My body is beautiful

Translation of my blog post from july 26th 2012, originally written a few hours after I posted this beach picture on Facebook.

You can contact me on Facebook or Twitter, @lindamariie.


 

Oh my God. Five hours ago I posted a picture of myself on Facebook. I stand on the beach in a bikini who may have seen its best days three years ago and posing happily. And I'm posting it in the car on the way home. Now: 46 000 likes. Over 1000 emails, 2000 comments and nearly 400 pitches. Why? Only because I did not fit into the body-on-beach-ideal world. Because I'm different.

Right now, I wish I could have predicted this craziness, prepared a speech and could find all that stuff in my head that I want to say. But I want to tell you something. The picture was published for various reasons:
 
1. I'm so sick of the fact that girls who look like me do not dare put down their summer pictures, do not dare to show how beautiful they are. At least not in my friend feed. The narrow, little girls publish photos of their beach bodies and those with my body shape publishes images of just the ocean. Out of pure fear that people will think their are wrong. Because that's what people think. And people also likes to tell you. I'm not at all saying that narrow bodies are somehow less beautiful, I'm not trying to insinuate that the only large bodies should be published, but in my net world bodies without trained stomachs and marked ribs are underrepresented. I wanted to change that, even it out, today.
2. I think that, despite the fact that girl magazines again and again pretend that they think that "all bodies are equally fine," larger bodies still seems to be a hell of a taboo subject, something that should be hidden under the comprehensive clothing or accepted, but "you know well that it would be healthy if you went down a bit? ". I think it's amazing that it is a substance which is more and more debated, but I do not think that "ordinary" girls, and boys for that matter, dare to take it by force and carry it on.
3. I've hated my body before. And I want to show that it is possible to love everything everyone else says is wrong with you.
 
I've hated my body to curse. I have cried over it, taken pictures of my stomach and wanted to vomit. I have been bullied for it since I was six. Maybe earlier, I do not remember. But I remember school. I remember what it was like to be called fat girl, I remember what their eyes looked like in the bath house when we where swim practicing every Wednesday. I remember friends of my father sitting on the couch when we had dinner, saying "you really want more?" and looking at my twelve year old body. I remember when I got this blog. When I got YouTube. And all the hatred about how disgusting my double chin was, my thick legs or my calloused arms that came then.
 
I also remember when I bought the bikini in the picture, the one that was on sale three years ago. I remember how I once thought I looked a bit nice. And how I put a picture of my new bikini on my blog, glad about today's purchase. But what I remember more than the little joy is how someone posted it on a anonymous discussion site. The comments flew back and forth into and few were positive. Well, no comments were positive, actually. It was "fucking fatty," "damn, most disgusting thing I've seen" and "how can a pig like to show off?". I never cried. I reported. But when I saw that the people in my community posted pictures where they laughed at a computer screen with my picture up there, I broke down.
 
I've been on diets a hundred times over. I went to Weight Watchers, I have counted points, I've done it all. But I will never be small. And I do not want to anymore. I will not change my body when I feel good - I want to be accepted as beautiful. Not okay, not allowed, but just as beautiful as all other bodies. I'm almost grateful for all the fucking hatred I experienced, because it means I have had to be strong. There was no one else to fight for me and my body.
 
And I LOVE my body. My body FEELS GOOD. I do not eat cake for breakfast and I do not spend my time on the couch every second of the day. I work out, I eat well, I feel fucking great. My body is not unhealthy, that people try to insinuate. My body doesn't wander in some and of obesity, it does not stop me from anything in life and it is NOT disgusting, as people have tried to tell for twenty years. It is a happy, curvy body that I do not want to change a jot longer.
 
I think the initiatives by girl magazines capabilities are good, but I also think it is inadequate. Nobody looks like a model image, even if the body is said not to be air brushed . My picture ISN'T air brushed, except the effects of instagram. It was taken with a camera phone and it is authentic. It is a happy girl who had just taken the first plunge of the year. And given the completely insane response I received that picture was obviously needed. How is it even possible that a healthy woman's body can affect as many people? Isn't THAT a sign that the world is completely messed up?
 
Out of the 1000 emails I received the last few hours, 95% is written by girls who really appreciate that I dared. I want to cry. Both because I am grateful for the feedback, is an easily moved person AND because, fuck, isn't showing your vacation pictures something you should be able to do without "being brave enough"? It's insane that people think you should have THE COURAGE to do that. I am so overwhelmed that people really seem to admire that I dared. Dared? That I dared to put up such a picture as everyone else with smaller bodies already have? Yes. Because my body is bigger. And I am truly ready to cry about how many people that writes to me that they skipped the beach with friends because they didn't dare to appear in a bikini. That they opted out of joy because they are ashamed of their bodies. Get it? No one should ever have to CHOOSE joy away because of their body. If it's something I want to show the world it is that I do not care a second about what anyone thinks about my body anymore. It's mine and I love it. It can do anything a slim body can, it feels excellent and it's fucking beautiful. Just like everyone else's are. And therefore, it may also take as much space on the net as everybody else's.
 
I do not know what's gonna happen now. I was not prepared that any more than maybe my friends would like that picture. But I wanted to influence people - I am a journalist student - and if a picture of my beach body can gain so much attention, I might actually be able to change something in this world. And if it's something I want to change it is the abnormally large, bloody focus we have on what a body should look like or be.
 
I do not for one second mean that a curvy body is somehow better than a narrow one, which I've seen that some commenters have interpreted it as. My caption was "Well, if people with flat stomachs can post their beach pictures, so can I". But it is not about valuing flat stomaches in any way - it's about the fact that my body type was underrepresented in my vicinity. It was like no one dared to go out there with a few more pounds. I do not want it that way. I want a mix online, just as people of the world are mixed in real life. It should not be braver to show off a big body than a small one. It shouldn't at all require courage to show everything that is beautiful with one self.
 
My body is not more beautiful than anyone else's - but it is EQUALLY beautiful. I am beautiful. And you, who dare to share, like and tell me about your bodies, you are beautiful - in more than one way.
 
Linda-Marie Nilsson

| | 38 kommentarer |

De senaste tre dygnen

De senaste tre dygnen har varit kaos. Eftersom jag inte vet hur jag ska kunna sammanfatta dem i text än, så ska jag låta ER sammanfatta dem åt mig. 
 
Jag svarade precis på det sista Facebookmailet som låg oläst i min inkorg. Sedan i onsdags kväll har jag fått ett fyrsiffrigt antal mail på Facebook och jag lovade att svara på vartenda ett. Folk kan tycka att jag är dum i huvudet som gör det, men när människor har lagt ner tid på att skriva till mig är det inte mer än rätt att jag ger tid tillbaka. Och med tanke på vilka vackra, sorgliga, öppna, berörande, pushande, positiva, fantastiska mail jag fått finns det inga andra alternativ. Jag vill svara. Och jag vill prata om det här ämnet, ett ämne som borde vara så sjävklart men som genom 80 000 likes visat sig att det inte alls är det. Att man får se ut hur man vill - och vara stolt över sig själv. 
 
När jag har läst mailen har jag gråtit flera gånger. Gråtit, men också blivit euforiskt lycklig av er styrka och glädje till livet och mod att säga fuck you till alla som försöker trycka i er ouppnåeliga ideal. Att ni vågar berätta för mig om ätstörningar, mobbning och att gråta i provrum. Helst av allt vill jag bara hålla er alla i handen och storma klädföretag, plågoandar och näthatare, för ingen borde få ta glädje från er - helt utan någon jävla anledning, mer än att de utan rätt tror att de kan bestämma vad era kroppar är värda. 
 
Som jag skrev i början: Jag kan inte sammanfatta de senaste dygnen än. Men ni kan. Så nu kommer jag att, anonymiserat, publicera ett handplock av alla fantastiska, berörande, trasiga, modiga, öppna mail jag fått sedan i onsdags mail. Ni är vackra och tillsammans SKA vi förändra den här världen till något mycket finare. Ni kan. Vi kan.

