"Jag förstår att du är trött, det är inte alls konstigt. Du har jobbat och slitit så hårt under så lång tid. All press du haft att hela tiden prestera och vara på topp. Det har gått så bra för dig och du har nått så många mål och det kanske är så att nu när du har fått din praktikplats på ditt älskade Aftonblaet så slappnar kroppen och själen av lite. Och när man gör det så kommer tröttheten fram.


I sommar ska du verkligen ta ledigt. Ta inte på dig mer jobb. Du behöver känna dig fri och få göra det som faller dig in utan att känna tidspress. När man har arbetat så mycket som du finns alltid en risk att man blir utbränd, fast du är så ung och tycker att allt är roligt, som du gör. I sommar vill vi se dig. Förra sommaren jobbade du hela tiden. Du behöver nog ladda dina batterier så du kan känna att det är roligt och inspirerande att börja på praktiken i höst. Jag längtar efter dig, min lilla vän."
 
Jag fick ett brev. Efter ett samtal med tårar och ångest över ett krossat sommarjobb. Där jag förra året hade åtta veckors jobb, blev nu inte mer än en vecka. Allt på grund av att ett nytt rekryteringsbolag fuckade upp min ansökan. Och jag hade ångest. Vad ska jag göra i två månader, när jag inte har ett jobb? Vem är jag ens utan ett jobb? 

För jag vill ju prestera. Hela tiden.

Jag ser inte alltid mitt fulla värde i vem jag är, utan i vad jag gör. Och sedan studenten har jag haft tusen saker att göra hela tiden. Aldrig stannat upp. Jag började skiftpass på Donken två dagar efter att jag rusat champagnebubblig i vit klänning med min gymnasieklass och stannade där ett år. Jag flyttade till Stockholm och samtidigt som skolan och ett helt nytt liv startade, började jag ideellt att skriva för tre olika tidningar/sajter. Och så tog jag på mig ett extrajobb på SF, där jag signade upp för fyra-fem kvällar i veckan. Efter skolan. Samtidigt försökte jag knyta tusen kontakter på en miljon event och produktioner. Ofta gick jag i skolan, sen till jobbet, sen på evenemang och strålade. Log. Ville bli omtyckt och ihågkommen. Sov sex timmar och gick till skolan igen. Jag tog två veckor ledigt efter skolavslutningen, sedan gick jag på mitt livs största utmaning i åtta veckors sommarvikariat på två lokaltidningar. Åkte hemifrån 07.00, kom hem efter 19.00. Varje dag. Två veckor ledig. Sedan kom bikinibilden in i mitt liv och jag skrev extra, debattartiklar, krönikor, blogginlägg. Hetsade allas uppmaningar att "ta tillvara på det här, för bövelen!" och försökte hinna med överallt. Fast allt jag ville var att rucka på ett idiotiskt idealtänk. 

Sedan kom det mest krävande skolåret i hela mitt liv.

Jag vet inte vad som framgått om min skolgång i år, men jag är i skolan 09-17. Varje dag. Vissa dagar har jag varit där 09-22. Samtidigt försöker jag samköra Poplight och gå på alla pressevent jag kan för dem, vilket innebär massa extrajobb. Ofta har jag rusat från skolan, stått på någon röd matta på Cirkus och fotat David Hellenius med min skolväska över axeln och trötta, mascaratunga ögon. Och som under Mellofinalen i år. Då var jag tvungen att vara borta från skolan hela torsdagen, vilket gjorde att jag satt kvar i skolan fram till 19 på onsdagen, innan jag stack nästintill direkt till Café Operas välkomstfest. Attackerade utvsultet buffén med dygnsgammal kajal runt ögonen. Sedan kom jag till skolan före åtta på fredagen, för att kunna redovisa det jag skulle gjort på torsdagen, vid 12.00. 17.00 var jag ute på Friends Arena igen. 

Och det är inte det att jag inte tycker att det är roligt. Men det var roligare förr. 

