Nu när Facebook köpt Instagram, och till och med Alex Schulman finns där, så kan ni väl följa mig där? Kort och gott: lindamariie.
Tårar i Nässjö
Följde Kents presskonferens via Aftonbladets livelänk i en och en halvtimme. Någonstans vid passagen av Nässjö bröt jag väl ihop. Ringde mamma och grät. Tanten som sitter bredvid ser mycket tveksam och missnöjd ut med sin sätesgranne. Förlåt, tant, men om det gällt Snoddas eller Christer Sjögren, då hade det kanske blivit annat ljud i skällan? Va, va?
Nä. Är inte arg på tanten. Är arg på mig själv för att jag bokade biljett så tidigt. På SJ för att det är så dyrt att åka hem. På Kent för att de inte hade presskonferensen igår eller när som helst annars. Bah. Vill bara hem och gråta i mitt gamla rum, där Jocke Berg tittar ner från väggen med svartvit blick. Fatta. En timme fel. Fatta.
Det kunde varit jag och Jocke nu
Jaha. Här sitter jag med en misstänkt halsfluss på ett tåg mot Hässleholm. Samtidigt börjar pressen samlas på Berns för att träffa Kent. En presskonferens jag också har ackreditering till. Alltså? Världens sämsta tajming. Jag bokade mina biljetter till Skåne den här veckan för två månader sen. Sämsta bokningen någonsin. Självklart vill jag hem, det ska bli fantastiskt, men det kunde inte varit sämre tid. Efter att jag betalt mina icke-ombokningsbara biljetter har grej efter grej dykt upp. Rigoletto öppnar den här veckan och det bestämdes för en månad sen - dvs, jag fick ta ledigt tre dagar, missa galapremiären OCH dess galaefterfest. Jag har hemtentainlämning på fredag och ska därför maila den till Anna i min klass så hon kan skriva ut och lämna in. Suck. Och sen får jag ett mail med "Du är välkommen till presskonferens med Kent tisdag 12.00". Alltså. Så går ens icke-ombokningsbara tåg 11.14. Det är fan inte roligt. Självklart har jag försökt lösa det, jag tänkte till och med köpa ny biljett och slänga denna. Men det är sannerligen inte billigt att åka till Skåne och de 600kronors-biljetter som fanns kvar på SJ passade inte min budget direkt. Speciellt inte med tanke på att jag faktiskt redan köpt en biljett för två månader sen som jag inte kan återlösa, inte heller sälja vidare pga personlig. SÅ JAG FICK VÄLJA BORT JOCKE BERG MOT ATT PASSERA NORRKÖPING FRÅN ETT TRASIGT TÅGSÄTE LIKSOM!
Fan det mest tragiska jag någonsin gjort.
Foton: Simple Plan på Tyrol
Fler bilder från Simple Plans spelning i Stockholm, tagna av denna fotografrookie. Jag sitter även inne på en hel del videoklipp från spelningen, så kolla in låtlistan från min recension och kommentera om ni vill att jag lägger upp någon särskild låt. För då, öh, gör jag det!
Recension: Simple Plan på Tyrol
Sådär, jag var pressackrediterad för Recens när jag var på Simple Plans spelning i tisdags. Det resulterade i min första konsertrecension någonsin. Första! Därför vill jag så otroligt gärna få feedback på den. Vad gillar ni? Vad ogillar ni? Vad får den er att känna? Vad kan göras bättre? Hjälp mig! Och om ni bara gillar den straight up så får ni självfallet gärna skriva det, inga problem alltså!
Här nedan kopierar jag in den från Recens hemsida, men om ni vill läsa den på själva Recens så finns den HÄR!
Simple Plan
Här nedan kopierar jag in den från Recens hemsida, men om ni vill läsa den på själva Recens så finns den HÄR!
Simple Plan får tonåren att kännas alldeles nära igen
TEXT PUBLISHED LINDA-MARIE NILSSON
Simple Plan
Support: We the Kings
17 april – Tyrol, Stockholm
Publik: 1 250 personer (utsålt)
Betyg: 3/5
RECENSION. Under tisdagskvällen spelade kanadensiska poppunkarna i Simple Plan för ett utsålt Tyrol i Stockholm. Konserten, som kunde stannat vid ett pinsamt Sverige-vurmande, räddades av bandets äldre hits om trasiga och ensamma tonår. Låtar som tio år senare fortfarande håller de kajalmålade unga på Tyrols trägolv i handen.