 


 
Inget har berört mig så mycket som ni. Och nu, NU, ska vi beröra fler. 
| | 6 kommentarer |

Min kropp är vacker

 
Herregud. För fem timmar sedan la jag ut en bild på mig själv på Facebook. Jag står på stranden i en bikini som kanske såg sin bästa dag för tre år sedan och poserar glatt. Och jag postar den i bilen på vägen hem. Nu: 46 000 likes. Över 1000 mail, 2000 kommentarer och nästan 400 delningar. Varför? Endast för att jag inte passar in i kropp-på-strand-idealet världen har så inbankat i huvudet. För att jag är annorlunda. 
 
Just nu önskar jag att jag hade kunnat förutse det här galna, förberett ett tal och bara kunnat hitta allt det där i huvudet som jag vill säga. Men något vill jag berätta. Som att jag la ut bilden av olika anledningar:
 
1. Jag är så jävla ledsen över att tjejer som ser ut som jag inte vågar lägga ut sina sommarbilder, inte vågar visa hur vackra de är. I alla fall inte i min vänfeed. Där lägger de smala, små tjejerna ut bilder på sina kroppar mot havet och de lite större bilder på bara havet. Av ren rädsla för att folk ska tycka att man är fel. För det gör folk. Och folk gillar att berätta det. Jag försöker inte med ett uns mena att smala kroppar är på något sätt mindre vackra, jag försöker inte heller insinuera att bara större kroppar ska publiceras, men i min nätvärld är kropparna utan tränade magar och välsnidade revben underrepresenterade. Det ville jag ändra, jämna ut, idag.
2. Jag tycker att, trots att tjejtidningar gång på gång låtsas att de visst tycker att "alla kroppar är lika fina", större kroppar fortfarande verkar vara något jävligt tabubelagt, något som ska döljas under heltäckande kläder alternativt accepteras men "du vet väl att det vore hälsosamt om du gick ner lite?". Jag tycker att det är fantastiskt att det är ett ämne som tas upp mer och mer, men jag tycker inte att "vanliga" tjejer, och killar för den delen, vågar ta det till sig och bära det vidare. 
3. Jag har hatat min kropp förut. Och jag vill visa att det går att älska allt alla andra säger är fel med en.
 
Jag har hatat min kropp till förbannelse. Jag har gråtit över den, slagit på den, tagit bilder på min mage och velat kräkas. Jag har mobbats för den sen jag var sex år. Kanske tidigare, jag minns inte. Men jag minns skolan. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till pappa satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var. 
 
Jag minns också när jag köpte den där bikinin, den där Lindexbikinin som var på rea för tre år sedan. Jag minns hur jag för en gångs skull tyckte att jag var lite fin. Och hur jag la ut den på min blogg, glad över dagens inköp. Men det jag minns mer än den lilla glädjen är hur någon postade den på Existenz. Hur kommentarerna haglade in och hur få som var positiva. Ingen kommentar var positiv, faktiskt. Det var "jävla fetto", "för fan, äckligaste jag sett" och "hur kan grisen vilja visa upp sig?". Jag grät aldrig. Jag anmälde. Men när jag sedan såg att folk i min kommun postade bilder där de skrattade framför en datorskärm med min bild uppe, då gick jag sönder. 
 
Jag har bantat den där kroppen hundra gånger om. Jag har gått på Viktväktarna, jag har räknat poäng, jag har gjort allt. Men jag kommer aldrig att vara liten. Och jag vill inte det längre. Jag vill inte ändra mig när jag mår bra - jag vill istället accepteras som vacker. Inte som okej, inte som tillåten, men som lika vacker som alla andra kroppar. Jag är nästan tacksam över allt jävla hat jag fått uppleva, för det har gjort att jag har blivit tvungen att bli stark. Det fanns ingen annan som kunde kämpa åt mig och min kropp.
 
