JAG RANGORDNAR ÅRETS TRETTIOTVÅ BIDRAG! Hela listan finns på följande länk: En schlagerbox. Här bjuder jag på topp fem. Motiveringar finns för hela topp tio.

1.Like suicide – Christian Walz

Vad jag känner för den låten är helt obeskrivbart. Jag visste redan första gången jag hörde Christian sjunga ”I guess I love the way it burns”, med den där synthslingan och stråkarna som skär i hjärtat. Texten kan vara det vackraste jag hört i Melodifestivalen och låten vore även utan mitt brinnande schlagerintresse årets bästa låt för mig. Jag tror till & med det här är på min topp fem av alla världens låtar all time. Jag älskar den, jag vill aldrig vara utan den. All min kärlek, Christian.

2. No one else could – Sebastian

Det är sjukt att folk inte förstod att årets två bästa låtar borde rankas så mycket högre än varsin jäkla femteplats. Jag är en sucker för allt Sebastian någonsin sjungit in, den rösten sticker som en varm vass kniv i min bröstkorg. Varje litet ord han sjunger liksom karvar sig in i mig, det känns och det gör ont. Men jag vill inte hindra det, bara fortsätta beröras. No one else could är otippad och första gången jag hörde den var jag besviken. Nu är jag förälskad. Texten är en stor del av det. Och sebastians artikulering, hur han kan ge konsonanterna liv. Som när han drar ut ordet ”weak”. Betoningen är inte ”weeeeaaaak”, utan mer”wea....k”. K:et hörs. Och k:et är vackert.

3. Leaving home – Nicke Borg

Åh. Det är så mycket känslor för mig, det här. Jag stod upp i arenan med skenande hjärta och skrek ut min lycka när Sverige äntligen gjorde någonting rätt. Hur mina ögon fylldes med tårar när Nickes trasiga röst bar ut i arenan en gång till. Jag har alltid älskat Backyard Babies, och för några år sen var jag beroende. Sen dog det lite, men med Nickes comeback här blev jag frälst igen. Hur han ensam och oskyddad står där med sin ”Drug free 08”-halstatuering. Hur han ser på sig själv när han på skärmar spelar solot. Hur starkt berörd jag blir av budskapet. Kärlek. Och mod.

4. Alive – Linda Pritchard

Jag får ont i hjärtat redan när jag hör det där klinkande, ensamma pianot nu. Jag vet hur berörd jag kommer att bli. När Linda med sin djupa, starka röst sjunger raden ”One heart asking; give me love, give me love” darrar jag och min hals blir tjock. Jag håller emot tårarna. Det är gripande och vackert. Och jag är så ledsen att detta ska möta både The Moniker och eventuellt Pernilla Andersson i Andra chansen. Men jag hoppas det når finalen. Så jag får gråta lite till, framför tv:n istället för i en arena nu.

5. Oh my god – Le Kid

Det här är så popfantastiskt och färgexplosionskärleksfullt att jag bara kan kapitulera, som Bengtzing skulle sjunga i en annan låt. Jag vill skrika ”oh oh oh”, hoppa runt i ett cup cake-land och vippa med en rosa tyllkjol. Jag vill taptetsera mitt rum med en rosa text där det står TEENAGE DREAM eller LOVE SUPREME. Dessutom vill jag att den där Bassets lakriktskonfektyr-inredningen ska hamna på typ Tradera så att jag kan köpa den. Hur snyggt vore det inte med en sån där rosa/svart/rosa-fyrkants-lakrits som typ soffpuff?