Vi lämnade som sagt Håkan för en halvtimme för att besöka din lite mindre scenen Casa. Men det var SÅ värt det! Future Idiots var så jävla bra, jag och Emma studsade vid kravallstaketet och skreksjöng med i Keyra Augustina, Katy Perry, Make up your mind och Christina Hendrix. Bästa bandet var insane på scenen och gav sjukt bra show. Och hela publiken verkade nappa, för vi var ett hoppande litet publikhav under hela halvtimmen de spelade. Tydligen hade de promotat massa på campingen, haha. För jag hörde från en kompis som bor där att "en kille stack in huvudet i vårt tält och bara JAG ÄR BASISTEN I FUTURE IDIOTS OCH NI MÅSTE KOMMA IKVÄLL! All pr är bra pr, right?

Åh, och i slutet skulle Alex kasta ut sitt plektrum och jag såg hur han log mot mig. Sen siktade han och log ännu mer och kastade det rakt mot mig! AWESOME! Så jag fick det! Så himla fint, jag ska fasen sätta upp det på väggen. Bästa Future Idiots. Damn it vad jag tycker om er. Efter att alla spelningar var slut hittade Alex oss också så vi gick omkring lite och ytterligare mobbing över min plockepinn-insats uppstod. Mobbades tillbaka lite för att jag inte skulle sova fem personer i ett blött tvåmannatält. Men fasen vad jag tycker om det där bandet. Ni anar inte.

Efter den pinsamma, roliga och alldeles för korta lunchen med Future Idiots åkte jag till Markaryd, där mamma mötte upp mig. Eftersom det inte var ett enda bra band under hela fredagseftermiddagen bestämde jag mig för att åka med till Våxtorps marknad. Mysigt! Först hann jag inom hemma, duschade, hämtade fler (svalare) kläder och fräschade upp mig. Jag, mamma och Christian gick runt, köpte munkar och tittade på allt knäppt folk säljer. Vi åt middag utomhus och jag fick skjuts tillbaka till Hässleholm, där jag var tillbaka tjugo i sex. Jag hann med att se slutet av Slagsmålsklubben och därefter begav jag mig till den näst största scenen där Me and my army spelade. Underbara bandet med Kleerup i spetsen! Det var andra gången jag såg dem, eftersom de körde ett kort framträdande under NittiLeaks. Jag älskar singeln The only one och med det trettiogradiga solljuset, såpbubblor i luften framför scenen och händerna på kravallstaketet mådde jag bra. Efter att kleerup avslutat med att spela en akustisk version av With every heartbeat, som han skrivit till Robyn, letade jag upp Emma och Hanna.

Vi tittade på Sahara Hotnights som uppträdde på stora scenen och åt kvällsmat vid torgmuren. Halv åtta började jag köa till Oskar Linnros, som av någon helt galen anledning fått vara på näst största scenen istället för största, och blev mos. Det var alldeles för mycket folk, tio gånger mer än Sahara Hotnights hade på stora scenen. Väldigt felplanerat! Jag har aldrig blivit så klämd, så mosad och så tryckt i ett publikhav som under Oskars spelning. Det var hemskt. När han sjöng FY FAN VAD SKÖNT i 25 tänkte jag bara ”Fy fan vad skönt om du slutar spela snart!”. Jag älskar Oskar och han är en av de artister jag lyssnar mest på, men fy vad otrevligt det var. Alla luktade svett och trycktes alldeles för hårt mot mig. Men ja. Oskars spelning var magi och jag älskar alla låtarna. Dock kändes hans konsert för kort, jag ville ha mer! Det sköna när han uppmärksammade sin exflickvän Veronica Maggio och skrek SATAN I GATAN och sjöng 17 år för oss. Allsången på Genom eld, min favorit Annie Hall och juckandet i Debut. Allt var magiskt. 

Vid nio drog vi tillbaka till stora scenen och tittade på The Sounds. Maja var galen uppe på scenen! Sjukt inspirerande och cool. Sen ut en runda utanför festivalområdet och massa kul innanför. Roliga människor, Håkanfanatiker och annat. Förfriskningar och lite väntan på den fina göteborgaren som skulle dyka upp på stora scenen vid 23:30. Det enda som var sämst var att Håkan skulle spela 23:30-01:30 – och Future Idiots spelade 00:15-00:45. Så mitt i lämnade vi Håkan och begav oss till Casa-scenen där det faktiskt var fullt med folk! Efter halvtimmen på Casa återvände vi till ytterligare 45 minuter med Håkan och lite häng och sen sent på natten - hem till Emma!

Jag såg Johan från Future Idiots på festivalområdet. Jag vågade inte gå fram och säga hej, för jag tänkte att han nog inte kände igen mig. Jag har bara sett dem uppträda en gång och knappt pratat med honom då. Men helt plötsligt ser han mig och vinkar massor! Jag bara wow. Haha för ja, för mig är Future Idiots stora! Jag ÄLSKAR dem! Och även om det kanske uppfattas som någon form av blygsamt skryt (som är så inne på Twitter), så måste jag säga det! För jag är stolt, haha. Känns ju också lite coolt att fina Emmas bror Markus är trummis i bandet! Hur awesome? Jag har känt Emma i ett par år och i januari i år blev Markus medlem i bandet, så... Lucky me! Fina människor. 

Eftersom det var massa strul hit och dit med Siesta! hade jag på torsdagsförmiddagen bestämt mig för att inte åka. Men vid tolvtiden såg jag att en kvinna ville sälja sin biljett på Siestas facebooksida. Jag mailade, hon ville ha sjuhundra för den. Jag ville inte betala det. Jag fick den för femhundra. Av någon anledning bestämde jag mig för att sticka ändå efter det. Helt plötsligt satt jag med en biljett. På eftermiddagen åkte jag buss till Hässleholm, blev upplockad av Emma och Hanna och därefter blev det awesome fika hos Emma. Eftersom jag bestämde mig en timme innan festivalstart och Hanna sent på kvällen innan så blev det ingen camping. Som sagt, hej beslutsångest! Men Emma bor jättenära och är sjukt gästvänlig, haha. Så tack! Dessutom var det faktiskt väldigt skönt att komma hem till henne, få tvätta av sig festivalsmutsen, sova i säng och ladda mobilen osv.

På torsdagkvällen satt vi ute på festivalområdets gräsmatta och hade lite dryckespicknick innan vi gick in. Det var inget särskilt band vi ville se förrän vid nio, så vi kollade in de mindre scenerna och smålyssnade på de lite mer okända banden. Vid nio kom The Kooks, så jäkla awesome! Jag skulle styla med att jag faktiskt kunde en låt, She moves in her own way, så bara sjöng jag fel hela tiden. Väldigt fail på mig. Men Kooks var awesome, britpop i sin bästa form. Vi tog ett varv till bilen för, öh, förfriskningar. Vi var lite överallt på festivalområdet och jag hittade ett awesome engelskt band som hette Young guns! Sjukt coola, de spelade på näst minsta scenen och sångaren var dödligt lik Lovestoned-Pär. Vi hann inom öltältet med och där kom någon kille fram och frågade om han fick pussa på Emmas tatuering. Alltså? Det fick han i alla fall. Sen var han nöjd. Annorlunda fetisch?

Sen väntade vi på The Ark i kanske 45 minuter och fick plats vid kravallstaketet! Jag och Emma sjöng (fint) Keyra Augustina och Katy Perry (Future Idiots-låtar) för vakterna. De uppskattade det, sa de. Vi fick till och med in sångönskemål! Dock hade vakterna skitsmak, de ville bara att vi skulle sjunga Big Brother-låten. Men hallå? The Ark var galet. Hanna grät, Emma hoppade, jag skrek. Det var fasen helt jäkla fantastiskt. Olas mellansnack är fantastiska, speciellt när han berättar om It takes a fool to remain sane. Den internationella nationalsången för alla vackra idioter. Fina Ola. Vi dansade sönder våra ben, vi skrek sönder våra halsar och vi applåderade sönder våra händer. Och när de avslutade med min absoluta favoritlåt med Arken, Calleth you cometh I, grät nästan jag också. Den är magiskt, ”aahahaah”-partiet är så känslosamt och jag kan knappt tänka på att efter i sommar kommer jag aldrig att få höra det live igen. Tur att jag ska se Arken en gång till i sommar. En gång till att euforiskt se mot den stjärnfyllde himlen ovanför scenen, sträcka upp armarna och hänfört sjunga AAAHAHAHAAH med massorna. En gång till.

Väl efter spelningarna fick vi sällskap av Emmas kompis Samuel, som också följde med och sov hos henne. Sjukt trevlig kille med awesome musiksmak och en Kent-väska. Och jag, Emma och Hanna sov i en dubbelsäng med Samuel på en madrass på golvet nedanför. Festivalish!

Det här skrevs runt 15 i eftermiddags: Okej, det började åska och därav inget Internet under eftermiddagen. MEN! Jag är smart och nördig och sitter och bloggar i Word. Yes, ni hörde rätt. Word. Så när det behagar sluta åska kan jag, snabbt och enkelt, publicera inläggen! Ta-dah! Mastermind, så att säga. Även fast det känns skitlöjligt att sitta och skriva såhär i ett dokumentprogram. Men okej, here we go!