Det är ett sedan länge utsålt Tyrol som poppunkarna i kanadensiska Simple Plan möts av under tisdagskvällen. Bandet släppte albumet Get your heart on! förra året och turnerar just nu världen över med skivan. Det märks dock att det inte är första gången kanadensarna besöker Sverige. Sångaren Pierre Bouvier går lös med all svenska han kan och slänger ur sig ”Tack som fan!” fler gånger än de svartsminkade tjejerna längst fram hinner skrika ut sin gälla kärlek till bandet. Resten av bandet fiskar också applåder och droppar exempel om sina svenska bilar, Ikea-inredda lägenheter och berättar för publiken att Sverige ”minsann har de vackraste invånarna i hela världen”. Under konsertens gång blir dock vurmandet för Sverige mer och mer ansträngt och tjatigt och avslutas med att Pierre kastar ut sin ”I love Swedish girls”-tshirt i publiken. Nästa gång tröjan återses står en svarthårig femtonåring med ansiktet tryckt mot tyget och andas in sin idols kvardröjda doft.
Simple Plan är som bäst när de får det trettonåriga hjärta de äldre fansen fortfarande bär på att åter börja gråta. De som var i tidiga tonår när debuten No pads, no helmets… Just balls (2002) kom är nu tio år äldre, men i samma stund som kanadensarna sjunger om att vilja bort från allt, trasiga familjeproblem och utanförskap känns stunderna i pojk- och flickrummen alldeles nära igen. När Pierre, efter tomma inslag med Hawaii-leior, juckdans till Sexy and I know it och nya hits om att han inte kan hålla sina förälskade tassar borta från någon, landar i bandets mörka världshit Welcome to my life förändras också stämningen precis så. Kajal rinner, svettiga händer vajar i luften och allsången tar luften ur de tonåriga kropparna. Rader som ”Do you wanna be somebody else? Are you sick of feeling so left out?” töms ut ur varenda person på Tyrol som någonsin känt sig ensammast i världen.
Kanadensarna har en sak som andra band i samma genre saknar: igenkänning i de mest svarta och trasiga tonårsögonblicken – men många gånger ackompanjerat av musik i hoppfull dur. När bandet avslutar kvällen med tonårseposet Perfect faller fans ihop mot Tyrols trägolv, gråtandes i masstryckta Get your heart on!-tshirts och fortsätter sjunga den ekande meningen ”I’m sorry I can’t be perfect”. De som fortfarande står upp håller datorutskrivna A4-papper mot taket. På dem står det en sak: Your songs saved our lives.
Fotnot: Simple Plans nästa Sverigespelning sker på Peace & Love-festivalen i Borlänge i sommar.
Låtlista:
Shut up, Can’t keep my hands off you, Jump!, When I’m gone, Addicted, You suck at love, Thank you, Your love is a lie, Astronaut, Summer paradise, Covermedley (Moves like Jagger, Dynamite, Sexy and I know it), Jet lag, No pads, no helmets… Just balls-medley (The worst day ever, When I’m with you, My alien, You don’t mean anything, God must hate me ), This song saved my life, Welcome to my life, I’d do anything.
RECENSION. Under tisdagskvällen spelade kanadensiska poppunkarna i Simple Plan för ett utsålt Tyrol i Stockholm. Konserten, som kunde stannat vid ett pinsamt Sverige-vurmande, räddades av bandets äldre hits om trasiga och ensamma tonår. Låtar som tio år senare fortfarande håller de kajalmålade unga på Tyrols trägolv i handen.
Det är ett sedan länge utsålt Tyrol som poppunkarna i kanadensiska Simple Plan möts av under tisdagskvällen. Bandet släppte albumet Get your heart on! förra året och turnerar just nu världen över med skivan. Det märks dock att det inte är första gången kanadensarna besöker Sverige. Sångaren Pierre Bouvier går lös med all svenska han kan och slänger ur sig ”Tack som fan!” fler gånger än de svartsminkade tjejerna längst fram hinner skrika ut sin gälla kärlek till bandet. Resten av bandet fiskar också applåder och droppar exempel om sina svenska bilar, Ikea-inredda lägenheter och berättar för publiken att Sverige ”minsann har de vackraste invånarna i hela världen”. Under konsertens gång blir dock vurmandet för Sverige mer och mer ansträngt och tjatigt och avslutas med att Pierre kastar ut sin ”I love Swedish girls”-tshirt i publiken. Nästa gång tröjan återses står en svarthårig femtonåring med ansiktet tryckt mot tyget och andas in sin idols kvardröjda doft.
Simple Plan är som bäst när de får det trettonåriga hjärta de äldre fansen fortfarande bär på att åter börja gråta. De som var i tidiga tonår när debuten No pads, no helmets… Just balls (2002) kom är nu tio år äldre, men i samma stund som kanadensarna sjunger om att vilja bort från allt, trasiga familjeproblem och utanförskap känns stunderna i pojk- och flickrummen alldeles nära igen. När Pierre, efter tomma inslag med Hawaii-leior, juckdans till Sexy and I know it och nya hits om att han inte kan hålla sina förälskade tassar borta från någon, landar i bandets mörka världshit Welcome to my life förändras också stämningen precis så. Kajal rinner, svettiga händer vajar i luften och allsången tar luften ur de tonåriga kropparna. Rader som ”Do you wanna be somebody else? Are you sick of feeling so left out?” töms ut ur varenda person på Tyrol som någonsin känt sig ensammast i världen.
Kanadensarna har en sak som andra band i samma genre saknar: igenkänning i de mest svarta och trasiga tonårsögonblicken – men många gånger ackompanjerat av musik i hoppfull dur. När bandet avslutar kvällen med tonårseposet Perfect faller fans ihop mot Tyrols trägolv, gråtandes i masstryckta Get your heart on!-tshirts och fortsätter sjunga den ekande meningen ”I’m sorry I can’t be perfect”. De som fortfarande står upp håller datorutskrivna A4-papper mot taket. På dem står det en sak: Your songs saved our lives.
Fotnot: Simple Plans nästa Sverigespelning sker på Peace & Love-festivalen i Borlänge i sommar.
Låtlista:
Shut up, Can’t keep my hands off you, Jump!, When I’m gone, Addicted, You suck at love, Thank you, Your love is a lie, Astronaut, Summer paradise, Covermedley (Moves like Jagger, Dynamite, Sexy and I know it), Jet lag, No pads, no helmets… Just balls-medley (The worst day ever, When I’m with you, My alien, You don’t mean anything, God must hate me ), This song saved my life, Welcome to my life, I’d do anything.
Extranummer:
Loser of the year, I’m just a kid, Crazy, Perfect.
Loser of the year, I’m just a kid, Crazy, Perfect.
Text & foto: Linda-Marie Nilsson
Simple Plan får tonåren att kännas alldeles nära igen TEXT PUBLISHED LINDA-MARIE NILSSON APRIL 20, 2012 15:55.
Simple Plan
Support: We the Kings
17 april – Tyrol, Stockholm
Publik: 1 250 personer (utsålt)
Poäng: RECENSION. Under tisdagskvällen spelade kanadensiska poppunkarna i Simple Plan för ett utsålt Tyrol i Stockholm. Konserten, som kunde stannat vid ett pinsamt Sverige-vurmande, räddades av bandets äldre hits om trasiga och ensamma tonår. Låtar som tio år senare fortfarande håller de kajalmålade unga på Tyrols trägolv i handen. Det är ett sedan länge utsålt Tyrol som poppunkarna i kanadensiska Simple Plan möts av under tisdagskvällen. Bandet släppte albumet Get your heart on! förra året och turnerar just nu världen över med skivan. Det märks dock att det inte är första gången kanadensarna besöker Sverige. Sångaren Pierre Bouvier går lös med all svenska han kan och slänger ur sig ”Tack som fan!” fler gånger än de svartsminkade tjejerna längst fram hinner skrika ut sin gälla kärlek till bandet. Resten av bandet fiskar också applåder och droppar exempel om sina svenska bilar, Ikea-inredda lägenheter och berättar för publiken att Sverige ”minsann har de vackraste invånarna i hela världen”. Under konsertens gång blir dock vurmandet för Sverige mer och mer ansträngt och tjatigt och avslutas med att Pierre kastar ut sin ”I love Swedish girls”-tshirt i publiken. Nästa gång tröjan återses står en svarthårig femtonåring med ansiktet tryckt mot tyget och andas in sin idols kvardröjda doft.Simple Plan är som bäst när de får det trettonåriga hjärta de äldre fansen fortfarande bär på att åter börja gråta. De som var i tidiga tonår när debuten No pads, no helmets… Just balls (2002) kom är nu tio år äldre, men i samma stund som kanadensarna sjunger om att vilja bort från allt, trasiga familjeproblem och utanförskap känns stunderna i pojk- och flickrummen alldeles nära igen. När Pierre, efter tomma inslag med Hawaii-leior, juckdans till Sexy and I know it och nya hits om att han inte kan hålla sina förälskade tassar borta från någon, landar i bandets mörka världshit Welcome to my life förändras också stämningen precis så. Kajal rinner, svettiga händer vajar i luften och allsången tar luften ur de tonåriga kropparna. Rader som ”Do you wanna be somebody else? Are you sick of feeling so left out?” töms ut ur varenda person på Tyrol som någonsin känt sig ensammast i världen.Kanadensarna har en sak som andra band i samma genre saknar: igenkänning i de mest svarta och trasiga tonårsögonblicken – men många gånger ackompanjerat av musik i hoppfull dur. När bandet avslutar kvällen med tonårseposet Perfect faller fans ihop mot Tyrols trägolv, gråtandes i masstryckta Get your heart on!-tshirts och fortsätter sjunga den ekande meningen ”I’m sorry I can’t be perfect”. De som fortfarande står upp håller datorutskrivna A4-papper mot taket. På dem står det en sak: Your songs saved our lives.Simple Plans nästa Sverigespelning sker på Peace & Love-festivalen i Borlänge i sommar. Låtlista:Shut up, Can’t keep my hands off you, Jump!, When I’m gone, Addicted, You suck at love, Thank you, Your love is a lie, Astronaut, Summer paradise, Covermedley (Moves like Jagger, Dynamite, Sexy and I know it), Jet lag, No pads, no helmets… Just balls-medley (The worst day ever, When I’m with you, My alien, You don’t mean anything, God must hate me ), This song saved my life, Welcome to my life, I’d do anything.Extranummer: Loser of the year, I’m just a kid, Crazy, Perfect.
Hej då, Let's Dance-kvällen
Ny information: Inget Let's Dance för mig ikväll. Ska istället hasa mig ut till Coop likt en långsam zombie och köpa honung och Läkerol. Och skriva lite om programmet hemifrån istället. Buhu. Fatta att valet står mellan att intervjua Pernilla Wahlgren, Camilla Henemark och Marcus Schenkenberg, hänga med Expressen-Malin Collin och Aftonbladet-Frida Söderlund i pressrummet och äta TV4-godis eller att sitta hemma i sliten Cubus-pyjamas med halstabletter och ett berg av disk som sannerligen inte diskar sig självt. Och så väljer man det sista.
Då vet man fan att sjukdomen vann det här slaget.
Då vet man fan att sjukdomen vann det här slaget.
Let's Dance eller inte Let's Dance - det är frågan
Vilken satans skitfredag. Första tecknet på att det är en sådan dag är att jag vaknade klockan tolv. Alltså. Jag har en fantastisk dygnsrytm, som en femåring nästan. Jag somnar tidigt, jag vaknar tidigt. Att vakna klockan tolv är ett fruktansvärt tecken på att något är väldigt fel. Andra tecknet är att mamma ringer. Mamma ringer någon gång om dagen, så just det faktumet är det inget fel på. Men när jag ska svara märker jag att det inte hörs. Jag har tappat rösten. Helt utan förvarning! Min dumma hals har inte berättat för mig att det här minsann var på ingång, inte ens varnat mig med heshet eller förkylning utan bara BAM! Ingen röst. Dessutom fullgradig feber. Fint. Vet ni vad grädden på moset är? Jag ska jobba ikväll. Nej, inte sälja popcorn och nej, inte klippa biljetter. Jag ska jobba på Let's Dance. Som reporter. Det vill säga, intervjua. Med mitt trasiga verktyg rösten.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Poplight har ingen backup-reporter på plats i Stockholm och det är bara timmar till programstart. Jag kan inte prata. Tror ni att det räcker om jag tar med en skylt och ba "OCH SAMBAN KÄNDES BRA?" och skriver något på det? Inte? Böh. Dessutom är intervjuerna inte förrän efter programmet. Det vill säga, klockan 23. Fint. Det gör ju saken ännu bättre. Dessutom: om jag fixar att göra intervjuer med denna tveksamma hals så ska de skrivas imorgon också. Åhja. Och det bästa av allt är: jag måste skriva hemtentan imorgon och söndag med. Hela, allt, tjoho. För sen åker jag till Skåne fyra dagar innan den riktiga tentadeadlinen och den måste lämnas i fysiskt exemplar i skolan. Och jag mår ju SÅ bra! Är i sån great tentaform! Alltså. Nej.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Poplight har ingen backup-reporter på plats i Stockholm och det är bara timmar till programstart. Jag kan inte prata. Tror ni att det räcker om jag tar med en skylt och ba "OCH SAMBAN KÄNDES BRA?" och skriver något på det? Inte? Böh. Dessutom är intervjuerna inte förrän efter programmet. Det vill säga, klockan 23. Fint. Det gör ju saken ännu bättre. Dessutom: om jag fixar att göra intervjuer med denna tveksamma hals så ska de skrivas imorgon också. Åhja. Och det bästa av allt är: jag måste skriva hemtentan imorgon och söndag med. Hela, allt, tjoho. För sen åker jag till Skåne fyra dagar innan den riktiga tentadeadlinen och den måste lämnas i fysiskt exemplar i skolan. Och jag mår ju SÅ bra! Är i sån great tentaform! Alltså. Nej.
JAG ÄLSKAR NÄR VÄRLDEN ÄR MED MIG SÅHÄR!
Pigg tjej nedan.
Pigg tjej nedan.
Sommarjobb på, inte bara en utan, två tidningar!
15.26 kom samtalet. Jag hade väntat så redo vid telefonen sedan i måndags med informationen om att "vi ringer i början av nästa vecka". Måndagen gick förbi utan samtal, tisdagen, onsdagen och halva torsdagen. Jag tänkte att det var kört och "nu har de ringt alla de vill ha och ska bara ringa och säga tack, men nej tack till oss andra" och drömde knepiga mardrömmar om att hela redaktionen stod på en biosalongscen och sa "HA! VI VILL KNAPPAST HA EN SÅN ROOKIE SOM DU!" till mig inför en fullsatt publik osv. Så när Skånska Dagbladets/Norra Skånes/Laholms tidningars chefredaktör (ja, det är en och samma) ringer mig och säger: "Jag vill erbjuda dig ett jobb. Eller nej, två jobb!" fick jag bita mig i mina vårkylafnasiga läppar för att inte gråta av glädje direkt i luren.
För en och en halv vecka sedan var jag på intervju hemma i Skåne. Idag fick jag sex veckors anställning på Norra Skåne och Laholms Tidning. Fyra veckor respektive två veckor. Som jag kämpat för detta. Jag har gjort gratisjobb hela året för att få chansen att en dag kanske få en riktig anställning. Jag har rusat runt på galor och intervjuat för en tidning, lärt mig redigera åt skoltidningen och skrivit egna reportage åt en annan. Gratis och parallellt med skolarbete, extrajobb och, tja, livet. Utan det hade jag dock aldrig i livet fått det här. Och herregud. Chefredaktören. Hon är fantastisk som vill ge mig en chans att visa vad jag kan tillföra. Och jag ska ge allt det bästa jag har i sommar. Hej sommar, vi ska ha så kul i år!
ALLTSÅ, JAG SKA BLI REPORTER OCH FOTOGRAF OCH REDIGERARE OCH JOURNALIST PÅ RIKTIGT FÖR TVÅ AV SÖDRA SVERIGES STÖRSTA MORGONTIDNINGAR! (OCH JA, DET KÄNDES EXTREMT KONSTIGT OCH OVERKLIGT ATT SKRIVA FÖREGÅENDE MENING. MEN ACK SÅ VARMT I HJÄRTEROTEN, SOM MAN SÄGER.)
Jag vet. Jag ser pigg och fräsch ut just nu.
Följ med mig en torsdag
Hej världen!
Det är sannerligen inte tidsöverflöd denna flicka lider av i alla fall. Jag som skulle skriva så mycket nu! Bara mosa på er allt om Krunisar, Futisar, Skånisar, kändisar, jobbisar och skolisar. Och så får ni ingenting. Wäh. Mycket dåligt av mig! Så istället för att skriva om dessa höjdpunker, tänkte jag skriva om hur exempelvis den här dagen har sett ut. En alldeles sann återgivelse av torsdagen den nittonde april. Så:
08.00: Vaknade av mitt alarm. Har en sån där tjusig skrammelgrej som låter mycket att jag tror att Andreas Johnson i lägenheten bredvid också ska vakna. Man vill ju inte åka hissen med vem som helst på morgonen osv.
Det är sannerligen inte tidsöverflöd denna flicka lider av i alla fall. Jag som skulle skriva så mycket nu! Bara mosa på er allt om Krunisar, Futisar, Skånisar, kändisar, jobbisar och skolisar. Och så får ni ingenting. Wäh. Mycket dåligt av mig! Så istället för att skriva om dessa höjdpunker, tänkte jag skriva om hur exempelvis den här dagen har sett ut. En alldeles sann återgivelse av torsdagen den nittonde april. Så:
08.00: Vaknade av mitt alarm. Har en sån där tjusig skrammelgrej som låter mycket att jag tror att Andreas Johnson i lägenheten bredvid också ska vakna. Man vill ju inte åka hissen med vem som helst på morgonen osv.
09.00: Har redan somnat sött igen på grund av att jag jobbade extremt länge som konferensvärd på SF under onsdagen. Gick upp klockan sex och kom inte hem förrän nästan tolv timmar senare. Måste eventuellt börja smutta på kaffet efter servering (samt sluta kalla kaffebryggaren i personalrummet för min nemesis. Man är ju tydligen inte alltid ensam i rummet, så att säga).
10.00: Äter Icas jordgubb- och yoghurtmüsli till frukost. Det är som naturgodis. Och nej, jag äter inte bara det när jag "ska ha lyxfrukost". Duschar, går igenom mail, går igenom sociala medier, planerar dagen, diskar, städar upp.
11.00: Börjar skriva min Simple Plan-recension till Recens. Den skulle varit färdig helst inom ett dygn efter konserten, men eftersom jag inte är någon fabulös "jag har ingen skola eller extrajobb, utan jag lever på att skriva om fantastiska konserter osv"-människa hann jag inte. Får samtal, gör matlåda till jobbet, bokar tvättid i tvättstugan.
12.00: Är helt plötsligt på Karlaplan för att sälja kursböcker till en tjej. Cashar in fyrahundra kronor och lyssnar podcast. Skissar på recensionen på tunnelbanan och får ett Poplight-uppdrag som ska planeras och, tja, skrivas.
13.00: Skriver nästan färdigt recensionen, redigerar bilder till artikeln.
14.00: Får samtal från Skånska Dagbladets chefredaktör. "Jag har ett jobb att erbjuda dig... Eller nej, två!". Självdör när jag får sommarjobb på både Norra Skåne och Laholms Tidning. Ägnar resten av timmen åt att ringa mamma, pappa, mamma igen, gråta lite av glädje, Facebooka och sådant där.
15.00: Äter sen lunch, sminkar mig, packar väska, byter om till vinröd stass och beger mig till SF Park.
16:30-21.00: Finest har gala för Project X på Park. Helt plötsligt finns det en pole dancer utanför vår entré, Sean Banan i vår salong och goodiebags så långt ögat når. Jag välkomnar folk in i salongen och helt plötsligt står Finest-Amanda (Tylösand-Nemos ex) mitt emot mig och bara "Men hej! Jag känner igen dig!". Hon följer mig på Twitter, så därför. Sen kommer Nemo också och säger "Haha, hej! Jobbar du här? Hur är det?". Jag tycker om Nemo, men jag vet inte riktigt om det är en bra eller tveksam grej att han kommer ihåg mig. Vad har jag gjort för intryck bara genom att twittra och vara på ett NittiLeaks-avsnitt samtidigt som honom för ett år sedan?
22.00: Utstämplad, hemma, mätt. Skriver färdigt Simple Plan-recensionen, recenserar Eurovision-låtar för Poplight, läser igenom utmailad hemtenta som ska vara färdig på måndag, mailar recensioner till redaktörer.
23.00: Bloggar, telefonerar, skriver tänkbara frågor till Let's Dance imorgon då jag ska vara reporter för Poplight. Frågor hittills: "Vad har du för krav på din partner (danspartner, men öppet för tolkning)?", "Vem står med dig i finalen (= DE ÄR DELTAGARNAS EGNA FAVORITER!-artikel)?" och "Hade du bytt ut din ordinarie danspartner mot Marcus Schenkenberg?".
Simple fucking Plan
Hej, är i sockerdricksrus fortfarande. Ska sova ett par timmar innan jag ska agera konferensvärd på SF 07-16. Men alltså. I kölvattnet av detta kan jag jobba hur mycket som helst. SP ♥
Återblickar - med er hjälp
En annan sak jag tänkte skulle kunna äga rum medan jag är på Simple Plan-tjosanet idag är er hjälp! Jag tänkte ge exempel på några bloggvärdiga saker som hänt sen sist jag skrev i mars och jag vill att ni ska berätta vad ni vill läsa. Eventuellt kommer jag att skriva om saker ni väljer bort också senare, men jag prioriterar er nyfikenhet idag. Det ni kan välja på är:
1. Första gången jag träffade Markus Krunegård.
Kommentera nedan eller tipsa om jag glömt något (kommer att bli så tragisk som gammal människa om jag är såhär glömsk redan nu, men men).
1. Första gången jag träffade Markus Krunegård.
2. En rundtur i min lägenhet (den ser inte riktigt ut som den gjorde när jag flyttade in i september. IKEA-löv-tavlor är utbytta mot American Pie-affischer osv.)
3. Mitt påsklov i Skåne (fest, Ullared och ägg).
4. Om mitt jobb på SF.
5. Future Idiots spelning förra veckan (inklusive klipp, foton och fest).
6. Andra gången jag träffade Markus Krunegård.
Kommentera nedan eller tipsa om jag glömt något (kommer att bli så tragisk som gammal människa om jag är såhär glömsk redan nu, men men).
Mitt deltagande i Vem vet mest
Vem vet mest
Smart tjej ändå. Jag gör comeback på bloggen när jag har minst tid i världen. Men! Den här gången blir inte som förut. Den här gången ska jag inte stänga ute er, utan istället berätta vad det är som upptar min tid så. Idag har jag haft seminarie i skolan, skrivit Poplight-artikel (om vilka som kommenterar Eurovision i år, läs här), städat, diskat och nu måste jag sticka och handla och fixa mat innan... Jag ska på Simple Plan! Yes! Denna tjej är ackrediterad för Recens på Simple Plans enda Sverigespelning ikväll. Åh, pop-punk, vad gör du med mig? Så imorgon måste jag hinna skriva en recension, arbeta som konferensvärd på SF 07-16, recensera Eurovisonlåtar för Poplight och sen gärna hinna börja med hemtentan som delas ut då. Livet är fint, men stressigt.
Igår jobbade jag kväll och sen råkade jag visst dyka upp i rutan med. Okej, inte råkade. Jag är inte dement än och relativt medveten om att jag var på plats i Göteborg någon gång där i slutet av 2011. Det var i alla fall dags för min insats i Vem vet mest att sändas på tv. Ingen superövertygande insats kanske, men låt mig bara fråga om ni kan detta. Ni har tre sekunder från och med NU:
Alltså, nej.
Igår jobbade jag kväll och sen råkade jag visst dyka upp i rutan med. Okej, inte råkade. Jag är inte dement än och relativt medveten om att jag var på plats i Göteborg någon gång där i slutet av 2011. Det var i alla fall dags för min insats i Vem vet mest att sändas på tv. Ingen superövertygande insats kanske, men låt mig bara fråga om ni kan detta. Ni har tre sekunder från och med NU:
Alltså, nej.
Hej, jag heter Linda-Marie
När man har varit borta för länge för de vanliga bortförklaringarna och välbeprövade smitargumenten vet man inte riktigt var man ska börja. Jag har varit borta för länge. Så jag börjar med att presentera mig.
Hej, jag heter Linda-Marie. En gång älskade jag sociala medier. Jag kunde sätta mitt alarm två timmar tidigare än jag behövde gå upp för att hinna blogga, facebooka bilder eller snoka på intressanta människors Twitterfeeds. Jag fattade galoppen. Internet och kontakter och att kunna visa upp sig är nyckeln till allt och dessutom den enklaste vägen för mig in till personer jag beundrars minds. Så jag gav mig fan på att uppnå det och lyckades. Snabbt. Och jag lyckades. Men helt plötsligt var det som att jag var nöjd. Jag slutade twittra, jag slutade blogga. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra och jag visste inte ens varför. Jag satt kvar med en tom blick i sadeln på en häst som börjat dö under mig utan att veta hur det gått till. Så jag lät hästen kasta av mig och försökte inte ens ta mig upp igen.
Jag har känt mig lite... Nedslagen på sociala medier. Som att jag blivit utkastad från den värld jag en gång kunde bäst av alla. Och sen stått utanför de sociala mediernas fönster, kikat på de som fortfarande kan och undrat om jag någon gång kunde bli insläppt i värmen igen. När det egentligen bara varit att stiga på. Jag inser att det låter idiotiskt att jag känner såhär när jag fått göra så otroligt mycket jag drömt om och blivit uppmuntrad på andra plan. Men så är det. Och självklart har jag varit enormt stressad, det är en faktor till varför bloggen självdog för någon vecka sedan. Jag pluggar heltid på universitetsnivå, jag har arbetat heltid samtidigt vissa veckor, jag har love-issues som alla andra, jag skriver antagningsbrev till det ena och sommarjobbsbrev åt det andra, jag skriver och redigerar och fotar för tre webbtidningar, jag försöker hinna med allt socialt irl-grejs, jag åker hem och träffar Skånefolk, jag har mina downs och jag har kanske minst tid i världen. Men... Förut skulle det där aldrig ha stoppat mig.
Jag har inte vågat gå in på min blogg de senaste veckorna, än mindre kolla besöksstatistiken. Jag var rädd att alla hade lämnat mig och slutat bry sig, men lika rädd att det fanns många kvar. För dem, er, har jag ju gjort besviken. Varje dag. Och det har gjort det ännu svårare att komma tillbaka och bara "Hej, ingenting har hänt, här har ni min outfit!" och inte förklara. Och jag har kanske ingen direkt förklaring, mer än att... Jag inte kände att jag tillförde något längre. Att allt jag skrev var dåligt och meningslöst och utan minsta lilla djup. Att ni sakta men säkert skulle inse det också. Så jag lämnade er före att ni lämnade mig. Så fel. Man ska inte blogga för någon annans skull - men det känns som att jag känner er. Och att ni känner mig. En del av er har följt mig så länge och uppmuntrat och frågat och bekräftat mig. Och det är för er jag vill vara bättre än vad jag varit den senaste tiden. Ni förtjänar det.
Och nu är det kanske dags att sluta trampa ner gruset i den virtuella paddocken, låtsas att mina ögon inte är så skrämda och försöka sitta upp på den där galna, galopperande hästen igen. För om man älskar att sitta i sadeln är det värt att bli avkastad då och då - bara man vet hur man reser sig igen.
Hej, jag heter Linda-Marie. En gång älskade jag sociala medier. Jag kunde sätta mitt alarm två timmar tidigare än jag behövde gå upp för att hinna blogga, facebooka bilder eller snoka på intressanta människors Twitterfeeds. Jag fattade galoppen. Internet och kontakter och att kunna visa upp sig är nyckeln till allt och dessutom den enklaste vägen för mig in till personer jag beundrars minds. Så jag gav mig fan på att uppnå det och lyckades. Snabbt. Och jag lyckades. Men helt plötsligt var det som att jag var nöjd. Jag slutade twittra, jag slutade blogga. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra och jag visste inte ens varför. Jag satt kvar med en tom blick i sadeln på en häst som börjat dö under mig utan att veta hur det gått till. Så jag lät hästen kasta av mig och försökte inte ens ta mig upp igen.
Jag har känt mig lite... Nedslagen på sociala medier. Som att jag blivit utkastad från den värld jag en gång kunde bäst av alla. Och sen stått utanför de sociala mediernas fönster, kikat på de som fortfarande kan och undrat om jag någon gång kunde bli insläppt i värmen igen. När det egentligen bara varit att stiga på. Jag inser att det låter idiotiskt att jag känner såhär när jag fått göra så otroligt mycket jag drömt om och blivit uppmuntrad på andra plan. Men så är det. Och självklart har jag varit enormt stressad, det är en faktor till varför bloggen självdog för någon vecka sedan. Jag pluggar heltid på universitetsnivå, jag har arbetat heltid samtidigt vissa veckor, jag har love-issues som alla andra, jag skriver antagningsbrev till det ena och sommarjobbsbrev åt det andra, jag skriver och redigerar och fotar för tre webbtidningar, jag försöker hinna med allt socialt irl-grejs, jag åker hem och träffar Skånefolk, jag har mina downs och jag har kanske minst tid i världen. Men... Förut skulle det där aldrig ha stoppat mig.
Jag har inte vågat gå in på min blogg de senaste veckorna, än mindre kolla besöksstatistiken. Jag var rädd att alla hade lämnat mig och slutat bry sig, men lika rädd att det fanns många kvar. För dem, er, har jag ju gjort besviken. Varje dag. Och det har gjort det ännu svårare att komma tillbaka och bara "Hej, ingenting har hänt, här har ni min outfit!" och inte förklara. Och jag har kanske ingen direkt förklaring, mer än att... Jag inte kände att jag tillförde något längre. Att allt jag skrev var dåligt och meningslöst och utan minsta lilla djup. Att ni sakta men säkert skulle inse det också. Så jag lämnade er före att ni lämnade mig. Så fel. Man ska inte blogga för någon annans skull - men det känns som att jag känner er. Och att ni känner mig. En del av er har följt mig så länge och uppmuntrat och frågat och bekräftat mig. Och det är för er jag vill vara bättre än vad jag varit den senaste tiden. Ni förtjänar det.
Och nu är det kanske dags att sluta trampa ner gruset i den virtuella paddocken, låtsas att mina ögon inte är så skrämda och försöka sitta upp på den där galna, galopperande hästen igen. För om man älskar att sitta i sadeln är det värt att bli avkastad då och då - bara man vet hur man reser sig igen.