Och jag tycker OM min kropp. Min kropp MÅR BRA. Jag äter inte tårta till frukost och jag ligger inte i soffan varje vaken sekund. Jag tränar bra, jag äter bra, jag mår fucking bra. Min kropp är inte ohälsosam, som folk vill insinuera. Den valsar inte i något hälsofarligt fetmaland, den hindrar mig inte från någonting i livet och den är INTE äcklig, som folk försökt trycka i mig i tjugo år. Den är en lycklig, kurvig kropp som jag inte vill ändra ett dyft på längre. 
 
Jag tycker att initiativ som Blondinbellas Egoboost-utvik är bra, men jag tycker också att det är otillräckligt. Ingen ser ut som hennes fixade modellbild, även om kroppen sägs vara oretuscherad. Min bild ÄR oretuscherad, så när som på ett instagramfilter. Den är tagen med en mobilkamera och den är äkta. Det är en glad tjej som precis tagit årets första dopp. Och med tanke på den helt sinnessjuka responsen jag fått så behövs uppenbarligen den där bilden. Hur är det ens möjligt att en välmående kvinnokropp kan engagera så många? Är inte bara DET ett tecken på att världen är helt felvriden?
 
Av de 1000 mail jag fått de senaste timmarna, är 95% från tjejer som på riktigt tackar för att jag vågade. Jag vill gråta. Både för att jag är tacksam för responsen, är en lättrörd människa OCH för att, fan, att visa sina semesterbilder är väl inget man ska "vara modig nog att våga"? Det är helt sinnessjukt att man ska behöva TA MOD till sig över en sådan sak. Jag är så tårögt överväldigad att folk på riktigt verkar beundra att jag vågade. Vågade? Att jag vågade lägga upp en sån bild som alla andra med mindre kroppar redan gjort? Ja. För att min innehöll fler kilon. Och jag är uppriktigt gråtfärdig över hur många det är som skriver till mig att de skippat stranden med vänner för att de inte vågat visa sig i bikini. Att de valt bort glädjen för att de SKÄMS över sina kroppar. Fattar ni? Ingen ska någonsin behöva VÄLJA bort glädje på grund av sin kropp. Om det är något jag vill visa så är det att jag inte bryr mig två sekunder om vad någon tycker om min kropp längre. Den är min och jag älskar den. Den kan allt som en smal kropp kan, den mår ypperligt och den är jävligt vacker. Precis som alla andras är. Och därför får den också ta lika mycket plats på nätet som någon annans. 
 
Jag vet inte alls vad som kommer att hända nu. Jag var inte beredd på att någon mer än kanske mina vänner skulle gilla den där bilden. Jag har alltid velat påverka människor - jag är journaliststudent - och om en bild på min strandkropp kan väcka så mycket uppmärksamhet, kan jag kanske faktiskt ändra på någonting här i världen. Och om det är något jag vill ändra så är det det abnormt stora, jävla fokus vi har på hur en kropp ska se ut eller vara.
 
Jag menar inte för en sekund att en kurvig kropp på något sätt är bättre än en smal, som jag sett att en del kommentarer har tolkat det som. Min bildtext var "Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!". Men det handlar inte om att platta magars värde på något sätt - det handlar om att min kroppstyp var underrepresenterad i min närhet. Det var som att ingen vågade sig ut där med några kilo till. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ha en mix på nätet, precis som världen ser ut i verkligheten. Det ska inte vara modigare att visa upp en stor kropp än en liten. Det ska överhuvudtaget inte krävas mod för att visa allt som är vackert med en själv. 
 
Min kropp är inte vackrare än någon annans - men den är LIKA vacker. Jag är vacker. Och ni, som vågar dela, gilla och berätta om era kroppar för mig, ni är vackra - på mer än ett sätt.
 
Linda-Marie Nilsson


Bilden: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150985980488952&set=a.10150233341278952.327651.615348951&type=1&theater&notif_t=like
 
Kontakt: https://twitter.com/lindamariie
| | 437 kommentarer |
Upp