Under det här året har jag också lyckats praktikjobba två veckor istället för att ha höstlov, jobbat hela jullovet och kämpat mig till så höga betyg jag kan i skolan. Och egentligen är det fantastiska saker jag får vara med om. Jag älskar varje sekund av dem och jag menar inte att lyxproblemsgnälla. Men när man aldrig stannar upp, aldrig pausar racet man kör mot sin egen kropp, då blir det inte lika roligt längre. Jag vill älska det som jag gjorde när jag flyttade upp till Stockholm och var så nyfiken på världen. Tittade ut över Gamla stans kaj med pigga ögon och strålade mot allt livet kunde erbjuda mig. Nu är jag mest rädd att jag inte ska orka mer. Att jag inte kan ta in det fantastiska, eftersom jag bara tänker på att rusa till nästa sak. Nästa sak jag "måste" göra.
 
I höst går jag på mitt livs största utmaning - heltid på Nöjesbladet. Och ändå, ÄNDÅ, panikar jag över att jag ska vara ledig i sommar. För att då kommer jag inte prestera. Och det gör mig lite rädd.

Jag vill aldrig bara vara bra. Jag vill vara bäst. Jag vill utvecklas hela tiden och det kan jag inte om jag är ledig. Men samtidigt vet jag att jag kommer mosa huvudet in i en vägg om jag inte tar en paus snart. För även om skolan är extremt krävande, skulle det vara fullt hanterbart om jag inte hade kört på som en ångvält med alla andra tusen grejer jag pressar mig till utanför den. Fler saker jag ska bli bedömd för. Fler saker jag bedömer mig själv för. 

Jag är alltid rädd att missa en chans. Missa att vara där det händer.

Så när jag först fick mailet med tusen fel från rekryteringsfirman förra veckan fick jag panik. Men när jag tänker efter är kanske min uppfuckade sommarvikariatsansökan kanske en bra grej, ändå. Därför kommer jag att göra allt det jag vill, som jag aldrig hunnit, med den här oplanerade ledigheten jag ramlade över. Den första semester jag haft på många år. För i höst vill jag vara mitt bästa jag. Jag vill göra det jag älskar mest, med den kraft och nyfikenhet jag har i mig och få applicera den på det jobb jag alltid drömt om. Få prestera igen, fast med ett piggt lugn i min kropp och med den glädje jag kommer känna när jag får göra det jag vill. Och fokusera på att göra ett jobb bra - inte fem. För jag tror och hoppas att Nöjesbladet är där jag äntligen kommer att hitta hem. 

Och jag kramar mammas brev i min hand. Jag har alltid litat på henne och hon stöttar mig i det här. Också. Håller min hand när jag tvekar kring faktumet att jag ska vara ledig. Nästan hela sommaren. Jag tittar på bläcket jag vet kommer från en reklampenna för någon ny receptfri medicin igen. Viker ihop pappret i samma veck som hon gjort 60 mil bort. Mamma. Jag litar på dig nu med.
Sabina

kram <3

Amanda

Att ta ledigt en sommar från att ha varit upptagen så mycket som du har varit, kan vara rätt tufft. Men kan kännas skönt också. Du kan uppleva att du får ny energi och ser saker på ett annat sätt när du börjar jobba igen. Ta hand om dig. <3

Emma

Alltså bara tack! Fan, du får mig alltid att sitta här med ögonen tårade både av stolthet och rädsla. För att du beskriver mig, fast på ett lägre plan. TACK för att du skriver allt detta, det är SÅ himla viktigt. DU är bra precis som du är. Och jag vet att du kommer kunna njuta av sommaren ändå. Du kan! Kram! <3

hanna

en ledig sommar är nog precis vad du behöver.
och sen när boken om dig kommer ut om några år, så kommer ju inte sommaren 2013 vara ett mörkt långt kapitel precis. detta kommer bli fint och göra dig gott. och om du kommer förbi min lille kiosk i mellbystrand lovar jag att bjuda på glass. kram <3
mvh alltid så himla stolt kompis.

Elin

Du är så jävla bra!! ÅH vad du kan skriva! Älskar att läsa dina inlägg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress