jag är så sjukt stolt och glad för din skull. Du kommer att fixa det här galant! Och jag ska följa varje litet steg du tar. Du har verkligen inspirerat mig till att våga följa mina drömmar. TACK!

Victoria

Du är så grym på att skriva!! Du är verkligen en stor förebild för mig! Du visar verkligen att man kan drömma och sedan uppfylla drömmen. Halleluja säker jag bara! Puss <3

Ronja P

Det har du verkligen förtjänat. Du skriver ju helt...grymt. Så himla, himla bra, hittar inget bra ord. Vilket inlägg. Stort grattis! :)

Annika

Grattis! Du är så värd det!
Älskar att du skriver om Sebastian förresten :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress