Femte statsmakten
Femte statsmakten är Journalisthögskolans egen tidning. I det senaste numret har jag bidragit med en liten intervjuartikel med Sydsvenskans Andreas Ekström angående hans användning av ordet "hen" i en krönika. Detta uppmärksammades i media då ordet inte är politiskt korrekt eller vedertaget. Hen är alltså ett könlöst substitut för att skriva "han eller hon" i en text. Vill ni läsa den så tryck här och bläddra till sida fyra!
Fler anledningar att älska Jonna
Jonna som person är 
. Minst lika bra som sin risotto, alltså!
. Minst lika bra som sin risotto, alltså!Och så en fredagsutgång
Om onsdagens Café Opera-besök fick , så får definitivt fredagens Kvarnen på Södermalm-visit . Kvällen började med risotto hos Jonna. Jag faktiskt på att dela ut min första femma den här månaden, för risotton dansade typ rumba med mina smaklökar. Varenda steg var rätt. Jonnas risotto får . Därefter obligatoriskt fix i speglarna tillsammans med ett glas vin innan vi, tillsammans med Jonnas kompis Claudia, begav oss till Kvarnen på Söder. Jonna beställde typ en liter öl (obs, ett sanningsenligt ögonmått) och sen blev den stulen från hennes "säkra ställe" när vi var ute och mötte upp resten av klassen. Jag tog däremot det säkra före det osäkra - det vill säga, drack upp ett helt glas vin på tio sekunder. Alltså, försvarar mig med att man inte fick ta med vinet ut och jag nyss köpt det? Man är ju inte en person som slösar osv. Sen dansade vi i timmar med Sara från klassen och fick gratis vin från en random spanjor. Jonna scorade tre glas, jag och Sara varsitt. Spanjorens goda gärningar får .
Andra bra händelser under kvällen:
, så får definitivt fredagens Kvarnen på Södermalm-visit . Kvällen började med risotto hos Jonna. Jag faktiskt på att dela ut min första femma den här månaden, för risotton dansade typ rumba med mina smaklökar. Varenda steg var rätt. Jonnas risotto får . Därefter obligatoriskt fix i speglarna tillsammans med ett glas vin innan vi, tillsammans med Jonnas kompis Claudia, begav oss till Kvarnen på Söder. Jonna beställde typ en liter öl (obs, ett sanningsenligt ögonmått) och sen blev den stulen från hennes "säkra ställe" när vi var ute och mötte upp resten av klassen. Jag tog däremot det säkra före det osäkra - det vill säga, drack upp ett helt glas vin på tio sekunder. Alltså, försvarar mig med att man inte fick ta med vinet ut och jag nyss köpt det? Man är ju inte en person som slösar osv. Sen dansade vi i timmar med Sara från klassen och fick gratis vin från en random spanjor. Jonna scorade tre glas, jag och Sara varsitt. Spanjorens goda gärningar får . Andra bra händelser under kvällen:
Jag och Jonna sjöng fint på tunnelbanan
Att jag hade bättre skor så jag slapp dansa i strumporna
Nattmat på McDonald's
Faktumet att spanjoren följde med oss till McDonald's
Att min urringning inte gav mig ännu mer rabatt, gratisstuff osv 
En viss känd person sms:ade mig
Cafe Opera
Okej, det här är också något jag kan bocka av i min Stockholmsupplevelser-lista. Ett besök på Café Opera, dans under deras kyrkinspirerade takmålningar och alldeles för dyr bar för en student. Men det var kul! Jag hade så höga klackar att jag efter någon timme fick ta av dem, stoppa i väskan och dansa i strumporna. Jodå, mina Ullaredsstrumpor kikade fram och sa hej till Östermalmspojkarna som dansade förbi. Det var ett fint ögonblick.
Stockholmskväll med Lena
Alltså, jag hade bara döpt det här inlägget till "Stockholmskväll med Lena"? Det får fan i mig räcka. Vad som inte framkommer på bilderna är att jag även åt en munk från Donuts-vagnen. Jodå. Mitt spännande Stockholmsliv förbluffar även mig!
Martin Rolinski
I torsdags såg jag och Lena Martin Rolinski. Vi och typ två personer till. Fast det kan ha varit så att de bara passerade Cubus-skyltfönstret och liksom stannade upp. Men jag fick min beskärda "hej du är schlagerroyalty, kan vi gosa?"-kram av Martin och därefter var jag nöjd. Plus i kanten att träffa Fridah, frilansjournalist och fin ny vän. Även plus i kanten att Martin ser ut som en söt, tecknad kanin på vår bild.
Jag mäter försprång i ljusår, jag är redan i mål
Det brukade finnas så mycket jag ville göra. En dag, sa jag, en dag skulle jag flytta till Stockholm och göra allt det där. Träffa människor jag drömt om, nå alla mål som då skulle finnas inom räckhåll, bo i en stad jag älskar. En dag. Jag skulle lära känna Alex Schulman, jag skulle nästla mig in i någon radiosändning, jag skulle dejta kändisarna jag crushat på hemma i mitt flickrum. Jag skulle lära känna människor, festa på Stureplan och få höga betyg på varenda tenta. Jag skulle ha en lägenhet på Söder, jag skulle bli Twitterkändis, jag skulle vara med i tv. Jag skulle träffa alla de journalister jag suttit och höjt till skyarna hemma i Skåne, jag skulle jobba med Melodifestivalen och jag skulle gå på tusen event. En dag, sa jag. De dagarna har kommit, överrumplat mig och gått. Kanske inte gått. Jag kan fortfarande gå till någon Stureplansbar, jag kan fortfarande vara med i tv och så vidare. Men jag fick allt så fort när jag flyttade hit. Allt som skulle komma "någon gång" kom alldeles direkt.
Nu kanske inte det här är världens främsta mål och inget jag kan leva på, men det var viktigt för mig då. Och har väl varit tills jag... Nådde dem. Den här helgen har jag suttit helt tom och stirrat på förra säsongens Så mycket bättre på min lite för högljudda dator. Apatisk, kanske. Inte direkt utsliten, men omotiverad. Kanske beror det på att jag står mitt emellan två kurser nu. En och en halv vecka utan plugg. Semester, kan tyckas, men för mig har det varit en pina de sista dagarna. Eftersom jag inte direkt jobbar vid sidan av skolan den här terminen så har det varit lite menlöst. Tomt och trist. Jag behöver mål, fokus, deadlines. Annars degar jag ihop och gör inte ett vettigt dyft. Det är därför jag älskar mina scheman. Folk tror att jag är stressad av att på en dag gå i skolan, blogga, gå på tv-inspelning, hinna med något event, träffa någon c-kändis och fixa till skoltidningen. Nej. Jag älskar det. Jag älskar att vara uppbunden av tidsramar. Jag älskar det för att då får jag någonting gjort. Deadlines-orienterade jobb passar mig perfekt. Kanske var det delvis därför jag tyckte att McDonald's-tiden var så rolig? Det var fan i mig ständig deadline där.
Men nu, när jag är fri och "kan göra ingenting" som det så fint heter blir jag stressad. Jag tittar med trötta mascaraglömda ögon på dåliga TV4-repriser och önskar att jag kunde plugga, skriva, göra något. Det spelar ingen roll. Jag kan tycka att jag "gör ingenting" om jag är på en spelning, shoppar och hänger med någon en dag. Något som andra kanske skulle betrakta som en mycket aktivitetsfylld dag. Min limit har höjts. Jag behöver mer. Kanske är det för att jag vet om den här stadens möjligheter. Jag vet att det finns tusen saker att göra - jag behöver bara hitta och schemalägga dessa. Och därför blir jag frustrerad när kroppen säger "nu får du ta mig tusan ligga här med en Toblerone och se hela Idol-reprisen, för jag orkar inte gå ut!".
Tro inget annat än att jag är tacksam till tusen för allt jag fått göra sen jag flyttade hit. Hur skulle jag ens kunna ana att jag på en och samma vecka skulle langa kalasbetyg på en tenta, sända radio med Cissi Wallin, hänga med Twittereliten, vara med i Breaking News, tentafesta på Östermalm och samtidigt ha tiotimmars jobbpass på SVT för Melodifestivalen? Jag är så tacksam att jag fortfarande knappt inser att det där har hänt. Och Alex Schulman. Han har låtit mig träffa alla de jag drömde om vid hans sida. Calle, Zandra, Malin, Markus, Hannah. Att vara ute och fika med sin första tonårscrush, att bli uppringd av och sedan spela Wordfeud mot Fredrik Wikingsson i direktsändning och att lära känna alla tusen fina människor här uppe som jag tycker så mycket om. Jag vill helst bara skicka något tackvykort till varenda en och pussa deras kinder pensionärsstyle. Minst.
Och jag antar att nackdelen med att ha fått allt man velat ha så snabbt är att målen försvinner i snabbare takt än nya produceras. Jag antar att det är därför jag känmner mig lite tom. Människan behöver få längta, ha mål som är uppnåeliga men långt borta, jobba mot något. Och om man får allt detta serverat på silverfat bärandes Aftonbladets logga, vaknar man upp en dag och bara "Vänta nu, vad ska jag NU jobba mot?". Självklart har jag stora mål i form av skola, praktik, framtida jobb och så vidare, men det är just de små målen som gör vägen värd. Mina var bland annat att lära känna Alex Schulman, få jobba med Melodifestivalen och få någon slags medieögon på sig i den här staden. Nu ska jag hitta nya mål. Små delmål längs en väg mot det stora och framtiden. Till exempel:
- Fixa ett extrajobb som har med media att göra.
... Jag lär väl ha nått dem till nyår eller något?
Nu kanske inte det här är världens främsta mål och inget jag kan leva på, men det var viktigt för mig då. Och har väl varit tills jag... Nådde dem. Den här helgen har jag suttit helt tom och stirrat på förra säsongens Så mycket bättre på min lite för högljudda dator. Apatisk, kanske. Inte direkt utsliten, men omotiverad. Kanske beror det på att jag står mitt emellan två kurser nu. En och en halv vecka utan plugg. Semester, kan tyckas, men för mig har det varit en pina de sista dagarna. Eftersom jag inte direkt jobbar vid sidan av skolan den här terminen så har det varit lite menlöst. Tomt och trist. Jag behöver mål, fokus, deadlines. Annars degar jag ihop och gör inte ett vettigt dyft. Det är därför jag älskar mina scheman. Folk tror att jag är stressad av att på en dag gå i skolan, blogga, gå på tv-inspelning, hinna med något event, träffa någon c-kändis och fixa till skoltidningen. Nej. Jag älskar det. Jag älskar att vara uppbunden av tidsramar. Jag älskar det för att då får jag någonting gjort. Deadlines-orienterade jobb passar mig perfekt. Kanske var det delvis därför jag tyckte att McDonald's-tiden var så rolig? Det var fan i mig ständig deadline där.
Men nu, när jag är fri och "kan göra ingenting" som det så fint heter blir jag stressad. Jag tittar med trötta mascaraglömda ögon på dåliga TV4-repriser och önskar att jag kunde plugga, skriva, göra något. Det spelar ingen roll. Jag kan tycka att jag "gör ingenting" om jag är på en spelning, shoppar och hänger med någon en dag. Något som andra kanske skulle betrakta som en mycket aktivitetsfylld dag. Min limit har höjts. Jag behöver mer. Kanske är det för att jag vet om den här stadens möjligheter. Jag vet att det finns tusen saker att göra - jag behöver bara hitta och schemalägga dessa. Och därför blir jag frustrerad när kroppen säger "nu får du ta mig tusan ligga här med en Toblerone och se hela Idol-reprisen, för jag orkar inte gå ut!".
Tro inget annat än att jag är tacksam till tusen för allt jag fått göra sen jag flyttade hit. Hur skulle jag ens kunna ana att jag på en och samma vecka skulle langa kalasbetyg på en tenta, sända radio med Cissi Wallin, hänga med Twittereliten, vara med i Breaking News, tentafesta på Östermalm och samtidigt ha tiotimmars jobbpass på SVT för Melodifestivalen? Jag är så tacksam att jag fortfarande knappt inser att det där har hänt. Och Alex Schulman. Han har låtit mig träffa alla de jag drömde om vid hans sida. Calle, Zandra, Malin, Markus, Hannah. Att vara ute och fika med sin första tonårscrush, att bli uppringd av och sedan spela Wordfeud mot Fredrik Wikingsson i direktsändning och att lära känna alla tusen fina människor här uppe som jag tycker så mycket om. Jag vill helst bara skicka något tackvykort till varenda en och pussa deras kinder pensionärsstyle. Minst.
Och jag antar att nackdelen med att ha fått allt man velat ha så snabbt är att målen försvinner i snabbare takt än nya produceras. Jag antar att det är därför jag känmner mig lite tom. Människan behöver få längta, ha mål som är uppnåeliga men långt borta, jobba mot något. Och om man får allt detta serverat på silverfat bärandes Aftonbladets logga, vaknar man upp en dag och bara "Vänta nu, vad ska jag NU jobba mot?". Självklart har jag stora mål i form av skola, praktik, framtida jobb och så vidare, men det är just de små målen som gör vägen värd. Mina var bland annat att lära känna Alex Schulman, få jobba med Melodifestivalen och få någon slags medieögon på sig i den här staden. Nu ska jag hitta nya mål. Små delmål längs en väg mot det stora och framtiden. Till exempel:
- Fixa ett extrajobb som har med media att göra.
- Snitta tresiffrigt antal läsare på min schlagerblogg.
- Synas mer. Herregud, vill ju inte bli bortglömd nu när jag äntligen fått lite mediautrymme!
... Jag lär väl ha nått dem till nyår eller något?
Jodåsåatteh
BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, för att jag avskyr när andra är sena. Men, bör tilläggas, så kan jag inte buss- och tubentabellerna utantill här i Stockholm och inte heller gatorna... Äh, okej, ibland är jag väl lite sen.
HAR DU BRA KONDITION:
Hahaha.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
När jag tvingad någon, I assume. Eftersom det alltid är jag som fotar så är alltid alla bilder på mig egentagna i någon ledsen spegel eller så. Men, hm... Lena tog några snaps på mig i torsdags.
Trött, hängig, omotiverad till allt. Peppen va?
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart, vit, grå. Åh, those happy colours.
KAN DU LAGA MAT:
Hahaha och så vidare. Öh, jag kan rent tekniskt framställa något att äta, men jag skulle inte dra mig till att kalla det för matlagning. Snarare överlevnadsinstinkt?
VAD PLUGGAR DU:
Journalistikvetenskap på JMK, Stockholms Universitet. Och det går bra! (Väger upp för svaret på frågan om mina favoritfärger osv)
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Ohja. Helt ärligt tycker jag att jag gör mig fantastiskt bra på kort. Så bra att det inte alls ser ut som jag längre. Jag redigerar aldrig mina bilder, främst för att jag är en "vadå ljuskontrastfunktion?"-retard men också för att jag ofta är nöjd. Jag tycker, lite tragiskt nog, att jag är tusen gånger snyggare på de flesta bilder jag har än i live-versionen.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
I lördags, när jag låg med något överblivet Ica-godis i soffan och såg Robin framföra You raise me up till sin pappa i Idol. Sen grät jag direkt efter det när jag såg Tjenare kungen. Och sen när jag såg The Monikers senaste musikvideo. Och sen... Ja, ni fattar. Det var en lördag i flodernas tecken.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Nej.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Ja! Hässleholm-Emma kom hit, jag lagade middag, vi såg Vem kan slå Filip & Fredrik, handlade chokladcookies, julmust och juleskum och sen såg vi Love Actually. Fint ska det va!
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Mjölk, lättmjölk. Jag MÅSTE ha det. Fuck koffein, här snackar vi kalcium-addict!
ÄR DU NYTTIG:
Nämnde jag vad jag och Emma handlade igår? Eller vad jag åt när jag grät till Idol-Robins sång? Inte?
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Jodå. 15 månader på McDonald's och så lite extrajobb... Och så Mellojuryn. Probably the best arbete in the world.
ÄR DU BLYG:
Nja. Oftast inte, för då kommer jag ingen vart. Men självfallet finns det personer och tillfällen som inger respekt osv, och då känner jag väl ibland att jag inte har något att komma med eller "varför skulle den vilja ockuppera sin tid med mig?". Men ofta är det värt att ändå hälsa och säga ett par ord!
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
Halv tio. DET VAR JU PRESSKONFERENS FÖR MELODIFESTIVALEN KLOCKAN TIO! Hälsningar tjejen vars ögon nu måste plockas loss från datorskärmen och SVT Play-sidan.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Åh. Singstar!
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Mario Kart 64. Jag och Toad är ett jävla fint team.
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Ett flertal glas vin och awesome musik.
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Jo.
JAG SOVER:
Oerhört enkelt. Alltså. Jag kan somna var som helst, när som helst. Hos folk, med folk, i folks duschar osv.
VAD SA DU SENAST?
Hej då till Emma som skulle sticka och köa till en Twilight-skådis-konsert-någonting.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Siesta!
VEM HÖR DU AV DIG TILL NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Jag antar att det inte är så bra, men ofta skriver jag bara av mig det på egen hand. Men annars mamma, Alex, Åsa, Helena.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Lite egoboost. Kan man ringa Blondinbella för lifestyle-coachning eller något? Är inte i ett happy-mood denna helg.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Ja. Converse, svart och nitar. Så som det ska vara.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
God morgon! NU ÄR DET MELLO-PRESSIS!
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men i bäddsoffan!
HAR DU KÖRKORT:
Ja!
ÄR DU ENSAM NU:
Ja, jag och Laleh hänger här.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att mamma, pappa och Christian kommer hit i helgen! Bäst! Och att jag ska träffa herr Schöld igen...
Varför Stockholm är världens vackraste stad
Obs, mina bilder.
Wordfeud och Future Idiots
Det är ej lätt att pleasa denna punkrockare. Speciellt inte när jag kickar hans ass i Wordfeud, höhö!
Det var någonting som fastnade på mig, något som aldrig helt försvann
Den här lördagkvällen är min, Thåströms och Thorstens. En sån kväll då jag behöver vara ifred. Jag tycker om att sitta och titta ut på de allt mörkare Stockholmskvällarna ensam ibland. Se alla möjligheter breda ut sig, alla människor jag kunde träffa men välja att stanna här. Att bevaka. Jag tycker om det. Jag träffar så många människor varje dag, i skolan, på stan, på event, på nätet och jag älskar att lära känna dem. Men vissa dagar vill jag bara vara bortglömd av världen. Ensam med tv-repriser och musik som gör lite för ont. Och ensam skrivandes texter jag aldrig kommer att publicera.
Fast det var så kort romans, var det nåt jag borde ha förstått
Fast det var så kort romans, var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att de kommer två
Filminspelning pågår
De spelar in film utanför min port igen. Snabba cash 2 eller något. Jag tror bara att de vill ha en anledning att fånga in mig som statist. Jag menar, efter diverse Nyheter24-knäck är man ju rätt känd? Minst värd en roll mot herr Kinnaman i alla fall!
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
43 dikter
Marcus Birro
Jag träffade Marcus Birro i tisdagskväll. Han intervjuades i hotellbaren på Scandic Grand Central om allt från fotboll och musik till näthat och poesi. Jag tycker så mycket om honom, utan att kunna förklara varför. Jag håller nästan aldrig med honom i krönikorna, jag följer inte italienska ligan och jag röstar inte på Kristdemokraterna. Men som person, som poet och som författare berör han mig. Jag vet att så många stör sig på hans öppna dialog när han känner sig kränkt. Jag vet att många avskyr hans paradvisning av känslor i media och jag har förstått att många tycker att han tar sig själv på för stort allvar. Men jag älskar honom. Jag älskar att han inte följer ramarna, jag älskar att han visar när han är ledsen och gör sig sårbar, jag älskar hans naiva sätt. Och han var så oerhört snäll.
Jag tog med mig 43 dikter och efter att några bett om mobilkamerabilder tog jag fram boken. Han lyste upp och bara "Men, du har min bok!" med glittrande ögon som hos ett barn. Han signerade den så fint. Och vi pratade massor under tiden; om att jag nyss flyttat hit, om Skåne, om journalistik. Han skrattade när han frågat vad jag pluggade och jag svarade journalistik. Eftersom han under sin intervju sagt att andra journalister säger att han minsann inte är en riktig journalist och aldrig lär bli. Och så kramade han mig, vi tog bild och han bara "Du har ju en riktig kamera!" och jag sa att "ja, den tar jag med när det är viktigt!" och han blev så glad och kramade mig igen. Och så önskade han mig lycka till med skolan. Det sista han sa var "Tro på dig själv! Jag tror på dig". Och nu tycker jag om honom ännu mer.
Jag tog med mig 43 dikter och efter att några bett om mobilkamerabilder tog jag fram boken. Han lyste upp och bara "Men, du har min bok!" med glittrande ögon som hos ett barn. Han signerade den så fint. Och vi pratade massor under tiden; om att jag nyss flyttat hit, om Skåne, om journalistik. Han skrattade när han frågat vad jag pluggade och jag svarade journalistik. Eftersom han under sin intervju sagt att andra journalister säger att han minsann inte är en riktig journalist och aldrig lär bli. Och så kramade han mig, vi tog bild och han bara "Du har ju en riktig kamera!" och jag sa att "ja, den tar jag med när det är viktigt!" och han blev så glad och kramade mig igen. Och så önskade han mig lycka till med skolan. Det sista han sa var "Tro på dig själv! Jag tror på dig". Och nu tycker jag om honom ännu mer.
För oss utan koll på stylingprodukter osv
Denna frisyr: fuck locktänger och curling creme-blaha. Fläta blött hår, föna ej, sov. Vakna samt ge fan i hårborsten. Ta-dah!
Så mycket bättre-mys med Helena
Åh, detta har jag också glömt publicera! Jag och Helena hade en myspyslördag för två veckor sen. Vi gick genom hela Gamla stan, lagade mat och kollade på Så mycket bättre. Det roligaste är att man från min lägenhet ser in i lägenheterna på andra sidan vägen. I en upplyst lägenhet satt ett gäng medelålders personer och diggade i takt till Ledins version osv! Man kunde se hur allt dog när Eva Dahlgren gjorde sin version. De ville ju ha fart! Takter att digga till! Lite action! Så allt startade igen när det var Lena Phs tur. Joråsåatteh.
"... Såna får man aldrig igen"
Stadsmissionens reklamfilmer inför julen är något av det smärtsammaste jag sett. De är så sköra, varma och becksvart tragiska samtidigt. Hemlösa berättar julminnen och det gör ont. Som denna nedan. En hemlös man berättar om sina barndoms jular, hur magiska de var och hur han knappt kunde sova på flera nätter för att han var så exalterad. Och hur han avslutar med "... såna får man aldrig igen". Det gör ont i mig. Sen jag flyttade till Stockholm har detta problem blivit tydligare än någonsin. Människor sover i presenningsliknande fodral, folk sitter tysta och håller stelt upp en mössa och hoppas att den ska fyllas med något skramlande av värde. Jag önskar att jag kunde göra mer. Och ibland blir jag så rädd för att ge dem pengar, jag vill inte att de ska ta min skrynkliga tjugolapp och köpa något som förstör deras liv ännu mer. Jag har kollat upp att bli volontär men det finns en 23årsgräns hos de seriösa organisationerna. Så tills jag kommit på något bättre sätt, skänker jag i alla fall pengar till Stadsmissionen.
Om ni sms:ar HEM till 72-900 bidrar ni med 50 kronor till Stadsmissionen. Pengarna går bland annat till detta: "Vid jul håller vi dörren öppen för den som är ensam och bidrar till att människor får kraft att bygga upp sina liv på nytt." Femtio kronor kan alla avvara. Det är mindre än en fika på Waynes, det är mindre än en Big Mac-meny, det är mindre än ett glas vin ute. Men det är mycket för någon annan. Fina jular borde inte bara få vara ett minne. Fina jular borde få upplevas igen.
Skeppsbaren i Gamla stan
Nu insåg jag att vi inte alls väntade till kvällen för att fira. Hey, det här var trettio minuter efter avslutad tenta! På Skeppsbaren i Gamla stan, halv fyra på eftermiddagen. Det bästa med att ha tenta är att den går över.
Vinkväll hos Jonna
En sån där "jag har lots of vin, kom!"-kväll hos Jonna. Och förutom mängder med vin: brownies, glass och dans på vardagsrumsgolvet till Den svenska björnstammen. En måndag. FÖR ATT VI HADE GJORT TENTAN OCH KUNDE ROA OSS! Den här veckan är faktiskt ganska galen. På ett mycket skönt sätt. För första gången är vi MELLAN två kurser. Vi genomförde tentan på måndageftermiddagen och är helt lediga till... Nästa tisdag. Åtta dagars frihet! En jävla semester, helt enkelt!
Traditionellt fredagsmys
Förra fredagen var jag helt slutkörd. Eftersom jag gör tusen saker under alla vardagar är jag alltid helt död när fredagskvällen kommer. Då när alla andra bara ÅH NU SKA VI GÖRA TUSEN ROLIGA SAKER har jag redan gjort dessa på typ onsdagskvällen. Förra veckan var kaos med tentaplugg, Jamies konsert, Rolinskis spelning, Skugge-event, goodiebags, föreläsningar... Puuuh. Så fredagen innebar tacos, Idol och fredagsmys on my own. Ganska bäst, faktiskt.
Jamie Meyer på Underbara bar - bilder
Jamie Meyer på Underbara bar
I torsdags var jag och Amanda på Underbara bar här på Söder. Det kändes så konstigt att kunna GÅ till Jamies spelning, och inte behöva åka bil, tåg och därpå spårvagn för att få se honom. Två timmar innan spelningen var vi där, drack lite vin och satt i sofforna och pratade. Då kom Micke, keyboardkillen, dit och bara MEN HEJ och kramades. Woop! Älskar när resten av bandet känner igen en. Sen kom också gitarr-Magnus så jag stod och pratade med både. De bara:
Sen kom Jamie. Älskade, fina Jamie såg mig direkt och kom fram och kramades och drog upp mig ur soffan. Och ÄLSKADE mina skor! Haha! Jag älskar dem med och han bara "sjukt snygga! de liknar mina!". Så har han typ exakt likadana på sig - fast utan tio centimeters klack, haha. Så vi pratade en stund och sen försvann de med sina instrument. Spelningen var amazing, publiken var med och Jamie än mer fantastisk än vanligt. Och när han spelade Psycho, där sista linen är "... Does that mean I'm psycho too?" lutade han sig fram mot mig, log och riktade mikrofonen uppfordrande mot mig. Så, well, jag fick sjunga den där linen! Mihi. Och efteråt kom Jamie ner och kramade mig, blöt av svett men strålande glad. Vi stod och pratade en fin, lång stund och sen släpades han iväg av tusen andra som också ville prata. Amanda stack hem efter spelningen eftersom hon hade skola tidigt dagen efter, så jag hängde med bandet ett tag. Senare hittade jag Jamie i en soffa med lite folk så innan jag sa hej då, på grund av att även jag hade skola dagen efter, satt jag med honom där och hade kul. Han bara:
- Blev det några bra bilder?
Haha. Det är sjukt egentligen. Jag tycker att Jamie ser sinnessjukt bra ut och just därför är det så intressant när denna till det yttre perfekta människa är helt nojig över att bli ful på bild. Eftersom han är missnöjd med någon typ av åldersförändringar i sitt anlete? Men det sätter perspektiv, även om jag vet att i princip INGEN är helnöjd med sina looks. Kvällen var vacker, jag sa hej då till Jamie i soffan senare och promenerade hem. Jag saknade honom redan när jag hämtat ut min jacka i garderoben.
- Men är du här? Har du åkt från Göteborg för detta?!
- Jag är inte från Göteborg?
- Men du var ju på spelningarna där?
- Haha, men då fick jag åka typ tjugo mil från Skåne.
- MEN GUD! Du är en pärla!
- Det var så värt ju!
- ... MEN VÄNTA, HAR DU ÅKT HIT FRÅN SKÅNE NU?
- HAHA! Nej, jag bor här!
Sen kom Jamie. Älskade, fina Jamie såg mig direkt och kom fram och kramades och drog upp mig ur soffan. Och ÄLSKADE mina skor! Haha! Jag älskar dem med och han bara "sjukt snygga! de liknar mina!". Så har han typ exakt likadana på sig - fast utan tio centimeters klack, haha. Så vi pratade en stund och sen försvann de med sina instrument. Spelningen var amazing, publiken var med och Jamie än mer fantastisk än vanligt. Och när han spelade Psycho, där sista linen är "... Does that mean I'm psycho too?" lutade han sig fram mot mig, log och riktade mikrofonen uppfordrande mot mig. Så, well, jag fick sjunga den där linen! Mihi. Och efteråt kom Jamie ner och kramade mig, blöt av svett men strålande glad. Vi stod och pratade en fin, lång stund och sen släpades han iväg av tusen andra som också ville prata. Amanda stack hem efter spelningen eftersom hon hade skola tidigt dagen efter, så jag hängde med bandet ett tag. Senare hittade jag Jamie i en soffa med lite folk så innan jag sa hej då, på grund av att även jag hade skola dagen efter, satt jag med honom där och hade kul. Han bara:
- Blev det några bra bilder?
- Mina bilder blir alltid bra!
- Haha, inte de från Så ska det låta! Jag var så illa tvungen att ta bort taggarna!
- Men de var jättefina? Ja?
- Neej, man ser en början till FLINT! (så pekade han förskrämt upp i pannan, där han inte alls har någon flint)
- Hahaha, Jamie, du har ingen flint!
- Joo. Och så den här! (pekar förfasat på sin haka)
- Öööh. Jag tror inte att du behöver oroa dig för bilderna, haha.
Haha. Det är sjukt egentligen. Jag tycker att Jamie ser sinnessjukt bra ut och just därför är det så intressant när denna till det yttre perfekta människa är helt nojig över att bli ful på bild. Eftersom han är missnöjd med någon typ av åldersförändringar i sitt anlete? Men det sätter perspektiv, även om jag vet att i princip INGEN är helnöjd med sina looks. Kvällen var vacker, jag sa hej då till Jamie i soffan senare och promenerade hem. Jag saknade honom redan när jag hämtat ut min jacka i garderoben.
Rubrik känns i detta fall ytterst överflödigt
Nu ska vi se här. Jag har alltså några dagars bloggande att ta igen. Bland annat Jamie Meyers spelning, häng med Marcus Birro, vinkväll hos Jonna, träffat Martin Rolinski igen, bilder från julskyltning i Stockholm och tusen andra roliga saker!
Det här till exempel. Det, mina damer och herrar, är en rolig sak.
Café Opera och bearnaisesås
Jag kom nyss hem från min Café Opera-debut, sönderdansad och med ett akut sug efter... Bearnaisesås. Jadå. Var tvungen att sno ihop lite kroketter med för HUR tragiskt vore det inte att sitta och smaska i sig enbart Blå band-sås? Näe, så kan man ju inte ha det! Så nu ska jag se lite film och sova. Imorgon är planerna att handla julklappar, besöka blodbussen, träffa Lena, få skogsbilderna och sen på ännu en Martin Rolinski-spelning! Och däremellan: hinna blogga ikapp och planera resten av helgen. Fint ska det vara!
Nu ska vi till Café Opera!
Mina idioter
Förresten: läs en lång intervju med mina favoritpunkrockare! Seriöst, när jag saknar Skåne är det, förutom min familj och nära vänner, just det här bandet jag saknar mest. Tryck HÄR för intervjun!
Om ni någon gång tror att ni ska vinna över mig i Wordfeud - ha!
Ta-dah! Jag har monterat ihop all Fredriks Wordfeud-tid ur ett avsnitt av Breaking News. Äeh, alltså all min airtime! När jag är på telefon, när de nämner mitt namn, när Fredrik knattrar på sin iPad. Och ja. Jag är egocentrerad ibland. Och det har man sin fulla rätt till! Så, se och njut!
Martin Rolinski
Förra veckan var jag på besök på Stureplan. Närmare bestämt Obaren på Sturehof med en massa VIP-människor. Det var en sluten tillställning och jag vann min biljett från Martins skivbolag. Det roligaste var att detta var dagen efter Linda Skugge-eventet där jag träffade Pontus de Wolfe - och så var han här med! Både han och hans flickvän Elsa Billgren (ja, den Elsa!) var där. Man fick gratisöl, sponsgrejer och se på Martin. Well. Det var typ allt. Kvällens viktigaste var dock att stå på listan på en VIP-tillställning på Stureplan. Vilken tillställning det var är inte lika väsentligt, känner jag!
Nyckeln till frihet
DET ÄR ÖVER NUUUUU, NANANA! Ni vet hur den går. Damn it, tentan är över och jag är ledig till nästa tisdag! Bästa semestern någonsin. Jag har chokladcookies, jag har världens fräschaste lägenhet och jag har peace of mind. Idag har jag fått i ordning på allt som jag inte haft tid för innan tentan. Jag har tvättat tusen klädesplagg, diskat upp mitt tenta-uppladdnings-berg och städat varenda liten yta. Och nu: handlat och sen ska jag laga paj för infrysning. Senare ikväll ska jag till ett hotell på Vasagatan för ett Marcus Birro-event. Så nej, ingenting har förändrats. Jag gör fortfarande tusen grejer per dag. Så jobbar jag, så att eh.
Tentadags
Två timmar till tenta, en timme till klasspepp i skolan, fem timmar till frihet. Herregud vad jag ska roa mig så fort jag kommit ut från klassrummet! Så här sitter jag med lockigt hår, en tvivelaktig andra frukost bestående av nötcreme och Dumle och sex tjocka böcker. Håll tummarna för mig idag!
It's time to learn what courage is all about
Äeh. Ni får en till. Fina Jamie. Fina, fina Jamie.
Jamie Meyer - There's only Plan A
But then again, I'm just one man
Tills jag hinner blogga om Jamie, njut av mina filmskills! Jag älskar min nya kamera. Och jag älskar Jamie.
Jamie Meyer - All of us
Tenta och uppgivenheten
Jag har tenta på måndag. Av alla djävulens påfund så är denna dessutom muntlig. Man får en fråga. En fråga. Inför nästan tjugo personer ska man då på någon jävla vänster svara alldeles utmärkt. Inte för långt, inte för otillräckligt. Äeh, jag är inte på bra humör just nu. Vill mest gråta en skvätt och hålla om mina kalla ben i någon tragisk fosterställning. Jag läser och läser och läser. Jag kommer att få en fråga, eventuellt två. Jag måste alltså försöka lära mig allting för att sen få ett stickprov. Jag gillar inte alls det här. Jag överkonsumerar Pringles, jag deppar, jag stirrar trycksvärtan i ansiktet (nåväl, i de andrahandsköpta sidorna åtminstone). Nä, jag får sluta ta det här på så stort allvar. Det är inte hela världen ifall jag inte läst varenda millidel av sidorna. Det är dock sjukt att vi redan har vår tredje tenta på måndag. Tredje! Goddamn, det är verkligen full fart på denna kurs. Men de andra tentorna har gått bra, så då ska väl inte en liten muntlig fråga förstöra allt?
NÄ, LIVET, NU TAR VI OSS SAMMAN! Hej och hå. Tacos och Så mycket bättre och så löser det sig. Kanske kan läsa någon sida i pauserna och bli mer pepp? Ja? Bra? Hej då.
NÄ, LIVET, NU TAR VI OSS SAMMAN! Hej och hå. Tacos och Så mycket bättre och så löser det sig. Kanske kan läsa någon sida i pauserna och bli mer pepp? Ja? Bra? Hej då.
Herrejävlar
Dagens outfit
Väntar på tunnelbanan och är galet mycket i tid idag! Så tänkte slänga in den här, i väntan på inlägg om Rolinski-eventet och Jamies spelning. Såhär ser jag ut just nu!
Godnatt, världen
Uppkrupen i min säng. De trötta jeansen slåss med förra veckans Södermalmsnytt och en matlåda på golvet som just nu är mitt. Svarta ögon och ensamheten. Lämnade allt glitter och varenda upphettad strålkastare som släpats fram. Jag saknar honom redan. Men denna tjej ska gå i skolan imorgon, helst gå upp redan om fem timmar. Men jag sover nog ändå inte nu. Det blir någon film jag redan sett och ett för sent uppvaknade med kajalsmet runt ögonen imorgon. Det kan bli så. Godnatt världen.
Och jag ser människor omkring mig, ser dem jobba dygnet runt, för att slippa känna efter hur de egentligen mår.
Och jag ser människor omkring mig, ser dem jobba dygnet runt, för att slippa känna efter hur de egentligen mår.
Jamie fucking Meyer
Har vin. Har kul. Har den här mannen vid min sida. Det är ganska bäst, just nu och just här. Tack världen.
Jag står på listan på Sturehof
Nåväl, ikväll i alla fall. Gratis öl, smaksparat antal människor och snart en så kallad exklusiv spelning. Fint ska det vara. Dock att den här typen av spelningar inte riktigt är min grej. Jag älskar att stå och dansa, hoppa och make up min egen koreografi framför något punkrockband. Inte sitta vid några välplacerade kuddar och tända ljus och applådera artigt. Men goddamn, spelningen har inte börjat än så jag ska inte döma på förväg! Men här är i alla fall en bild på min öl. Och ett ljus. Håll till godo!
Nämnde jag att jag älskar dem?
Schulman Show - en gång till
Och jag inser alldeles nu att jag inte bloggat om mitt andra besök på Schulman Show än. Det var fantastiskt. Håll i er, men jag befann mig i samma rum som dessa människor: Alex Schulman. Calle Schulman. Markus Larsson. Zandra Lundberg. Malin Collin. Och så var visst en liten shortsklädd, skäggig Idol-herre där och claimade att han var den kända gästen. Ha! säger jag. Ha! Alexander Bard intresserade mig noll i jämförelse med vilka han satt bredvid. Jag var döende av sprängfylld lycka på grund av nöjesjournalist-överdos. Och för hur fina de är mot mig.
Den här gången fick jag vara med före, i sminket och sitta i studion medan de testade kamerainställningar. Den översta av bilderna som följer nedan har Alex tagit och mms:at till mig. Det var snudd på lika awesome att få bildmeddelanden av honom som att få sitta i hans tron. Och så träffade jag Markus! Han försökte hälsa med ett handslag... Fuck det, jag kramade honom. Höhö. Man är ju inte dum! Och så presenterade Alex mig för Bard. Åh, var så stolt att få stå där i sminket och vara en liten del. Även om jag inte gör någon nytta rent tekniskt eller innehållsmässigt, så sprider jag kanske lite glädje med min entusiasm och glädje för produktionen. Kanske!
Alex, Markus och Zandra befann sig i studion och jag i kontrollrummet med Calle. Och precis när programmet nästan var slut kom Malin Collin in i kontrollrummet! Hon såg inte mig och jag ville inte störa mitt i inspelningen. Så direkt när det var slut smet hon in i studion till Zandra. Jag gav mig fan på att jag skulle hälsa i alla fall. Zandra såg mig först och sa hej och kramades. Och när jag sa vad jag hette hörde Malin det, reagerade och vände sig om till mig och Zandra och bara MEN DET ÄR JU DU! Sen kramade hon mig massor! Happy tjej! Sen smet hon iväg för att frottera sig med Bard. Okej, kanske inte frottera sig pga hon jobbar ju med det där. Men jag fick ingen tid alls med henne. Däremot hade Zandra tid, så vi stod kvar och pratade till och med efter att Alex gått! Hör och häpna, jag följde inte med honom! Jag stannade hos Zandra! Så himla fin och öppen tjej, två sekunder efter att vi träffats börjar hon visa bilder i sin telefon och säga "ja, jag blev ju hemlös i söndags för jag och min pojkvän gjorde slut" osv. Jag har aldrig blivit så tagen av någons öppenhet och blottade sårbarhet på det sättet förut. Hon är fantastisk.
Så Zandra följde mig ut sen, kramade mig igen och pratade om vad hon skulle jobba med under kvällen. Så mycket bättre-research. Jag tyckte det lät asroligt. Så lämnade jag Schibsted igen och gick ut i den vintermörka Stockholmseftermiddagen igen. Mot en fikadejt med Rasmus och Patrik på Kulturhuset. Men det är en annan story.
Och åter: tack Alex Schulman. Tack för att du tycker om mig och tack för att jag får vara med. Jag uppskattar det mer än något litet blogginlägg kan beskriva. Tack.
Den här gången fick jag vara med före, i sminket och sitta i studion medan de testade kamerainställningar. Den översta av bilderna som följer nedan har Alex tagit och mms:at till mig. Det var snudd på lika awesome att få bildmeddelanden av honom som att få sitta i hans tron. Och så träffade jag Markus! Han försökte hälsa med ett handslag... Fuck det, jag kramade honom. Höhö. Man är ju inte dum! Och så presenterade Alex mig för Bard. Åh, var så stolt att få stå där i sminket och vara en liten del. Även om jag inte gör någon nytta rent tekniskt eller innehållsmässigt, så sprider jag kanske lite glädje med min entusiasm och glädje för produktionen. Kanske!
Alex, Markus och Zandra befann sig i studion och jag i kontrollrummet med Calle. Och precis när programmet nästan var slut kom Malin Collin in i kontrollrummet! Hon såg inte mig och jag ville inte störa mitt i inspelningen. Så direkt när det var slut smet hon in i studion till Zandra. Jag gav mig fan på att jag skulle hälsa i alla fall. Zandra såg mig först och sa hej och kramades. Och när jag sa vad jag hette hörde Malin det, reagerade och vände sig om till mig och Zandra och bara MEN DET ÄR JU DU! Sen kramade hon mig massor! Happy tjej! Sen smet hon iväg för att frottera sig med Bard. Okej, kanske inte frottera sig pga hon jobbar ju med det där. Men jag fick ingen tid alls med henne. Däremot hade Zandra tid, så vi stod kvar och pratade till och med efter att Alex gått! Hör och häpna, jag följde inte med honom! Jag stannade hos Zandra! Så himla fin och öppen tjej, två sekunder efter att vi träffats börjar hon visa bilder i sin telefon och säga "ja, jag blev ju hemlös i söndags för jag och min pojkvän gjorde slut" osv. Jag har aldrig blivit så tagen av någons öppenhet och blottade sårbarhet på det sättet förut. Hon är fantastisk.
Så Zandra följde mig ut sen, kramade mig igen och pratade om vad hon skulle jobba med under kvällen. Så mycket bättre-research. Jag tyckte det lät asroligt. Så lämnade jag Schibsted igen och gick ut i den vintermörka Stockholmseftermiddagen igen. Mot en fikadejt med Rasmus och Patrik på Kulturhuset. Men det är en annan story.
Och åter: tack Alex Schulman. Tack för att du tycker om mig och tack för att jag får vara med. Jag uppskattar det mer än något litet blogginlägg kan beskriva. Tack.
Spontanbio och Tylösand-Nemo
Sådär, en snabbvisit hemma efter en sjukt spontan och rolig eftermiddag. När jag och fem av mina fina klasskamrater skulle ta tunnelbanan och alla skulle till sitt, får Jonna för sig att "fan, vi kan ju dra och se Breaking dawn!". Breaking Dawn skulle då starta om femton minuter - och vi var typ tjugo minuter ifrån biosalongen. Vi hann. Och förutom att bryta ihop av skratt på grund av att det borrades utanför biosalongen, och ljudet från apparaten uppenbarade sig vid väldigt olägliga tillfällen i filmen, så träffade jag också Nemo! Yes, Tylösand-Nemo! Min favorit-Nemo! Inte för att jag känner så många andra Nemo-sar, men han vore ändå min favorit. Han stod i godiskön bredvid och jag tänkte att "vad fan, jag måste säga hej!". Så det gjorde jag - OCH HAN KÄNDE IGEN MIG! Party!
Okej, visst, nu kan ni komma med att "han är ju typ inte känd" och "careface på dokusåpa-kändisar" osv. Men jag bryr mig inte om ifall han är känd eller inte, det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att han är någon jag gillar - och att han gillar tillbaka. Att han ler och säger hej är fint för mig. Så vi kramades, pratade lite om filmen och allt annat och sånt. Mycket trevlig ung man, det där! Dock att jag och Amanda kollade på Kungarna av Tylösand igår - vilket gör att jag fortfarande har hans sexuella eskapader där tydliga i närminnet. Host, harkel. På ett sätt är det lite konstigt att jag sett någon jag aldrig träffat (träffade ju honom en gång på Nittileaks i våras, men det räknas ej) ha sex på tv. Man bara JAG VET HUR DU SER UT NÄR DU HMM-HMM-HMM, men samtidigt så vet jag inte hur han ser ut när han typ... Äter? Åh, snurriga värld. Det var kul att träffa honom i alla fall!
OCH! Det var sjukt roligt att vara på bio med världens finaste journalister. Fem tjejer och en kille. Och så ett par popcornbägare på det. Nu ska jag fixa middag, för har bara ätit ett äpple och bio-onyttigheter sen i morse. Därefter blir det Martin Rolinski-party på Stureplan! Woop woop!
Okej, visst, nu kan ni komma med att "han är ju typ inte känd" och "careface på dokusåpa-kändisar" osv. Men jag bryr mig inte om ifall han är känd eller inte, det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att han är någon jag gillar - och att han gillar tillbaka. Att han ler och säger hej är fint för mig. Så vi kramades, pratade lite om filmen och allt annat och sånt. Mycket trevlig ung man, det där! Dock att jag och Amanda kollade på Kungarna av Tylösand igår - vilket gör att jag fortfarande har hans sexuella eskapader där tydliga i närminnet. Host, harkel. På ett sätt är det lite konstigt att jag sett någon jag aldrig träffat (träffade ju honom en gång på Nittileaks i våras, men det räknas ej) ha sex på tv. Man bara JAG VET HUR DU SER UT NÄR DU HMM-HMM-HMM, men samtidigt så vet jag inte hur han ser ut när han typ... Äter? Åh, snurriga värld. Det var kul att träffa honom i alla fall!
OCH! Det var sjukt roligt att vara på bio med världens finaste journalister. Fem tjejer och en kille. Och så ett par popcornbägare på det. Nu ska jag fixa middag, för har bara ätit ett äpple och bio-onyttigheter sen i morse. Därefter blir det Martin Rolinski-party på Stureplan! Woop woop!
Goodiebag från eventet
Magasin: Damernas Värld - Mode
Magasin: Situation Sthlm
Bok: Pontus de Wolfe & Salem al Fakir - Vad är musik?
Bok: Christoffer Carlsson - Vincent Franke
CD: Freddie Wadling - With a license to kill
Bilder från Linda Skugge-eventet
Linda Skugge-event
Och medan vi fikar får Amanda en snilleblixt. Hon ska på ett Linda Skugge-event - och vill ta med mig. Så helt plötsligt har jag fem minuter på mig att ta mig hem, byta om och sen hoppa på tunnelbanan? Detta innebär att jag, på min absolut första mingelbild, är osminkad och rufsig. Förstå hur blek jag är utan foundation? Det var dresscode VITT och det hjälpte inte direkt upp min naturliga hudfärg. Och alla dekorationer var vita, till och med granen! Supersnyggt, men jag ser ut som ett leende lik bredvid det där julträdet? Näe, nu ska jag inhandla ett livstidslager av L'Oreals mineralfoundation och därmed basta!
Men själva eventet var ganska kul. Det var fest för Sverigereleasen av Kate Bushs nya skiva. Pontus de Wolfe var där och det var i princip det jag tyckte var roligt. Jag satt bredvid honom och hans bror när vi lyssnade på Eric Gadds Kate Bush-tolkning och sippade vin ute i mingelhallen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle närma mig honom, för på något sätt ville jag knyta an till den lilla, lilla kontakt vi haft. Det vill säga, att han har bloggat om mig (se här). Men samtidigt vill man inte vara en uppmärksamhetsbitch som bara HALLÅ, KÄNNER DU INTE IGEN MIG? Men jag tog mod till mig, gick fram och sa:
- Hej Pontus! Jag vet inte om du...
- Hej! Jo, jag vet vem du är! Jag har ju bloggat om dig!
Haha. Människor med bra minne har en särskild plats i mitt hjärta. Han var supertrevlig i alla fall, så vi stod och pratade en liten stund i våra vita outfits. Sen när vi skulle gå fick alla goodiebags - innehållande Pontus bok. Jag älskar goodiebags! Ni ska få se vad som var i denna mer sen. Dock ingen mat. Besvikelsen!
Bilderna är lånade från Skugge & Cos blogg.
Haha. Människor med bra minne har en särskild plats i mitt hjärta. Han var supertrevlig i alla fall, så vi stod och pratade en liten stund i våra vita outfits. Sen när vi skulle gå fick alla goodiebags - innehållande Pontus bok. Jag älskar goodiebags! Ni ska få se vad som var i denna mer sen. Dock ingen mat. Besvikelsen!
Bilderna är lånade från Skugge & Cos blogg.
Förresten - jag råkade visst vinna en tävling till
Happiness med tävlingar! Jag vann den här tävlingen igår, så ikväll ska jag bege mig till Sturehof och hänga. Dock att ALLA verkar vara bokade ikväll. Så kära bloggläsare, om någon av er är up for att följa med - shout! Det enda ni måste kunna är att vara på plats på Stureplan klockan åtta ikväll. Kommentera nedan så hör jag av mig!
Jag vann fika på Waynes
Igår, efter en långpromenad i timmar genom Söder, Gamla stan, Östermalm osv och några timmars tentaplugg på det, träffade jag Amanda. Vi gick till Waynes och åt en middag som skulle få Anna Skipper att klösa oss i ögonen; tårta och latte. Jag kom på att jag hade vunnit någon Waynes-tävling för typ ett år sedan, så frågade vänligt om det fanns några pengar på det kortet. Det fanns åttio spänn! Mycket pengar, kan tyckas, men så jobbar inte Waynes. Där innebär det en mellan chai och en minibit cheesecake. Men äh, det var gott i alla fall. Och jag gillar ju att vinna tävlingar!
Finn ett fel. Eller kanske ett rätt.
Det finns skog i Stockholm (obs, sensationellt avslöjande!)
Förra veckan var jag ute med Lena i skogen. Vi lekte fotosession. Uppmärksamhetssuckern i mig älskade att någon ägnade hela sitt kamerafokus åt bara mig. Åhja. Dock har jag inga bilder än, så dessa snodde jag från Lenas blogg så länge!
Det är så mycket mer än sheer dumb luck
Jag har alltid haft en förkärlek till att bli sedd. Jag har provocerat, jag har burit uppseendeväckande inköp och jag har gjort saker bara för att de inte "är förväntade" av mig. Jag har definitivt inte varit typen som velat smälta in, dansa efter någon annans lilla pipa eller anpassa mig efter någon annans smak. Och jag har alltid velat bli uppmärksammad. På olika sätt har jag suktat efter någon typ av bekräftelse. Kanske inte ett godkännande av mig som person, men en bekräftelse på att ha blivit sedd. Speciellt om det är av någon som jag själv beundrar. Kanske är det därför jag på så många sätt nästlat mig in hos olika kändisar. För att jag vill bli sedd.
Jag är fantastiskt duktig på det där. Att nästa mig in. Fast nej, inte nästla. Det låter som något dåligt, som att jag smyger mig in genom någon trasig fasadspricka och lurpassar efter tillfälle. Så är det inte riktigt. Snarare är jag duktig på att skapa en positiv kontakt och väcka någon typ av intresse för mig hos personen. Jag vet inte riktigt hur det går till. Folk påstår att jag "har sån himla tur hela tiden". Och ja, jag har tur. Men det är jag själv som i princip skapar turen. Att få gå på dejt med Alexander Schöld, min största tonårsidol, är självklart tur. Men det beror också på att jag i sju år funnits i hans medvetande. En liten, liten del av hans medvetande kanske, men ändå där. Att få en biljett av Jamie Meyer för att se honom i Så ska det låta - självklart tur, men också att han vet att jag genuint bryr mig om honom. Att jag åkt till Göteborg vid upprepade tillfällen för att få spendera ett par minuter framför hans scenkant. Att få vara med i Melodifestivaljuryn - tur, men också ett glödande, sprakande intresse och engagemang. Erbjudandena kommer inte bara rinnande i en turflod utanför min dörr, där det bara är att plocka upp ett kuvert och bara "Nämen, idag ska jag visst gå på inspelning av Schulman Show! Där ser man!". Det är att jag vågar visa att jag tycker om och uppskattar vilka de är och vad de gör.
Jag visar uppskattning, intresse och genuint engagemang i saker. Jag döljer inte om jag brinner för ett band, en person eller en fråga. Jag bloggar om det, jag mailar, jag sprider. Ett exempel: Alex Schulman. Det tog månader innan Alex Schulman ens ville svara på något jag skrev på Twitter. Jag försökte, om och om igen, få lite lättsam kontakt med honom. Gav upp, försökte igen, såg nedstämt på hur han ignorerade mina twitterinlägg. Jag började därför skriva OM honom, istället för TILL honom. Eftersom han inte uppmärksammade mig när jag skrev till honom tyckte inte jag att det var någon mening att försöka mer. Eftersom det då inte var meningen att han skulle se vad jag skrev kunde jag vara öppen med min beundran och mitt engagemang, utan att det verkade som något fjäskande straight to him. Jag var ärlig. Upprepat ärlig. Och Fredrik Wikingsson såg det och vidarebefordrade till Alex. Och då såg Alex att jag genuint tyckte om honom, att jag skrev massor OM honom utan minsta tanke på att han någonsin skulle se det. Och han såg mig.
Att helt plötsligt börja skrika "jag älskar diiig!" eller gilla tusen bilder på Facebook tror inte jag funkar. Jag tror att om man visar att engagemanget faktiskt bygger på något, då kan artisten/kändisen/osv se dig. Visst att du kanske upptäcker artisten när den är mitt uppe i ett flow, men att försöka synas då är svårt. Och det verkar inte lika äkta. Men att stå fast vid någon även när den inte ligger etta på topplistan längre eller har tusen bokade spelningar visar att det inte är det som är viktigt för dig. Det visar att ditt intresse är genuint och äkta och att du inte vänder kappen efter vinden. Jag vänder aldrig på min kappa för någon annans vind. Mina största favoriter (Alex Schulman, Filip & Fredrik, Alexander Schöld, Jamie Meyer, Malin Collin, Future Idiots osv) vet alla vem jag är och tycker uppriktigt om mig. Självklart har jag haft tur och självklart är det kanske inte Lady Gaga-size på deras kändisskap, men jag vet att det beror på att de vet att jag brinner för dem. Att jag bryr mig om på riktigt och att mitt intresse för vad de gör är äkta.
Som en av mina idoler en gång skrev till mig: "Du är speciell för mig. Du är lik mig, om man tänker på idoler jag haft när jag var yngre. Jag vek aldrig från den jag tyckte om och gillade den i typ två månader, för att sen tycka att han var en tönt. Utan jag höll mig fast vid Michael Schumacher även när han inte vann Formel 1-lopp längre. Och så känns det som att du varit mot mig."
Jag är fantastiskt duktig på det där. Att nästa mig in. Fast nej, inte nästla. Det låter som något dåligt, som att jag smyger mig in genom någon trasig fasadspricka och lurpassar efter tillfälle. Så är det inte riktigt. Snarare är jag duktig på att skapa en positiv kontakt och väcka någon typ av intresse för mig hos personen. Jag vet inte riktigt hur det går till. Folk påstår att jag "har sån himla tur hela tiden". Och ja, jag har tur. Men det är jag själv som i princip skapar turen. Att få gå på dejt med Alexander Schöld, min största tonårsidol, är självklart tur. Men det beror också på att jag i sju år funnits i hans medvetande. En liten, liten del av hans medvetande kanske, men ändå där. Att få en biljett av Jamie Meyer för att se honom i Så ska det låta - självklart tur, men också att han vet att jag genuint bryr mig om honom. Att jag åkt till Göteborg vid upprepade tillfällen för att få spendera ett par minuter framför hans scenkant. Att få vara med i Melodifestivaljuryn - tur, men också ett glödande, sprakande intresse och engagemang. Erbjudandena kommer inte bara rinnande i en turflod utanför min dörr, där det bara är att plocka upp ett kuvert och bara "Nämen, idag ska jag visst gå på inspelning av Schulman Show! Där ser man!". Det är att jag vågar visa att jag tycker om och uppskattar vilka de är och vad de gör.
Jag visar uppskattning, intresse och genuint engagemang i saker. Jag döljer inte om jag brinner för ett band, en person eller en fråga. Jag bloggar om det, jag mailar, jag sprider. Ett exempel: Alex Schulman. Det tog månader innan Alex Schulman ens ville svara på något jag skrev på Twitter. Jag försökte, om och om igen, få lite lättsam kontakt med honom. Gav upp, försökte igen, såg nedstämt på hur han ignorerade mina twitterinlägg. Jag började därför skriva OM honom, istället för TILL honom. Eftersom han inte uppmärksammade mig när jag skrev till honom tyckte inte jag att det var någon mening att försöka mer. Eftersom det då inte var meningen att han skulle se vad jag skrev kunde jag vara öppen med min beundran och mitt engagemang, utan att det verkade som något fjäskande straight to him. Jag var ärlig. Upprepat ärlig. Och Fredrik Wikingsson såg det och vidarebefordrade till Alex. Och då såg Alex att jag genuint tyckte om honom, att jag skrev massor OM honom utan minsta tanke på att han någonsin skulle se det. Och han såg mig.
Att helt plötsligt börja skrika "jag älskar diiig!" eller gilla tusen bilder på Facebook tror inte jag funkar. Jag tror att om man visar att engagemanget faktiskt bygger på något, då kan artisten/kändisen/osv se dig. Visst att du kanske upptäcker artisten när den är mitt uppe i ett flow, men att försöka synas då är svårt. Och det verkar inte lika äkta. Men att stå fast vid någon även när den inte ligger etta på topplistan längre eller har tusen bokade spelningar visar att det inte är det som är viktigt för dig. Det visar att ditt intresse är genuint och äkta och att du inte vänder kappen efter vinden. Jag vänder aldrig på min kappa för någon annans vind. Mina största favoriter (Alex Schulman, Filip & Fredrik, Alexander Schöld, Jamie Meyer, Malin Collin, Future Idiots osv) vet alla vem jag är och tycker uppriktigt om mig. Självklart har jag haft tur och självklart är det kanske inte Lady Gaga-size på deras kändisskap, men jag vet att det beror på att de vet att jag brinner för dem. Att jag bryr mig om på riktigt och att mitt intresse för vad de gör är äkta.
Ett annat exempel är Future Idiots. Det är självklart sinnessjuk tur att mitt favoritband råkar bo ett par mil från mitt hem i Skåne. Att förneka den turen vore idioti. Däremot trodde jag, när jag först såg dem på YouTube för ett och ett halvt år sen, inte ens att de var svenska. Jag började blogga om dem, skriva om dem på Facebook och publicera min genuina fascination redan innan jag visste vilka bandet var. Jag brydde mig inte om ifall de var svenska eller utländska, kända eller okända; jag tyckte om dem oavsett. Och utan mitt engagemang, att jag gick på deras spelningar innan jag kände dem eller min vilja att få kontakt hade jag aldrig fått vara en sån del som jag är idag. Jag känner dem, jag går på deras fester och jag får så mycket tillbaka. Ett "Hej Linda!" från scenen, materiellt bandstuff och tusen kilo uppskattning - jag älskar allt. Och jag hade aldrig fått det endast genom dumb luck.
Jag är inte besatt av kändisar och jag stalkar ingen. Oavsett vad folk vill tro om mitt engagemang för kändisar (eller som någon sa: kändisar som egentligen inte alls är kändisar) så är jag alltid ärlig. Det handlar inte om att jag tycker att någon är åhsåhimlasnygg eller att jag vill ligga med någon. Det handlar om att jag fascineras och är öppen med det. Och det funkar för mig. Alla behöver uppskattning - och när jag ger får jag. Jag är så öppet hänförd och redo att lämna bort en bit av mitt hjärta till någon som inspirerar mig. Och det skrämmer haters. Det får haters att gå igång, bomba, håna. Men haters kommer alltid att vara haters. Att veta att den jag fascineras av fascineras av mig tillbaka är värt det. Det är värt världen.
Jag är inte besatt av kändisar och jag stalkar ingen. Oavsett vad folk vill tro om mitt engagemang för kändisar (eller som någon sa: kändisar som egentligen inte alls är kändisar) så är jag alltid ärlig. Det handlar inte om att jag tycker att någon är åhsåhimlasnygg eller att jag vill ligga med någon. Det handlar om att jag fascineras och är öppen med det. Och det funkar för mig. Alla behöver uppskattning - och när jag ger får jag. Jag är så öppet hänförd och redo att lämna bort en bit av mitt hjärta till någon som inspirerar mig. Och det skrämmer haters. Det får haters att gå igång, bomba, håna. Men haters kommer alltid att vara haters. Att veta att den jag fascineras av fascineras av mig tillbaka är värt det. Det är värt världen.
Som en av mina idoler en gång skrev till mig: "Du är speciell för mig. Du är lik mig, om man tänker på idoler jag haft när jag var yngre. Jag vek aldrig från den jag tyckte om och gillade den i typ två månader, för att sen tycka att han var en tönt. Utan jag höll mig fast vid Michael Schumacher även när han inte vann Formel 1-lopp längre. Och så känns det som att du varit mot mig."
Som en solig sommardag
Jag vet inte hur det här ska skrivas. Det är alldeles för förvirrande och stort och konstigt och ändå alldeles enkelt. När jag var 13 råkade jag slå på Fame Factory på TV3. Jag hade inte tänkt kolla på det och var besviken för att det hade ersatt något program jag egentligen var ute efter. Precis innan jag skulle zappa bort det, dök det upp en kille. Han tittade knappt in i kameran och sa tyst något om Per Gessles gitarr. Jag la tillbaka fjärrkontrollen och fokuserade blicken. Han tyckte om Per Gessle. Jag avgudade Per Gessle. För sekunden var det den anekdoten som höll mig kvar. Minuten senare var det den tystlåtne killen som försiktigt tog ton. En gammal Tommy Nilsson-låt och någon stack in en hand i mitt inre, flyttade runt allt jag vetat och stoppade in den här rösten att bära med mig. Och som jag bar med mig den. I tre år fanns det ingen annan. Bara han. Och till viss del kommer han alltid att finnas i mig på det sättet. För så mycket som han, hans musik och hans deltagande i den där talangsåpan betytt för mig är oförklarligt. Mitt livs kärlek ur ett tonårscrush/musikalisk identitet-perspektiv. Jag kommer aldrig att bli så stormande förälskad i en artist igen.
Och i torsdags fikade jag med honom. St Eriksplan, dubbelparkering och ett par grönbruna ögon. 13-åringen i mig kunde inte förstå verkligheten i det. Och för första gången är 13-åringen överens med 20-åringen. Jag förstår inte.
Och i torsdags fikade jag med honom. St Eriksplan, dubbelparkering och ett par grönbruna ögon. 13-åringen i mig kunde inte förstå verkligheten i det. Och för första gången är 13-åringen överens med 20-åringen. Jag förstår inte.
Här kommer alla kändisarna (på en och samma gång)
Och till er som tycker att jag är "besatt av", "manisk med" eller "överdrivet intresserad" av kändisar - här får ni vatten på er kvarn! Bara ös på, låt det strila, ta en kanna till!
Nej, men på riktig så är jag inte ett dugg besatt av kändisar. Om ni inte noterat det tidigare så är jag ganska duktig på att knyta kontakter. En av mina bästa tillgångar rent egenskapsmässigt är att jag är duktig på att nästla mig in och få kontakt med människor jag vill ha kontakt med. Och detta har jag nytta av. Jag har fått så mycket hjälp, VIP och på olika sätt vägar att nå nya människor via kändisar. Alltså. Jag vill jobba med nöjesmedia en dag. Vad kan vara bättre än att de jag vill jobba med får en koppling till mig, gillar mig och ställer upp för mig så tidigt som möjligt? Att bara lyckas bli igenkänd och uppfattad som trevlig och social är en fantastisk bra tillgång. Om jag skulle behöva intervjua någon så har jag redan ett relativt bra kontaktnät. Och jag tänker att jag har en fördel senare ifall kändisen sett mig på sin signering eller liknande. För då vet den att jag är genuint intresserad av vad den gör annars också! Så, nej, jag är inte besatt av kändisar. Jag är smart och intresserad av att kommas ihåg, eftersom det bara kommer vara till godo för mig senare. Alla kontakter som kan hjälpa en framåt är värdefulla! Suck on that, haters!
Alla bilder är från en signeringseftermiddag på Åhléns City, Stockholm, för ett par veckor sen. Camilla Brinck, Sibel, Adam Tensta, Idol-Moa Lignell, Idol-Roshana, Eddie Razaz, Mathias Holmgren och Danny Saucedo.
Nej, men på riktig så är jag inte ett dugg besatt av kändisar. Om ni inte noterat det tidigare så är jag ganska duktig på att knyta kontakter. En av mina bästa tillgångar rent egenskapsmässigt är att jag är duktig på att nästla mig in och få kontakt med människor jag vill ha kontakt med. Och detta har jag nytta av. Jag har fått så mycket hjälp, VIP och på olika sätt vägar att nå nya människor via kändisar. Alltså. Jag vill jobba med nöjesmedia en dag. Vad kan vara bättre än att de jag vill jobba med får en koppling till mig, gillar mig och ställer upp för mig så tidigt som möjligt? Att bara lyckas bli igenkänd och uppfattad som trevlig och social är en fantastisk bra tillgång. Om jag skulle behöva intervjua någon så har jag redan ett relativt bra kontaktnät. Och jag tänker att jag har en fördel senare ifall kändisen sett mig på sin signering eller liknande. För då vet den att jag är genuint intresserad av vad den gör annars också! Så, nej, jag är inte besatt av kändisar. Jag är smart och intresserad av att kommas ihåg, eftersom det bara kommer vara till godo för mig senare. Alla kontakter som kan hjälpa en framåt är värdefulla! Suck on that, haters!
Alla bilder är från en signeringseftermiddag på Åhléns City, Stockholm, för ett par veckor sen. Camilla Brinck, Sibel, Adam Tensta, Idol-Moa Lignell, Idol-Roshana, Eddie Razaz, Mathias Holmgren och Danny Saucedo.
Studenttips!
Ytterligare en fantastisk rätt jag åstadkommit efter mottot billigt, nyttigt och snabbt: broccoli- och skinkpaj med pajskal med keso. Och man kan frysa in den i små bitar = perfekt för mig som ofta är stressad och behöver värma något fort. Recept nedan:
Till fyra personer (eller till mig, ett flertal gånger!)
Pajdeg:
Till fyra personer (eller till mig, ett flertal gånger!)
Pajdeg:
3,5 dl mjöl
50 g margarin
6-8 tsk vatten
4 msk keso
Innehåll:
400 g lätt kokt broccoli
8 skivor skinka
4 ägg
3 dl lättmjölk
1 krm salt
lite svartpeppar
ev lite riven ost
How to do it:
Koka broccolin. Blanda allt till pajdegen och tryck ut den till ett skal i pajform. Grädda fem minuter i 200 grader. Blanda under tiden ihop allt i innehållet utom broccoli och skinka. Ta ut pajskalet och lägg i broccoli och skinka. Häll sedan över ägg/mjölk-blandningen. Grädda i 20-25 minuter i 200 grader. Ta-dah!
Dagens outfits
Öh, förutom kläder kan man ju studera faktumet att mitt golv blir rörigare och rörigare ju längre in i veckan man kommer? Undrar ni var något är köpt, hojta!
Mitt älskade Trevolt i bilder
Mitt älskade Trevolt
Igår kväll fick jag äntligen tillfälle att se Malmöbandet Trevolt. Det är lite stört att jag älskat dem och velat se dem i tre år medan jag bott i Skåne - och först får se dem nu när jag flyttat hit. Trevolt är kanske inte direkt ett house hold-name för er alla, men jag är mer än villig att berätta! Det är tre awesome punkrockare som framför sin musik på skånska. Trummisen heter Erik Billing och medverkade i Robinson 2009. Jag har aldrig direkt följt Robinson men efter att ha sett Erik i ett avsnitt följde jag den säsongen stenhårt. Han fascinerade mig. Hans attityd och personlighet kombinerat med hans stil - det intresserade mig. Och släpade han alltid runt på en röd tröja med texten TREVOLT. Nyfiken tjej som jag är snokade jag. Och hittade ett band jag älskat sen första introt jag hörde.
Och sen bloggade den då 17-åriga Linda-Marie om dem, ritade deras logga på sin arm och beställde ex av deras EP-skivor. Och fick kontakt med dem. Så sen 2009 har jag velat se detta sinnessjukt bra band med fantastiskt genomtänkta texter och igår fick jag. Konserten var svinigt bra, Erik spelade i endast kalsonger och sång-Adam vinkade efter två sekunder. Iih. Jag passade inte in ett dugg i publiken, som var packad, piercad och tatuerade. Adam sa att det kan vara mer punk att inte se punk ut. Höh. Även om det inte är riktigt sant så log jag. Efteråt pratade jag lite med Erik, som kände igen mig. Jag lovprisar hans fantastiska minne, alltså! För han var sjukt rolig att prata med, där han stod svettdroppande i endast kalsonger. Åh, bästa. Lyssna på dem på Spottan!
Ett klipp jag filmade igår:
Och sen bloggade den då 17-åriga Linda-Marie om dem, ritade deras logga på sin arm och beställde ex av deras EP-skivor. Och fick kontakt med dem. Så sen 2009 har jag velat se detta sinnessjukt bra band med fantastiskt genomtänkta texter och igår fick jag. Konserten var svinigt bra, Erik spelade i endast kalsonger och sång-Adam vinkade efter två sekunder. Iih. Jag passade inte in ett dugg i publiken, som var packad, piercad och tatuerade. Adam sa att det kan vara mer punk att inte se punk ut. Höh. Även om det inte är riktigt sant så log jag. Efteråt pratade jag lite med Erik, som kände igen mig. Jag lovprisar hans fantastiska minne, alltså! För han var sjukt rolig att prata med, där han stod svettdroppande i endast kalsonger. Åh, bästa. Lyssna på dem på Spottan!
Ett klipp jag filmade igår:
One of those fredagskvällar
Den här fredagkvällen känner jag verkligen inte för att göra ett, så att säga, skit. Ikväll ska jag laga middag, kolla på någon svensk kriminalfilm (ser bara sånt alternativt Hugh Grant-happy endings) och äta Ben & Jerry's. Jag har aldrig någonsin smakat detta underverkt till glass, men efter att Zandra bloggade om den så blev jag tvungen. Dock 52 spänn för chokladglass? Obs med "sega marschmallows, kolsås och chokladformade fiskar", men ändå. Och äter folk en hel sån här själva? Det är ju befängt! Ja, jag sa det, befängt! Jag har ätit max en centimeter från toppen och är proppmätt redan. Hittills ger jag den
. Vi får se, marschmallowsen kanske tar över burken efter halva eller så. Marschmallows är mitt favoritgodis. Marschmallows får .En goodiebags innehåll
Här är ett exempel på vad en vanlig reklamsponsrad goodiebag kan innehålla. Just denna är från Extra, extra-inspelningen. Av dessa tio saker har jag använt två. Så om någon känner att denne behöver lite vitamintillskott eller kanske en handgjord tvål, säg till! Listan lyder:
Risnudlar
Kokosmjölk
Kryddmix för kycklingrätter
Tidningen Chic
Smakprov på Zoegas kaffe
Vitamintillskott
En handgjord tvål
Wasa Sandwich
Special K Bar
Diverse presentkort (bl.a Love Film, SmartaSaker.se osv)
Min dag i plus
Det här har varit världens sjukaste dag. Jag har gjort saker som borde räcka för närmaste månaden och klockan är bara nio? Ja, jävlar, ibland går schemat ihop sig! Jag börjar med en snabbgenomgång av dagen - självfallet i Aftonbladetinspirerade plus.
Min seminariegrupp bestämde sig för att ta sovmorgon och ses klockan elva istället för tio
Min seminariegrupp bestämde sig för att ta sovmorgon och ses klockan elva istället för tio
Jag kom fem över elva
Min grupp kom femtio minuter senare
Jag blev intervjuad av en medieklass om julen
Jag blev filmad från min bra sida (självklart efter krav)
Jag drog Svensson, Svensson-citat
Jag var den som skrattade mest åt dem
När jag kom hem åt jag en bättre tonfisksallad
Därefter ringde Emilia och ville fika
Två sekunder senare ringde Alexander Schöld
Yes, DEN Alexander Schöld
Jag fikade med Alexander Schöld
Vi blev bjudna på fikat
Jag har inga bilder pga var upptagen med att vara lycklig
Alex skjutsade mig till nästa aktivitet
Jag mötte upp Emilia, från mitt Donkenjobb i Örkelljunga, vid Hötorget
Jag mötte upp Emilia, från mitt Donkenjobb i Örkelljunga, vid Hötorget
Vi promenerade runt på Drottning- och Kungsgatan
Med hennes vänner
Vi såg en skyltdocka som levde
Jag gav mig fan på att få henne att skratta
Jag fick henne att skratta
Resten av gatan skrattade också
Emilia följde med mig hem
Emilia följde med mig hem
Emilia tyckte mycket om min lägenhet
Jag åt broccolipaj
Emilia och hennes kompis försvann på fin middag, jag på punkrock-konsert
Såg många obehagliga hårdrockare
Lokalen luktade kiss
Trevolt spelade
Sång-Adam vinkade till mig
Jag trodde han vinkade till någon annan, så vinkade inte tillbaka
Han pekade på mig och vinkade igen
Jag skämdes
Robinson/trum-Erik Billing kände igen mig
Jag fick krama sång-Adam
Att jag nu ska skriva ihop tre A4 inför seminariet imorgon
Twilight Fan Event 2011 i bilder
Twilight Fan Event 2011
Jag antar att det är en stor del av er som troget väntar på Robert Pattinson-bilder? Ja? Äh, vad fan, jag vill ladda upp dem i alla fall. Jag var på Twilight Fan Eventet på Hovet för två veckor sen tillsammans med Hanna. Emma; Siesta-Emma, Hässleholm-Emma, Future Idiots-Emma, hade två biljetter över och jag fick dem. Så ganska spontant drog jag med mig Hanna på detta skrikevent. Line up:en för artisterna var inte så kul. Det var väl snarare allt bottenskrap i musikväg Sverige kan erbjuda just nu? Idol-Oleg, Mange Makers, Ulrik Munther, Nause och någon Svensktoppen-kille. Joråsåatteh. I övrigt bestod kvällen relativt mycket av en tonårskär rödhårig tjej på min vänstra sida som skrek "JAG ÄLSKAR DIG, ROBERT! AAAHHH IIIHHHH ROOOOBERT!" varje gång han syntes i bild. Japp. I bild. Alltså, under trailervisningarna. Innan han ens befann sig i arenan. Ja, herrejävlar, mycket ska öronen tåla innan de ramlar av.
När Robert och Ashley Green faktiskt kom bestod eventet av en liten intervju med Cissi Wallin på ett stort schackbord, ett par autografer på sin höjd och sen en vink och ett hej då. Jodå. Det var allt. Äh, det var kul att ha sett Rob eftersom jag tycker att han är asbra (läs: sinnessjukt snygg) men i övrigt var eventet inte mycket att hänga i julgranen. Skärpning, ni eventproducenter! Fler bilder kommer i alla fall alldeles strax.
När Robert och Ashley Green faktiskt kom bestod eventet av en liten intervju med Cissi Wallin på ett stort schackbord, ett par autografer på sin höjd och sen en vink och ett hej då. Jodå. Det var allt. Äh, det var kul att ha sett Rob eftersom jag tycker att han är asbra (läs: sinnessjukt snygg) men i övrigt var eventet inte mycket att hänga i julgranen. Skärpning, ni eventproducenter! Fler bilder kommer i alla fall alldeles strax.
En Schlagerbox återinvigs
Och med tanke på allt som hänt - nu kickar jag igång En Schlagerbox igen! Full rapport på juryjobbet, tankar kring låtarna och mediebevakningen. Jodå! Nu är det dags! November och inte en dag för sent för februariglitter. Minns ni länken? Annars, tryck HÄR och insup dagens presentbox med Melodifestivalen!
Juryarbetet inför Melodifestivalen 2012
Yes, som ni vet vid det här laget satt jag med i juryn för Melodifestivalen 2012! Jag har velat berätta det hela tiden, men det har varit hysch hysch och munkaveln på. Men nu så! Låtarna är släppta - och alltså även jurymedlemmarnas namn. Det var en sinnessjuk vecka i slutet av september. När jag fick erbjudandet ville jag både skratta och gråta - det skulle gå av stapeln samma vecka som jag skulle ha min första tenta. Och tentan skulle i så fall ske på juryarbetstid. Jag var så otroligt lycklig över att bli tillfrågad, men så ofantligt olycklig över faktumet att behöva tacka nej. Men det gick att lösa med omjusteringar i skolarbetet, och jag kunde tacka ja. När jag fick bekräftelsemailet grät jag av lycka. Jag älskar Melodifestivalen mer än någon av er kan föreställa sig, och det här var en dröm som gick i uppfyllelse.
Men det var en sjukt pressad, stressad, snurrande vecka. Juryarbetet började på en lördag och skulle pågå till torsdag. Sex dagar schlager, demos och diskussioner från morgon till kväll. Vi var på SVT i princip hela dagar, och både när jag gick dit och kom hem var det mörkt ute. Och jag pluggade tenta. Lördag- och söndagkväll satt jag från nio på kvällen till två på natten. Sen gick jag upp klockan sju och begav mig till SVT igen. På måndagen skrev jag tenta. Jag fick 19 av 25 på provet och ett C i betyg, en poäng från B (skala A-F). Tio minuter efter att jag lämnat in tentan befann jag mig i juryrummet. Och jag ångrade inte mitt beslut att delta en enda sekund. Det var helt fantastiskt att få vara en del av det och jag kände mig inte trött en sekund. För jag tyckte att det var så fantastiskt, sinnessjukt roligt att få vara en del. Att få tycka till och påverka. Att få höra i förväg.
Det är få saker i mitt liv jag gjort som varit så roliga som juryarbetet. Jag älskade varje sekund av det. Att få hänga med Christer Björkman varje dag, att få lära känna resten av den människoblandade juryn och att få luncha i SVT:s matsal var obeskrivligt. Att få höra låtarna var fantastiskt. Jag ångrar inte en sekund att jag spenderade nätterna med mina tentaböcker för att få vara med om det här. Det är bland det roligaste och största jag gjort och jag hade verkligen, verkligen, verkligen velat arbeta med Melodifestivalen på något sätt en dag. Recensent, bloggare, nöjesskribent, pausunderhållning, Christer Björkmans privata kaffekokare, vadfansomhelst. En dag kanske.
Slutligen: jag har aldrig fått bättre fika än den på SVT. Amen to that.
Bild hämtad från DN och deras artikel om juryarbetet.
Ibland kan till och med jag!
Ta-dah! En gång i veckan försöker jag laga någon maträtt som går att frysa in. Här har jag gjort egna piroger, som faktiskt blev sjukt goda men som tog okristligt lång tid att tillverka. Över två timmar fick jag ägna åt detta! Fixa deg, jäsa deg, fixa fyllning, kavla deg, lägga på fyllning, jäsa piroger, pensla med ägg, in i ugnen i omgångar pga gjorde en stor sats. Men sjukt gott blev det! Denna veckans projekt stavas paj och ska tillagas ikväll. Jodå, man är ju huslig! (HAHAHAHAHA.)
"Du är viktigast för mig"
Den där Alexander Schulman
Jag har inte ens hunnit berätta om det här, det finaste Alex Schulman-ögonblicket i mitt liv. På riktigt, detta är den absolut vackraste träffen någonsin. Jag och Helena gick till Pocket Shop på Sergels Torg en torsdagkväll i vad som fortfarande var oktober. Direkt fick vi varsitt A4 och en penna - ett Alex Schulman-quiz. Jag ställde mig mot en fri vägg och fyllde i pappret. Förvirrat kryssade jag i ja och nej, för frågorna var svåra ur en självutnämnd Schulmanexperts synvinkel. Till exempel ville de veta om Alex "är en c-kändis?". Hmm. Så där stod jag, helt fokuserad på att kryssa i de där trycksvärtamålade rutorna. Någon lägger sin arm runt mig.
"Hur går det?"
Vi kramas igen och Alex säger att vi ses på onsdag och tackar för att jag kom. Jag kommer alltid. Det är så sjukt, det här. Att vara någon för honom. Att kanske inte vara livsavgörande, men att vara en liten bit som betyder något. Det minsta lilla är stort för mig. För jag beundrar Alex Schulman så ofantligt, galet, oerhört mycket. Det har inget att göra med någon Nyheter24-stalking, kändiscrush eller mediekåthet. Jag tycker att Alex är fantastisk på det han gör. Och han inspirerar mig. Att han bryr sig om mig tillbaka är bara den vackraste bonusen jag kunnat få.
"Hur går det?"
"Bra, jag är snart klar!", svarar jag i tron om att det var en Pocket Shop-anställd som ville ha in quizet för poängräkning. Person håller kvar sin arm runt mig.
"Du har kryssat lite fel där..."
Jag vänder mig om. HERREJÄVLAR! Jag överdriver inte en sekund om jag säger att jag hoppade ett flertal decimeter upp i luften. Alex Schulman står bredvid mig, skrattar sönder och kramar mig. Jag är i chock, jag kramar tillbaka och sen börjar jag skratta med. Alex säger att han är "mycket besviken på mig" eftersom han påstår att jag har tusen fel på mitt papper. Han hade "förväntat sig mer av mig". Allt är så sjukt avslappnat och roligt och all min nervositet försvann i det där överraskningsmomentet (läs: skräck turned into obeskrivlig lycka).
"Får jag ta en bild på oss? Det vore så kul att ha!", säger Alex och drar mig till sig. Eller, drar och drar, jag höll mig redan ganska nära världens bästa, höhö. Helena tar en bild med Alex telefon och vi pratar massor. Alltså, detta är det finaste med hela signeringen - att vi pratade så mycket. I säkert en kvart har vi genuint roligt och varje gång jag får Alex att skratta blir jag så stolt över mig själv. Jag avgudar Alex humor så om jag för en sekund kan underhålla honom är det fantastiskt! Jag skämtar om Nyheter24 och undrar om de inte ska "komma och täcka det här, live-stalking på hög nivå!" och Alex skrattar. Och Helena och Alex pratar lite om Filip & Fredrik. Jag funderar högt på om jag ska köpa ett tredje exemplar av Att vara med henne, eftersom detta är en pocketutgåva med nytt omslag och tre nya sidor. Alex säger direkt: "Herregud, nej, köp inte en till! Det är bara tre sidor som är nya... Men vet du, jag skickar en signerad till dig istället! Om du vill ha en?". Jag dog pga alldeles för snäll idol och ett alldeles för bortskämt fan. Snällaste, finaste Alex.
Sen ska Alex prata om boken inför folk i affären. Han ber alla komma närmre, men jag stannar lite längre bak. Alex: "Var inte blyga!" och sen ser han mig. "Linda-Marie, DU är ju inte blyg, det vet jag! Sluta nu och kom fram!" och sen presenterar han mig inför alla som sitt största fan - igen. Quizet rättas och vinnarna läses upp. Jag har inte kommit på första plats. Alex ser på mig med en frammanad besvikelse och säger "Jag är besviken på dig, Linda-Marie". Jag ser spelat olycklig ut och kommer inte heller på en andra plats. Alex bara: "Va? Vad är det här, Linda-Marie? Kan du INGENTING om mig?!" och skrattar. Jag kommer på tredje plats och får en bok gratis! Jag försvarar min förlust med att jag minsann inte svarat ja på ifall han är en c-kändis, vilket enligt Alex vore rätt svar. Alex skiner upp igen. Haha.
Jag och Helena väntar till alla fått sina böcker signerade, eftersom alla verkade stressade. Jag är inte stressad. Alex signerar min bok med "Linda-Mariiiiiiie! Tack för att du finns! Du är viktigast för mig!". Jag älskar när han säger Linda-Mari-ie. Sen säger han dock att jag borde droppa i-na. Jag överväger hans lifestylecochning ett par sekunder och säger att i-na stays, haha. Och så kommer vi in på Markus Larsson, och Alex säger att jag måste komma på fler inspelningar av Schulman Show. Jag säger att Markus nog är rädd för mig och inte kommer våga ha mig där, haha. Alex skrattar och säger att jag måste komma nästa onsdag. Helena är med mig och pratar också om Schulman Show. Hon säger att programmet nästan är i Filip & Fredrik-klass. Alex skrattar och säger:"Ha! Det är det här som är skillnaden på er! Linda-Marie skulle ALDRIG säga att det är i Filip & Fredrik-klass. Hon skulle säga att Filip & Fredrik är i Schulman-klass!"
Sen ska Alex prata om boken inför folk i affären. Han ber alla komma närmre, men jag stannar lite längre bak. Alex: "Var inte blyga!" och sen ser han mig. "Linda-Marie, DU är ju inte blyg, det vet jag! Sluta nu och kom fram!" och sen presenterar han mig inför alla som sitt största fan - igen. Quizet rättas och vinnarna läses upp. Jag har inte kommit på första plats. Alex ser på mig med en frammanad besvikelse och säger "Jag är besviken på dig, Linda-Marie". Jag ser spelat olycklig ut och kommer inte heller på en andra plats. Alex bara: "Va? Vad är det här, Linda-Marie? Kan du INGENTING om mig?!" och skrattar. Jag kommer på tredje plats och får en bok gratis! Jag försvarar min förlust med att jag minsann inte svarat ja på ifall han är en c-kändis, vilket enligt Alex vore rätt svar. Alex skiner upp igen. Haha.
Jag och Helena väntar till alla fått sina böcker signerade, eftersom alla verkade stressade. Jag är inte stressad. Alex signerar min bok med "Linda-Mariiiiiiie! Tack för att du finns! Du är viktigast för mig!". Jag älskar när han säger Linda-Mari-ie. Sen säger han dock att jag borde droppa i-na. Jag överväger hans lifestylecochning ett par sekunder och säger att i-na stays, haha. Och så kommer vi in på Markus Larsson, och Alex säger att jag måste komma på fler inspelningar av Schulman Show. Jag säger att Markus nog är rädd för mig och inte kommer våga ha mig där, haha. Alex skrattar och säger att jag måste komma nästa onsdag. Helena är med mig och pratar också om Schulman Show. Hon säger att programmet nästan är i Filip & Fredrik-klass. Alex skrattar och säger:"Ha! Det är det här som är skillnaden på er! Linda-Marie skulle ALDRIG säga att det är i Filip & Fredrik-klass. Hon skulle säga att Filip & Fredrik är i Schulman-klass!"
"Öh... Fast det skulle jag inte säga, för de har inte nått upp dit än!", skrattar jag och Alex bryter ihop av skratt och bara "Just det! Just det!". Haha! Jag vet att det låter smetigt och inställsamt, men jag är alltid ärlig och jag tycker så! Plus att jag sa det med humor i rösten, så han förstod. Jag älskar Filip & Fredrik till tusen, men Schulman Show ÄR mitt favoritprogram all time.
Vi kramas igen och Alex säger att vi ses på onsdag och tackar för att jag kom. Jag kommer alltid. Det är så sjukt, det här. Att vara någon för honom. Att kanske inte vara livsavgörande, men att vara en liten bit som betyder något. Det minsta lilla är stort för mig. För jag beundrar Alex Schulman så ofantligt, galet, oerhört mycket. Det har inget att göra med någon Nyheter24-stalking, kändiscrush eller mediekåthet. Jag tycker att Alex är fantastisk på det han gör. Och han inspirerar mig. Att han bryr sig om mig tillbaka är bara den vackraste bonusen jag kunnat få.
Jag satt i urvalsjuryn för Melodifestivalen 2012!
Yes, det är outat och okej att prata om nu! JAG SATT I URVALSJURYN FÖR MELODIFESTIVALEN 2012! Så himla skönt att äntligen få berätta. Det var en galen vecka. Förutom heldagar på SVT, tiotimmarspass, så hann jag tusen andra saker. Radio1-sändningen, tentaplugg, min första tenta, tentautgång, vara med på inspelning av Breaking News OCH SÅ VIDARE. Det var en sinnessjuk vecka där jag sov typ fyra timmar per natt. Men så värt! Jag kommer att berätta allt om upplevelsen och SVT-hänget senare idag, men tills dess: Ställ frågor! Jag måste sticka ut på en viktig fika (ja, viktig var det!) och under tiden får ni fråga vad ni vill angående detta. Jag får inte uttala mig om låtarna osv, men ni får gärna fråga om själva upplevelsen!
Mer info om juryn HÄR.
Mer info om juryn HÄR.
Rehab för själen
Stockholmslivet är ganska stressigt. Eller, allt blir vad man gör det till och jag vill hinna med allt. Som jag sagt innan så är det ytterst få minuter som jag inte har schemalagda, bokade med något roligt eller viktigt. Det finns så mycket möjligheter här att jag i början har haft svårt att välja bort. Jag vill göra allt. Att helt plötsligt kunna gå utanför dörren och så finns det restauranger, hotell, barer, människor, transport, aktiviteter, konserter... Hur ska jag kunna välja bort det när det är vad jag alltid velat ha? En dag är mer än en dag här - en dag är minst tre. Det är skola, det är karriärmoves, det är nöje, det är kultur, det är kontaktknytande, det är privatliv, det är allt. Helt plötsligt förstår jag innebörden av att dygnet har för få timmar. De knappa 24 man har tillgodo är definitivt inte tillräckliga. Jag ska inte schemalägga vila, för hur jävla tråkigt låter inte det? "Jaha, då var klockan 15:30, då säger schemat skutt ner under täcket!". Eh, nej. Men däremot ska jag vila när kroppen kräver det. Till exempel på detta sätt, kvalitetstid i mitt badrum!
22 oktober 2011
Jag erkänner att jag kanske inte är ute i tidigaste laget, men ett tack är lika fint oavsett när det kommer. Så åter igen: tack för presenterna på min 20års-dag!
Familjeporträtt
Vid de tillfällen man ser att man har opublicerade bilder från 22 oktober kvar, ja, då inser man att man fan har varit upptagen på senaste tiden. Här är ett par bilder på mig, Christian och min kusin Melinda från min födelsedag. Fotograf är Miriana, också min kusin men inte alls lika villig att vara med på bild, tyvärr! Däremot mycket duktig på att ta bilder på oss som inte kan låta bli att rusa in framför linsen. Håll till godo!
Jamie Meyer i Så ska det låta
Igår var jag på inspelningen av Så ska det låta borta på SVT. Enda anledningen att jag spenderade min första kväll i Stockholm där var att någon oerhört saknade var där - och att denne oerhört saknade hade fixat en plats till mig. Och det var helt fantastiskt. Själva programmet är väl inte mer eller mindre än det varit de senaste tjugo åren, men en deltagare debuterade. Och denne deltagare är en av de jag bryr mig kanske absolut mest om och vill att det ska gå bra för. Jag vill att Sverige ska förstå hur sinnessjukt mycket talang det finns där framför era ögon utan att ni ens gett er tid att se! Så förutom att se Shirley Clamp, Jessica Andersson och The Moniker sjunga covers så fanns det en till. Jamie Meyer. Jag såg hur han direkt när han kom in sökte vilt med blicken i publiken - tills han såg mig. Då log han och vinkade och liksom, slappnade av såg det ut som. När han satt vid pianot gjorde han tusen konstiga, roliga miner mot mig med öppen mun, höjda ögonbryn eller världens största leende. Jag fulade mig tillbaka. Och sen började programmet.
Jag antar att man inte får säga något om poängställning, låtval och så vidare, men jag kan säga såhär: Jamie var helt jävla fantastisk. Och jag anade hur vansinnigt nervös han måste varit, som debutant och med en ganska blyg personlighet i vissa sammanhang. Efter att inspelningen var klar såg jag Jessica, administratör för Jamies fanpage bland annat, och vid henne stod också Jamies syster. Jamies syster visste vem jag var! Whoop! Sen kom Jamie. Och han såg på mig och sen bara kastade sina armar runt mig. Och så sa han "Jag såg dig direkt, jag har varit så sjukt nervös hela dagen och så ser jag dig i publiken och ååh, du är så fin som kom med så kort varsel, det kändes så otroligt lättande att ha dig som stöd här". Och så gosade han mer. Sen pratade han lite med Jessica och sin syster och därefter bad han dem gå ut och vänta. Så jag var ensam med honom. Och han kramade mig länge igen och sa "Du är grym, Linda". Han var skakig och verkade både rörd och lättad över att programmet var över. Älskade, fina Jamie.
Och jag säger ingenting för att vara partisk eller förminska övrigas insatser men: Jamie var outstanding. Programmet blev så bra att det istället för att ligga som program 10 kommer att vara program 1! Jag vet inte riktigt när det sänds än, men jag tror att det är i början av nästa år. Och jag vet att ni kommer att tycka att han är fantastisk.
Jag antar att man inte får säga något om poängställning, låtval och så vidare, men jag kan säga såhär: Jamie var helt jävla fantastisk. Och jag anade hur vansinnigt nervös han måste varit, som debutant och med en ganska blyg personlighet i vissa sammanhang. Efter att inspelningen var klar såg jag Jessica, administratör för Jamies fanpage bland annat, och vid henne stod också Jamies syster. Jamies syster visste vem jag var! Whoop! Sen kom Jamie. Och han såg på mig och sen bara kastade sina armar runt mig. Och så sa han "Jag såg dig direkt, jag har varit så sjukt nervös hela dagen och så ser jag dig i publiken och ååh, du är så fin som kom med så kort varsel, det kändes så otroligt lättande att ha dig som stöd här". Och så gosade han mer. Sen pratade han lite med Jessica och sin syster och därefter bad han dem gå ut och vänta. Så jag var ensam med honom. Och han kramade mig länge igen och sa "Du är grym, Linda". Han var skakig och verkade både rörd och lättad över att programmet var över. Älskade, fina Jamie.
Och jag säger ingenting för att vara partisk eller förminska övrigas insatser men: Jamie var outstanding. Programmet blev så bra att det istället för att ligga som program 10 kommer att vara program 1! Jag vet inte riktigt när det sänds än, men jag tror att det är i början av nästa år. Och jag vet att ni kommer att tycka att han är fantastisk.
Viktoria var dock lite snål med efterrätten...
Alltså, ställde mig lite tveksam till Viktorias fika, men vad fan, man är väl en människa som "vågar prova något nytt" osv?
Bilder från Viktorias Halloweenfest
En inte så traditionell Halloween hos Viktoria
Och så blev det lördag, som i största del spenderades hos Future Idiots-Alex tillsammans med Lubbe. Pizza, städ, replokal, bus, Idol, super-exklusiva-sensationella-VIP-behind the scenes-klipp på Alex dator och massa annat kul. Jag var hemma vid halv fem på eftermiddagen, tog en dusch och sen var det i princip iväg igen! Halv åtta satt jag med mamma i bilen och längs vägen plockade vi upp Sebastian, som jag inte sett sen studenten. Och sen var det fest igen! Denna gång Halloweenmaskerad hos Viktoria - men icke en traditionell sådan. Alltså, ingen behövde vara läskigt utklädd. Perfekt för en räddhare som jag, som i fyllan och villan antagligen skulle ha blivit rädd för mig själv? Nej, jag rockade skoluniform istället! Och det var sjukt kul, som alltid hos Viktoria. Hon är en mästare på att få folk att ställa upp i de mest konstiga lekar! Så förutom suspekta potatisdelarlekar (där jag & Edi som temade upp förlorade stenhårt med ett par meter efter de andra lagen, snyft) blev det Singstar, öh, modern dans och massa gos. Och vampyr-Hampus bet mig på halsen! Så från och med nu har jag adopterat honom som min egen Edward Cullen. En fin natt i Örkelljunga, helt enkelt!
Fredag och lördag med Future Idiots
Future Idiots-festen i plus
I fredags var jag på "en högst tvivelaktig tillställning" i Klippan, med tre fjärdedelar Future Idiots. Bara den uppställning är jämställt med höjden av lycka. Det bandet är något av det jag saknat mest med Skåne och festen hos Alex var i princip den främsta anledningen till att jag spontanåkte hem över helgen. Det var en helt störd fest, sjukt roligt och knas! Och jag var där från fredag kväll till lördag eftermiddag? Åh, bästabästabästa. För att förenkla all information kommer nu höjdpunkterna från det dygnet på finaste Aftonbladet-vis: med plus!
Festade med mitt favoritband
Festade med mitt favoritband
Välkomstdrinken var grön och serverades i en 1,5 liters PET-flaska märkt med "bananas"
Att Alex presenterade den med orden "här, ta lite bananas!"
Att Alex trashade sin egen tv med hjälp av en handkontroll till Nintendo 8-bit
Att jag somnade i duschen och missade tv-trashen
Att vi hade en rökmaskin för scenshower igång i ett litet vardagsrum med rosa väggar
Att Micke sjöng Jag ger dig min morgon till mig inför alla gäster
Att jag sjöng med
Att vakna i ett rum tapetserat med Green Day-affischer
Att jag sov i en Future Idiots-tröja stulen ur Alex garderob
Dagen efter-pizza med Alex och Lubbe
Det tveksamma mottot "kvalitet * service * bästa råvorna" på Pizzeria Hörnan i Klippan
Att hälla alla slattar i en skål och tillsätta en C-Vitamin brustablett för att se "effekten"
Att besöka replokalen och se en affisch på Future Idiots direkt
Att någon på nämnda affisch rivit bort ansiktet på Alex
Hans reaktion "Så här populär är jag..." efter att ha visat affischen
Att åka ifrån den rosa lägenheten med tjugo gitarrer pimpade med NOFX-stickers och min favoritidiot
Denna bild på Alex och Lubbe i en uppfällbar karpsäng - omätbart många
I en ganska tom etta på Södermalm
Nu är jag i min etta på Södermalm igen, med en tömd väska (bra grej) och en tömd kyl (inte så bra grej). Nu har jag cirka två timmar på mig att duscha, handla, laga mat, sminka mig osv innan jag ska iväg på Så ska det låta med Jamie Meyer! Whoop! Men nu banne mig ska den här bloggen ryckas upp. Nu ska den återfödas, sprida sin gnista, älska med varenda liten läsare (självfallet endast på ett virtuellt plan, om inget annat önskas). Förutom det jag hade att skriva om sist kan vi nu addera en störd, men fantastisk, helg i Skåne. Fest med Future Idiots, fest hos Viktoria och så massa fina bilder! Sedär. Det kanske nästan är bäst att börja med det och ge fulla fan i kronologin? Ja? Okej, jag tar det som ett bifallande "ja". Här ska tömmas kameror, här ska skrivas inlägg, här ska publiceras!
Ps. Om jag låter speedad skyller jag på ett stort intag Karamellkungen vid ett alltför tidigt klockslag på SJ InterCity i morse.
Ps. Om jag låter speedad skyller jag på ett stort intag Karamellkungen vid ett alltför tidigt klockslag på SJ InterCity i morse.
Jag är på väg
Det här med att blogga på tåget gick ju inte så bra. Både för att det inte finns eluttag på mitt tåg och för att vi åker i timmar genom de småländska icke 3G-kompatibla skogarna. Och min värld har verkligen varit uppbokad sekund is de senaste veckorna! Inte ett litet klockslag har varit fritt från aktivitet. Idag kommer jag fram till Stockholm vid 15-snåret och ska redan 18 iväg på inspelning av Så ska det låta. Det finns en enda anledning att jag ska dit - Jamie Meyer. Både för att han ska vara med OCH för att han fixat mig en reserverad plats! Woh! Men i alla fall, däremellan ska jag både duscha, handla och packa upp osv. Sen kommer jag hem vid 23-00 någonting och sen är det skola imorgon, med gruppträff inför seminariet bland annat. Ytterligare litteratur ska också köpas och helst läsas också. Men nu är jag så happy och tillfreds tack vare världens bästa helg, så allt det där ska väl fungera också. Det är fan få förunnat att festa med sitt favoritband! Jag älskar, älskar, älskar Future Idiots. Och mer om den tillställningen kommer också! Nu jäklar, kom igen nätverket i Småland, PUBLICERA!
Schulman Show, lista och glädjestressen
Livet är ganska fint just nu, alltså. Och ganska stressigt. Jag ligger efter så sjukt mycket med bloggen på grund av att varje gång jag tänker "Nu har jag minsann tid att blogga om allt roligt!" så dyker det upp något NYTT roligt! Idag har jag stressat runt och fixat tusen saker för imorgon ska jag spontant åka hem till Skåne över helgen! JADÅ! Och om någon timme ska jag befinna mig på Schibstedt och inspelningen av Schulman Show. Är en lycklig tjej! Men, som sagt ska jag åka hem imorgon vilket innebär dötid på tåget. Som jag ska fylla med er! Detta är bland annat vad som finns kvar att avhandla:
Min födelsedag
Tusen artistträffar, bland annat Danny och Adam Tensta
Twilighteventet med Robert Pattinson och Ashley Green
Alex Schulmans boksignering
Jag ska på dejt av en av mina största kändiscrushar någonsin
Min lägenhet har fått en mini-makeover
Jag sprang på Robert Kragh på Åhléns
Andreas Weise twittrade till mig - och jag träffade honom
Inspelning av Så ska det låta
En eftermiddag med twittereliten
Och så massa skola, musik, livet osv!
Jag har 3 timmar och 20 minuter imorgon. Det kan gå! Nu: fixa middag, föna håret och sticka till Schulman Show!
Min födelsedagTusen artistträffar, bland annat Danny och Adam TenstaTwilighteventet med Robert Pattinson och Ashley GreenAlex Schulmans boksigneringJag ska på dejt av en av mina största kändiscrushar någonsinMin lägenhet har fått en mini-makeoverJag sprang på Robert Kragh på ÅhlénsAndreas Weise twittrade till mig - och jag träffade honomInspelning av Så ska det låtaEn eftermiddag med twitterelitenOch så massa skola, musik, livet osv!Jag har 3 timmar och 20 minuter imorgon. Det kan gå! Nu: fixa middag, föna håret och sticka till Schulman Show!
